Årets Låtar 2013

I år har jag inte gjort någon topplista med årets låtar, då jag helt enkelt har haft svårt att rangordna dem, men en Spotify-lista med årets bästa låtar blir det naturligtvis ändå.

De tjugofem albumen från min Årets Album-lista bidrar naturligtvis med låtar till denna lista, men här hittar vi även låtar från Haim, Anna Järvinen, Phoenix, Patty Griffin, Kelly Rowland, Caitlin Rose, Valerie June, Foxygen, Abidaz, CHVRCHES, Midlake, Jim James och många fler:

 

Hur ser din lista ut?

Annonser

X-Men: The End – serierecension

X-Men_The_End_06

Författare: Chris Claremont

Tecknare: Sean Chen

Innehåll: X-Men: The End – Dreamers and Demons #1-6, Heroes and Martyrs #1-6, Men and X-Men #1-6

Publicerat: 2004-2006

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Förutom en origin-story – en berättelse om en superhjältes första äventyr – finns det också en mer ovanlig kategori berättelser, låt oss kalla dem ending-storys, om en hjältes sista äventyr. Då denna typ av berättelse inte går att förena med superhjälteseriernas grundfunktion, det vill säga att det hela tiden kommer fler berättelser och ännu fler berättelser, så brukar dessa inte tillhöra kanon, utan hamnar i en sidokategori med andra ”alternativa berättelser”, det vill säga whaf-if-berättelser och elseworlds-berättelser.

Trots att det är rätt ovanligt med ending-storys, återfinner vi två av de främsta superhjälteserierna genom tiderna – The Dark Knight Returns (om Batman) och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (om Superman) i denna genre. Båda dessa kom 1986, och håller så hög kvalitet, att det nog kan vara avskräckande att arbeta inom denna genre sedan dess.

X-Men_The_End_05

X-Men: The End inleds med att Aliyah Bishop tar sig en joggingtur.

Men 2004-2006 slog Marvel till med X-Men: The End, berättelsen om X-Mens sista strid. Här har vi alltså en hel superhjältegrupp som möter sitt slutgiltiga öde.

X-Men: The End är skiven av Chris Claremont, känd för sin sin rekordlånga och synnerligen uppskattade run på Uncanny X-Men mellan åren 1975–1991.

Det var inte Chris Claremont som skapade X-Men men det var han som gjorde serien till vad den är idag. Framför satte han fokus på de kvinnliga karaktärerna, och skapade sådan framstående X-kvinnor som Kitty Pryde och Jubliee.

X-Men: The End utspelar sig ett par år in i framtiden. Exakt hur lång tid som har gått är svårt att säga. Några X-men har vuxna barn vilket torde tyda på att i alla fall 15-20 år har gått, men å andra sidan är det inte ovanligt att vuxna barn dyker upp i superhjälteserier, från framtiden eller någon annan dimension. En av hjältarna sägs ha varit sjuk i ett decennium, och andra hjältar har barn i fem-sexårsåldern, så åtminstone så lång tid torde ha gått.

X-Men_The_End_03

Det är mer småbarn i X-Men: The End än vad det brukar vara i X-Men serier. Lite shopping hinns med också.

Ingen av hjältarna ser äldre ut än vad de brukar. Utom Rouge, som ser påtagligt äldre ut, av någon anledning. Wolverine ser till och med yngre ut än vad han brukar, vilket det möjligtvis finns någon förklaring till.

Storyn följer flera parallella linjer. Aliyah Bishop är dotter till X-mannen Bishop och rymdprinseessan Deathbird, och reser genom universum med det gigantiska rymdskeppet Starjammer. X-Men blir attackerade på sin skola/högkvarter av fiender som troddes vara döda. Kitty Pryde försöker bli vald till borgmästare i Chicago när attacken mot X-Men kommer emellan. Och den onde Mr Sinister har onda planer, som inkluderar att sälja fångade X-Men till interdimensionella slavhandlare.

Jag ska inte avslöja mer av storyn, utan bara konstatera att det händer massor under de här arton numren.

Vilket tar mig till det första av mina klagomål på den här serien: det händer alldeles för mycket, och det är alldeles för många personer inblandade.

The Dark Knight Returns och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? kunde jämförelsevis koncentrera sig på Batman respektive Superman, men här är det ett fyrtiotal X-men som ska vara med om gängets sista strid, vilket gör att storyn är all over the place.

Vi hoppar snabbt fram och tillbaka mellan olika platser på jorden och ute i universum, vilket förmodligen är anledningen till att den här serien aldrig blir spännande.

Det händer saker och det händer saker, men det suger aldrig till i maggropen.

X-Men_The_End_01

X-23 får fightas en hel del i X-Men: The End.

I och med att det är det sista äventyret så dör det naturligtvis hjältar som flugor, men man får aldrig tid att sörja någon. Dessutom så dör X-männen av sådant som aldrig skulle dödat dem i de vanliga serierna. Där ser man sällan en hjälte dö av att bli strypt eller kastad in i en vägg.

Visserligen är motståndet riktigt tufft, men inte värre än i någon av X-Mens vanliga spektakelserier där en eller två hjältar brukar gå åt per spektakelserie, och då på mera storslagna, spektakulära sätt.

En annan sak som får mig att klia mig i huvudet är att Wolverine knappt är med i boken. När X-Mens sista strid ska berättas förväntar man sig att Wolverine ska ha en framträdande plats, men han håller sig mest i bakgrunden eller åker på stryk.

Dessutom misslyckas Wolverine med att lyckas lukta sig till en av de mest osannolika förklädnader jag sett i en serie, vilket måste vara ett bevis att han är ur form.

X-Men_The_End_09

X-Men: The End är inte något av Wolverines främsta äventyr.

Teckningarna är de fina och flådiga, men rätt livlösa. Det är som om bilderna helt saknar nyanser.

Det största problemet är att den här boken inte så mycket är X-Men: The End som Chris Claremont: The End. Det är uppenbart att Claremont har tappat greppet och inte längre vet vad som gör en bra serie.

De olika storytrådarna kontrasterar inte speciellt bra mot varandra, och vävs i slutet ihop på inte speciellt lyckosamma sätt. Speciellt Kitty Prydes valrörelse känns aldrig som en organisk del av berättelsen, och Kitty Pryde är aldrig särskilt trovärdig som stentuff politiker.

X-Men_The_End_07

Kitty Pryde som stentuff politiker? Nja.

Ett grundläggande fel med X-Men: The End är att det faktum att serien utspelar sig i framtiden inte används på ett speciellt bra sätt. Det är inga medelålderskriser med sviktande krafter som personerna råkar ut för direkt. Serien skulle, med små förändringar, lika gärna kunnat utspela sig i nutid, och då faller gimmicken att serien utspelar sig i framtiden ganska platt, och man undrar vad är grejen egentligen.

Finns det då inget positivt att säga om X-Men: The End?

Det finns det. Berättelsen är aldrig tråkig, utan väldigt lättläst; det händer trots allt hela tiden saker. Cyklops är en intressant karaktär som får mycket att göra som X-Mens ledare, och en hel del intressant dramatik centreras kring honom.

Bäst i boken är en av skurkarnas bakgrundshistorier, som är rent fascinerande. De sidorna är den enda gången jag verkligen sugs in i berättelsen och slipper den obekväma distans till storyn som jag annars tvingas läsa med.

Och slutstriden är ganska spektakulär.

X-Men_The_End_08

Phoenix spelar en avgörande roll i X-Men: The End.

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera någon att köpa X-Men: The End. Visserligen har serien en begränsad målgrupp från början – inbitna X-Men nördar – men inte ens dessa lär bli nöjda av den här sorgliga soppan.

Storyn är fladdrig och ofokuserad och det bränner nästan aldrig till. Bitvis är skaparnas försök att skapa spänning patetiska.

X-Men: The End blev inte slutet för X-Men, och inte blev det slutet för Chris Claremonts X-Men-karriär heller, även fast det känns så.

Betyg: 3/10

Fotnot: 2001 fick The Dark Knight Returns en uppföljare i form av The Dark Knight Strikes Again, vilket visar att också slutgiltiga serie-äventyr har svårt för att vara riktigt slutgiltiga. 2008 kom en uppföljare till X-Men: The End också, kallad GeNext. Älska superhjälteserier! 🙂

En guide till… Ratata

Ratata var en svenska popgrupp som fanns mellan åren 1980 och 1989. På det första albumet bestod gruppen av Mauro Scocco, Johan Kling och Anders Skog, men från och med fjärde albumet var gruppen en duo bestående av Mauro Scocco och Johan Ekelund. Det är denna sättning som räknas som den klassiska.

I början var soundet ren syntpop, men på de sista skivorna fick bandet ett bredare, mer traditionellt sound.

Ratata är känt för sina många låtar om olycklig kärlek, framför allt om efter att ett förhållande tagit slut.

Ratata (1981)

Ratata01

Ratatas debutalbum är soundet av en ung grupp som går in i studion och inte riktigt vet vad de håller på med, men som vrider och vänder på alla knappar och spakar, tills man skapat ett sound lika egensinnigt som underbart.

Ratatas första album låter inte som något annat. Det är olycklig kärlek och märkliga synttoner i synnerligen lyckad kombination.

Ratata är både lekfull och allvarlig. Här finns också udda låtar som Doktor Kärlek och Una Vita Con Te, som onekligen sticker ut. Även den instrumentala Tex Willer är ett av sitt slag, vilket gäller för de flesta låtarna på skivan.

Albumet är både kallt och kargt och fylld av värme.

En av de största svenska debuterna någonsin. Ja, ett av de bäst svenska albumen någonsin.

Betyg: 10/10

Jackie (1982)

Ratata02

Jackie inleds med två låtar, En Timmes Panik och Värld Av Dårar, som inte låter som något annat på skivan, eller i Ratatas övriga produktion. Det är ett intensivt nästan mardrömslikt sound av panik och förvirring.

Sedan kommer den stora hiten Jackie, och resten av albumet är mer rak, ljuvlig syntpop.

Ratatas andra album har ett stort, skönt, vänligt sound, och här finns favoriter som TV-Apparat och Ett Tåg Någonstans, och den fina avslutningen Natt Efter Natt.

Betyg: 9/10

Äventyr (1983)

Ratata03

Äventyr har inte på lika många underbara poplåtar som de två första skivorna, men är trots ett mycket lyckat album.

Äventyr har ett något mörkare sound än de tidigare albumen och här finns en starkare känsla av ensamhet. Första låten Soldater sätter den nerviga, olycksbådande stämningen direkt.

Och ett album med låtar som Soulboy, Vild och Din Öde Ö är absolut nödvändigt i musiksamlingen.

Betyg: 8/10

Paradis (1984)

Ratata04

Paradis är en skimrande samling låtar. Tio låtar som alla låter olika, men som ändå skapar en jämn helhet.

Ratatas fjärde album är gladare och popigare än de tidigare albumen, utan att förlora något av kraften och inlevelsen i sångerna.

Titellåten står i en klass för sig, men alla låtarna på det här mästerverket märker ut sig.

Betyg: 10/10

Sent I September (1985)

Ratata05

Sent I September är ett av de svagaste Ratata-albumen, vilket inte säger så mycket, då konkurrensen är stenhård.

Albumet har ett speciellt sound, som jag har svårt att kategorisera, men det låter annorlunda än de andra albumen.

Albumet innehåller en av Ratatas absolut bästa låtar: den underbart medryckande I Dina Ögon. Resten av låtarna är inte lika iögonfallande, utan albumet står mer som en jämn helhet.

Betyg: 8/10

Mellan Dröm Och Verklighet (1987)

Ratata06

Mellan Dröm Och Verklighet är Ratatas svagaste album, vilket man inte kan tro när man hör inledningen med Se På Mig Nu, Drömmar, Så Länge Vi Har Varann och Om Du Var Här, men sedan faller kvalitén på låtarna.

Mellan Dröm Och Verklighet har ett tråkigare, plattare sound än de andra Ratata-albumen. Inledningen och avslutande låten Förlåt räddar dock albumet, och gör det till en härlig lyssning.

Betyg: 7/10

Människor Under Molnen (1989)

Ratata07

På Människor Under Molnen har Ratata lämnat syntpopen bakom sig och låter mer som ett traditionellt band. Det betyder dock inte att kvalitén sjunker, för här finns härliga låtar som Människor Som Hör Ihop, Demonerna och Den Som Söker.

Märker ut sig gör också den närmast anakronistiska låten Glad Att Det Är Över, som vänder upp och ner på det traditionella Ratata-låten dels genom det ostentativa gitarriffet, dels att vi till sist får en klart mer positiv syn på ett sprucket förhållande.

Människor Under Molnen är en värdig avslutning på Ratatas karriär och på 80-talet som svenskt musikaliskt decennium.

Betyg: 8/10

Sammanfattning

Ratatas katalog står i en klass för sig när det gäller svensk 80-talsmusik. Jag skulle vilja säga att bara Cornelis 60-tal och Kents 00-tal slår Ratatas 80-tal när det gäller musik på svenska.

Att dessa album till sist har kommit till Spotify och iTunes är en kulturgärning av stora mått!

Årets Album 2013 #5-1

Årets Album 2013 #25-21

Årets Album 2013 #20-16

Årets Album 2013 #15-11

Årets Album 2013 #10-6

5. Babyshambles Sequel to the Prequel

05

Jag är inget fan av Pete Doherty. Varken hans första band The Libertines eller hans andra band Babyshambles har jag fastnat för. Men för Babyshambles tredje album Sequel to the Prequel lägger jag mig raklång.

Det är glad, levande och lycklig musik som får mig på ett fint humör.

Lyssna på Babyshambles – Sequel To The Prequel på Spotify!

4. Pet Shop Boys – Electric

04

Efter två svaga album, Yes (2009) och Elysium (2012), kom Pet Shop Boys äntligen tillbaka med ett riktigt bra album i år. Electric är det bästa de gjort sedan 2006 års Fundamental. Ja, kanske är Electric ännu bättre än Fundamental, och vi får gå tillbaka till 1993 års klassiker Very innan vi hittar ett bättre Pet Shop Boys-album!

Det är tre låtar som framför allt gör Electric: den medryckande singeln Vocal, den coola, dansanta Axis, och låten med den härligt universitetsköna titeln Love Is a Bourgeois Construct.

Lyssna på Pet Shop Boys – Electric på Spotify!

3. Vampire Weekend – Modern Vampires of the City

03

Jag fastnade aldrig för Vampire Weekends två första album. Det var lite för konstigt och jönsigt för min smak. Modern Vampires of the City är något helt annat.

Ett fokuserat, upplyftande, fantasifullt album att lyssna på om och om igen.

Lyssna på Vampire Weekend – Modern Vampires of the City på Spotify!

2. Daft Punk – Random Access Memories

02

Give Life Back To Music heter första låten på Random Access Memories, och det är en bra beskrivning av vad det här albumet handlar om. Ett elektroniskt album fyllt av riktiga instrument? Ett album som låter mer som det förflutna än som framtiden? Det var inte vad jag väntat mig, men Random Access Memories är inte det minsta konstigt, bara självklart.

Inget annan album i år andades lyx och klass som Random Access Memories.

Lyssna på Daft Punk – Random Access Memories på Spotify!

1. Phosphorescent – Muchacho

01

Första gången jag lyssnade på Muchacho stod det klart att det här skulle bli årets album. Det var liksom uteslutet att något annan album skulle kunna slå det här i år.

Jag hade inte hört något av Phosphorescents tidigare album, så den här gången var det varken förväntningar som infriades eller kom på skam. Istället var det direkt ett kärleksförhållande till musiken.

Muchacho är varm, innerlig och drömmande, och 2013 år klart bästa album!

Lyssna på den magiska Phosphorescent – Muchacho på Spotify!

Årets Album 2013 #10-6

Årets Album 2013 #25-21

Årets Album 2013 #20-16

Årets Album 2013 #15-11

10. Lars Winnerbäck – Hosianna

10

Efter två svaga album i form av Daugava (2007) och Tänk Om Jag Ångrar Mig, Och Sen Ångrar Mig Igen (2009) hade jag förhoppningar snarare än förväntningar på Hosianna, men det var förhoppningar som slog in.

Den här gången slipper vi folkrock och Kent-rock och får istället ett mörkare album som låter väldigt mycket Winnerbäck. Precis som jag vill ha det.

Lyssna på Lars Winnerbäck – Hosianna på Spotify!

9. Håkan Hellström – Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

09

I april var Håkan Hellström överallt, på TV, på radio, i alla tidningar, i Filip & Fredriks Podcast… Det Kommer Aldrig Va Över För Mig var årets stora svenska hajp, men backlashen uteblev.

Istället gick Det Kommer Aldrig Va Över För Mig varm under resten av året, och jag upptäckte hela tiden nya låtar på albumet att älska.

Lyssna på Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig på Spotify!

8. Sibille Attar Sleepyhead

08

Och priset som årets svenska debutalbum går till… Sibille Attar. Redan i fjol släppte hon den fina EP The Flower’s Bed och Sleepyhead är en utbyggnad av den.

Med den ljuvliga singeln Come Night (en av årets bästa låtar), To Turn Half Blue (också en av årets bästa låtar) och Julian! I Want To Be A Dancer (också en av ni vet vad) var Sleepyhead fullproppad av sköna, aviga låtar från början till slut.

Knepiga låtar som samtidigt är lättlyssnade är jag alltid svag för, och Sleepyhead gav mig vad jag ville ha. Sibille Attar har en ljus framtid framför sig.

Lyssna på Sibille Attar – Sleepyhead på Spotify!

7. The National Trouble Will Find Me

07

Trouble Will Find Me är en sömlös upplevelse av ren musikalisk kvalitet. The National bjuder på en form av suggestiv pop/rock som lätt skulle kunna vara tråkig, men som istället fyller mig med liv och energi.

Lyssna på The National – Trouble Will Find Me på Spotify!

6. Sally Shapiro Somewhere Else

06

Italiensk 80-tals disco är inte en genre jag direkt har järnkoll på, men enligt uppgift är det inom denna genre som Sally Shapiros musik hör hemma. ”Det här låtar som något alldeles nytt” tänkte jag när jag hörde Somewhere Else första gången, men den kommentaren hade jag alltså inte mycket för.

Oavsett om vi befinner oss i Italien på 80-talet eller i Sverige på 10-talet så är det här underbart söt elektronisk pop som tar mig med på en spännande, vänlig resa genom nostalgiska och levande ljudlandskap.

Lyssna på Sally Shapiro – Somewhere Else på Spotify!

Årets Album 2013 #15-11

Årets Album 2013 #25-21

Årets Album 2013 #20-16

15. HästpojkenEn Magisk Tanke

15

Efter två fantastiska album, Caligula och Från Där Jag Ropar, var Hästpojken i år tillbaka med sitt tredje album En Magisk Tanke. Även om det inte alls håller samma klass som sina två föregångare är det ljuvligt nog att med lätthet ta sig in på min lista.

Inte lika punkig som debuten och inte lika fokuserad och klassikerspäckad som Från Där Jag Ropar, var En Magisk Tanke mer akustisk och eftertänksam.

Och när Olskroken Stomp som bästa låt skimrar i högtalarna är det lätt att man exploderar av lycka.

Lyssna på Hästpojken – En magisk tanke på Spotify!

14. Oskar LinnrosKlappar Och Slag

14

Klass och elegans är de ord som kommer till mig när jag lyssna på Oskar Linnros andra album Klappar Och Slag. Förväntningarna var höga efter Linnros lyckosamma första album, men Klappar Och Slag har inga problem att infria dem.

Med den ljuvliga singeln Hur Dom Än i spetsen levererar Klappar Och Slag popkaramell efter popkaramell att njuta länge av.

Lyssna på Oskar Linnros – Klappar och slag på Spotify!

13. Veronica Maggio – Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig

13

Det är kanske lite svårt att tro idag men efter Veronica Maggios andra album Och Vinnaren Är… trodde jag inte att Veronica Maggio skulle kunna göra ett bättre album. Men det kunde hon ju. Satan I Gatan var rejält mycket bättre till och med; ett av de bästa svenska albumen någonsin.

Riktigt så bra är inte fjärde albumet Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig, men det hade varit att begära för mycket.

Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig var årets stora svenska hajp efter Håkan Hellströms Det Kommer Aldrig Va Över För Mig, och den bördan klarade albumet utan problem av med att bära.

Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig är elva sköna, självklara låtar, som alla märker ut sig.

Lyssna på Veronica Maggio – Handen i fickan fast jag bryr mig på Spotify!

12. Daniel Adams-Ray – Innan Vi Suddas Ut

12

Jag var inte så förtjust i Daniel Adams-Rays första soloalbum Svart, Vitt Och Allt Däremellan. Jag tyckte han överglänstes ganska rejält av forne Snook-kollegan Oskar Linnros debutalbum.

Men i årets forna-Snook-kamp är det istället Daniel Adams-Ray som tar hem segern, om än på målsnöret.

Innan Vi Suddas Ut är fokuserad soulpop, och känns som ett album som bara kommer att fortsätta växa.

Lyssna på Daniel Adams-Ray – Innan vi suddas ut på Spotify!

11. Pearl Jam – Lightning Bolt

11

Efter en rad av svaga album var Pearl Jam tillbaka i toppen med 2009 års Backspacer. Förväntningarna var således höga på nya Lightning Bolt. Förväntningar som sjönk betydligt efter den första singeln till albumet släpptes, den onödigt rockande och poänglösa Mind Your Manners.

När albumet väl kom visade dock att Mind Your Manners bara var en plump i protokollet, och Lightning Bolt var fyllt av innerliga, sköna låtar.

Mitt enda klagomål är att man kanske kunnat skippa de rockiga låtarna helt och bara satsat på de lugna låtarna, som skiner klart starkast, och som gör att jag återvänder till Lightning Bolt om och om igen.

Lyssna på Pearl Jam – Lightning Bolt på Spotify!

Årets Album 2013 #20-16

Årets Album 2013 #25-21

20. Magnus Ekelund & Stålet – DÖDSKULT

 20

Musik som låter som Hästpojken är per definition bra, och i år lät Magnus Ekelund & Stålet mer som Hästpojken än Hästpojken själva.

Magnus Ekelund & Stålet bjuder på skränig, ljuvlig pop som får mig att känna mig som en upprorisk tonåring igen.

Lyssna på Magnus Ekelund & Stålet – DÖDSKULT på Spotify!

19. Arctic Monkey – AM

 19

Efter den underbara debuten Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not tappade Arctic Monkey bort mig, men efter AM är jag tillbaka på deras sida igen.

Ett lättsamt, levande och glatt album att krypa in under fällen med.

Lyssna på Arctic Monkeys – AM på Spotify!

18. Ashley Monroe – Like A Rose

18

Begäret efter kvinnlig country stillades i år av Ashley Monroe och hennes Like A Rose.

Like A Rose är ett av de album jag inte riktigt kan förklara varför jag gillar så mycket, mer än att jag är småskär i den vänliga musiken och det inbjudande soundet. Och Ashley Monroes röst förstås!

Lyssna på Ashley Monroe – Like A Rose på Spotify!

17. Mikael Wiehe – Isolde

17

Efter ett par svagare album är Mikael Wiehe tillbaka i högform, med sitt bästa album sedan 2005 års Främmande Land.

Isolde är ett mörkare album än fjolårets En Gammal Man, och det är precis som jag vill ha det. Framför allt samarbetet med Thåström i titellåten sticker ut.

Lyssna på Mikael Wiehe – Isolde på Spotify!

16. Ossler – Stas

16

Ossler har fortfarande inte gjort ett dåligt album, och Stas, hans sjätte album, är inget undantag. Kungen av gitarrgnissel och mörka stämningar gör ingen älskare av dyster musik besviken.

Lyssna på Ossler – Stas på Spotify!

Tidigare äldre inlägg