Topp 50 Svenska Album #50-46

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

I den första delen möter vi en nyskapande vispoet, en energisk göteborgare, ett oväntat nertonat album, Sveriges största rockband på elektroniskt humör, och ett punkband som inte är något punkband.

50. Kjell Höglund – Inkognito (1995)

50

Kjell Höglund har alltid haft Sveriges mest originella texter, och 25 år in i karriären kände han för att bli musikaliskt nyskapande också.

På uppföljaren Kryptonit (2001) skulle den musikaliska klädnaden på vissa av låtarna bli alltför utsmyckade och konstiga, men på Inkognito befinner sig låtarna i perfekt balans mellan singer/songwriter-kärnan och den äventyrslystna musiken.

Kjell Höglund är måhända en rätt begränsad sångare, men han har en helt fantastisk röst. Att få höra den uttrycksfulla stämman med den här musikaliska inramningen är underbart.

Inkognito är karg och kall, men också varm och inbjudande. Det är fascinerande att höra en vispoet som är väl textmässigt som musikaliskt är beredd att släppa taget och kasta sig ut.

Sokrates, Liv Och Död och De Fördömdas Ö är bland det mesta låtar Höglund spelat in, och gör Inkognito till ett av de bästa svenska albumen någonsin.

49. Håkan Hellström – Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000)

49

Ren musikalisk energi som överväldigar lyssnaren är vad Håkan Hellströms första album bjuder på. Spontan, dansant, djärv och energisk drar låtarna fram, och här finns inte en död sekund.

Om musik bara var text och melodi skulle Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg hamna ännu högre upp på den här listan, men musik är produktion, arrangemang och ljudbild också, och här fallerar det här albumet tyvärr.

Känn Ingen Sorg… har ett jobbigt indiesound med blipp-bloppande gitarrer som mestadels är tunt, och ibland är rent av irriterande. Redan på sitt andra album skulle Håkan helt göra sig av med det här soundet, till en mer fyllig och härlig ljudbild, och aldrig återvända. Men här på det första albumet finns det tunna eländet tyvärr.

Som tur var går det att lyssna på albumet med ett fett, fylligt sound, genom live-albumet Way Out West 2010 (2011), där han drar igenom hela debutalbumet låt för låt. Det var på vippen att jag tog med det albumet på listan istället, men det innehåller lite för mycket mellansnack för att ta sig in på topp 50.

Vilket Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg med ett sanslöst starkt låtmaterial trots allt gör.

48. Lars Winnerbäck – Vatten Under Broarna (2004)

48

Med det föregående albumet Söndermarken skaffade sig Winnerbäck ett eget kompband Hovet, och det var lätt att tro att han på de kommande albumen skulle leva ut alla sina E Street-drömmar. Istället kickade han kompbandet och satsade på en avskalad akustisk skiva.

Vatten Under Broarna har tre låtar som framför allt märker ut sig: Elegi, Dom Tomma Stegen och Hjärter Dams Sista Sång, men det är ett stark album från början till slut.

Vatten Under Broarna är det främsta albumet om man gillar den stillsamme Winnerbäck.

47. Kent – Röd (2009)

47

Med Tillbaka Till Samtiden (2007) inledde Kent sin elektroniska period, och det var med Röd den slog ut i full blom. Röd är Kents mest dansanta album, men också deras dittills mest samhällskritiska.

Röd är en av Kents jämnaste album, med toppar som Sjukhus och Töntarna.

Även om albumet från låt ett – det märkliga körstycket 18:29-4 – fångar min uppmärksamhet som få andra album är det kanske först i den sista låten som jag inser att det här är ett av de allra bästa svenska albumen. Den sju minuter långa Det Finns Inga Ord tangerar någon av gränserna för hur bra en svensk låt kan bli med sin innerliga känslighet.

Röd är ett av dessa album som gör mig löjligt glad att finnas till.

46. Tuk Tuk Rally – Luftballong (1993)

46

Tuk Tuk Rally brukar förknippas med den svenska trallpunksvågen, trots att de har mer gemensamt med rockakustiska band som Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett än med De Lyckliga Kompisarna och Charta 77. Men de låg på punketiketten Beat Butchers, spelade på punkgalor och de hade väldigt bra texter, så då är det väl punk då?

När det kommer till de främsta albumen är genreförvirring inget problem, utan snarare till godo, då svårigheten att kategorisera musiken kan vara ett tecken på briljans.

Luftballong är en stark samling rockakustiska låtar från början till slut, men den sorglustiga partyskildringen Komedi har en särställning. Men även låtar som titellåten, Seglarsång och Genom Mitt Fönster märker ut sig.

Luftballong är en varm, gemytlig skiva med vissa mörka drag. Den visar att även akustisk punk är en genre att ta på allvar!

Annonser

Invincible – Compendium One – serierecension

Invincible01b

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Cory Walker, Ryan Ottley

Innehåll: Invincible #0-47, The Pact #4, delar av Image Comics Summer Special 2004

Publicerat: 2003-2007

Förlag: Image

Språk: Engelska

För att parafrasera Galenskaparna: det finns alldeles för många superhjälteserier och här är en till, fy fan!

Okej, nu är det inte riktigt så illa, men det är onekligen en viss känsla av att det här har jag varit med om förut, när jag läser Invincible.

Anledningen till att jag plockade upp Invincible var för att jag hade hört mycket gott om den, att det skulle ta en fräsch och annorlunda vinkel på superhjältegenren. Men nej, det har jag svårt att se.

Invincible02

Invincible handlar om Mark Grayson, en helt vanlig tonåring, förutom att hans far är en rymdvarelse och Jordens mest kraftfulle superhjälte. Så för Mark kommer inte hans superkrafter som en chock, utan han har väntat rätt länge på att hans ärvda krafter ska manifestera sig.

Och så fortsätter den här serien med det man kan förvänta sig: Mark skaffar en dräkt, börjar kalla sig Invincible, samarbetar med andra unga hjältar, ljuger för sin flickvän för att skydda sin hemliga identitet, åker på stryk, delar ut stryk, träffar rymdvarelser och så vidare.

Som om det inte vore nog innehåller serien även många hänsyftningar på andra superhjälteserier. Seriens The Guardians of the Globe är till exempel Justice League of America rakt av. Visst är det ett effektivt sätt att berätta på, men greppet används aldrig lika elegant och kraftfullt som i Planetary eller SH3.

Invincible03

De sju första numren är tecknade av Cory Walker och sedan tar Ryan Ottley över. Cory Walkers teckningar är alldeles för enkla, och gör det svårt att läsa serien och sjunka ner i den. Ottleys stil är också simplistisk, men hans teckningar har ett helt annat djup och lyster. Så det var helt klart ett lyckat byte av tecknare.

Det bästa med Invincible är bikaraktärerna, av vilka många är färgstarka och småroliga. Dessutom är det trevligt när serien tar det lugnt emellanåt och vi får se hur Invincibles superhjälteliv påverkar hans privatliv.

Det sämsta med Invincible är Marks flickvän, som är en extremt trist karaktär. Visst är hon snygg och trevlig så det är kanske inte så konstigt att Mark är ihop med henne, men serien dör varje gång hon kommer i bild. Det finns inget speciellt eller intressant med henne som karaktär på något sätt. Det finns så mycket bättre flickväns-kandidater i serien så jag tänker bara ”Dumpa henne! Dumpa henne! Dumpa henne!”

Invincible04

Tjusningen med Invincible Compendium One är hur generöst tjock denna lunta är. Att få fyrtionio nummer för trehundrasjuttio kronor (som jag betalade för den) är väldigt mycket serier för pengarna. Det finns även en Compendium Two i samma prisklass som innehåller nummer 48-96.

Så om du gillar superhjälteserier rekommenderar jag att du testar Invincible om du får chansen, för ett mer serier för pengarna hittar du sällan.

Betyg: 5/10

Chew – The Omnivore Edition vol 1 – serierecension

chew01

Författare: John Layman

Tecknare: Rob Guillory

Innehåll: Chew #1-10

Publicerat: 2009-2010

Förlag: Image

Språk: Engelska

Tony Chu är en polisman med en ovanlig förmåga. När han äter så får han visioner om matens ursprung. Så om han äter en frukt får han veta när den plockades och vilka besprutningsmedel som använts. Och när han äter en stek får han veta hur djuret slaktades och var det kommer ifrån.

Och det fungerar även med människokött, som om Tony Chu låt säga tuggar lite på ett lik i en brottsutredning kan han få veta mördarens identitet, och exakt hur mordet gick till. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att det knapras en hel del på lik i den här serien!

chew03

Som du kanske förstår är det här inte någon vanlig serie, utan en skruvad story med skruvade teckningar.

Chew handlar mycket om mat och att äta, och devisen ”äta eller ätas” har väl aldrig riktigt illustreras som den gör här.

Det är inte bara galenskaper i Chew, utan serien är grundad på en allvarlig botten, även om denna allvarliga botten är rätt skruvad den med.

Tony Chu är satt att avslöja brott mot det förbud mot kyckling som regeringen beslutat om efter en synnerligen otäck fågelinfluensa som dödat 23 miljoner amerikaner och ett okänt antal miljoner andra människor världen runt.

Många medborgare verkar helt besatta av att komma över kycklingkött och det finns många smugglare och hemliga restauranger att undersöka och sätta dit.

chew05

Det viktigaste elementet i Chew är dock varken storyn eller bakgrunden utan personerna. Framför allt agenten Mason Savoy är oförglömlig. Han tar uttrycket ”färgstark karaktär” till en ny nivå.

Finns det något att klaga på i Chew så är det teckningarna som jag inte är vän med. Visst är det passande med skruvade teckningar för en skruvad berättelse, men tecknarstilen i Chew gör att jag får en distans till serien istället för att komma in i den.

chew06

Dessutom kunde serien vara mer seriös; det bli väl knasigt emellanåt.

Chew är knappast en serie för alla, men gillar du konceptet är den väl värd att spanas in.

Smaklig måltid!

Betyg: 6/10