Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar – bokrecension

nyponbuskar nyponbuskar hela vagen nyponbuskar

 

Titel: Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar

Författare: Jan Gradvall

Utgivet: 2014

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Språk: Svenska

Sidor: 639

 

Efter Lennart Perssons död är det förmodligen Jan Gradvall som är Sveriges främste musikskribent. I den här artikelsamlingen finns texter från Cafe, Expressen, Dagens Nyheter och många andra svenska tidningar. Framför allt skriver Jan Gradvall för DI Weekend, där han har en krönika och varje vecka recenserar fyra skivor. Texter som även publiceras på hans välfyllda hemsida.

 

Jan Gradvall har skrivit om popmusik under fem årtionden. Hans första artikelsamling Artiklar, Intervjuer, Essäer 1981-1994 kom 1995. Nyligen utkomna Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar innehåller artiklar från åren 1993 till 2013.

 

Titeln Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar kommer från Lars Winnerbäcks låt Söndermarken, som skildrar hans uppväxt i Linköping. Liksom Winnerbäck är Gradvall uppväxt i Linköping, fast ett årtionde tidigare. Boken innehåller en intervju med Winnerbäck från musiktidningen Sonic.

 

jan gradvall 2

 

Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar innehåller så väl längre reportage, som kortare nerslag. Det mesta handlar om popmusik, men här finns även en artikel om vinprovning i en hemlig källare och ett möte med en amerikansk succéförläggare.

 

Dessutom innehåller boken första kapitlet från den inställda bok om Kent som Jan Gradvall jobbade under tre år med, men misslyckades med att få till. Av det smakprovet att döma var det trist att boken aldrig kunde förverkligas.

 

Den främsta nackdelen med att samla tidningsartiklar i en bok är att bilderna saknas. I flera artiklar refereras det till och med till bilderna, vilket gör saknaden ännu mer påtaglig. Dessutom känns många av artiklarna, av förklarlig anledning, alldeles för korta. Jag vill läsa mera! Artikeln om Salazar Brothers till exempel anländer Gradvall till deras studio, bröderna börjar göra musik och sedan är det över.

 

Mina favoritartiklar i samlingen är de lite längre reportagen om Maria McKee, Sebastian Ingrosso, Peter LeMarc och Quincy Jones.

 

Gillar du musik, och framför allt svensk musik, ska du givetvis läsa Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar. Jag hade bara läst en av artiklarna förut, och hade mycket att gotta mig åt.

 

Rekommenderas!

 

Betyg: 7/10

Annonser

Topp 50 Svenska Album #25-21

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

 

Den här gången bjuder vi på dansant politik, lågmälda drömmar, en luddig punkattack, en stor, varm fest och ett kreativt överflöd att dansa till.

 

25. Hoola Bandoola Band: Garanterat Individuell (1971)

25

 

Det politiska progg-rörelsen i början på 70-talet har i efterhand blivit rätt baktalad, men ett band som fått behålla hedern i behåll är Hoola Bandoola Band. Gruppens framgång berodde naturligtvis mycket på att Mikael Wiehe är ett låtskrivargeni, men gruppen var bra på att få det att svänga också.

 

Gruppens skivkarriär kan delas in i två faser: först två album – Garanterat Individuell och Vem Kan Man Lita På? – som var fantastiska, och sedan två album – På Väg och Fri Information – som var rätt vissna. (Även om även dessa innehåller vissa guldkorn.)

 

1976 splittrades bandet och Mikael Wiehe och Björn Afzelius gav sig ut på framgångsrika solokarriärer. (Och ibland som duo.)

 

Hoola Bandoolas debutalbum känns fortfarande väldigt fräscht. Det är fullt av liv och energi. De politiska budskapen känns inte påträngande, men upplyftande och tänkvärda. Det är helt enkelt ett väldigt underhållande album.

 

Alla sju låtarna på albumet är medryckande, och de flesta dansanta till och med. Visst gjordes det en hel del progg, men det känns inte som om de här låtarna har någon riktig motsvarighet någon annanstans.

 

Visst kan det vara roligt med politik!

 

24. Tomas Andersson Wij – Spår (2010)

24

 

Tomas Andersson Wij inledde karriären med tre väldigt bra album: Ebeneser (1998), Ett Slag För Dig (2000) och Vi Är Värda Så Mycket Mer (2002). Sedan kom en period med tre svagare album: Stjärnorna I Oss (2004), Tomas Andersson Wij (2005) och En Sommar På Speed (2008) där framför allt de två förstnämnda innehåller alldeles för mycket tråkigt gitarrplink. Jag hade hunnit räkna ut Andersson Wij, innan han slog till med Spår!

 

Spår är precis som jag vill ha min Tomas Andersson Wij: lågmäld, drömlik, intelligent och känslosam.

 

Spår är fylld av ljuvliga låtar. Stjärnorna och Allt sticker ut, men Jag Hör Dig Dåligt, Svenska Zombies och Allt Är Bättre Än Ingenting fångar också min fulla uppmärksamhet.

 

Spår är också en stor inspirationskälla till mitt eget musikskapande, vilket är en anledning till att jag håller det högre än många andra underbara album.

 

Spår är ett sparsmakat album med härligt släpig sång från Tomas Andersson Wij. Jag älskar det!

 

23. Charta 77 – Tecken I Tiden (1995)

23

 

Charta 77 var ett av de mest framträdande banden i den svenska trallpunksvågen i början av 90-talet. Bandet hade bildats redan 1983, men det var först med Hobbydiktatorn (1992) de gjorde något större väsen av sig. Även Grisfesten (1993) var ett trevligt album, även om det inte är topp 50-material direkt.

 

Charta 77s mästerverk är Tecken I Tiden (1995). Albumet har ett karaktäristisk luddigt sound. Det var inte vad bandet var ute efter, men ibland faller alla bitarna på plats i alla fall.

 

Tecken I Tiden är ett sådant album. Visst kan man peka på att nästan alla låtarna är ytterst starka kompositioner, men det är ett klassiskt exempel på när helheten är större än de enskilda delarna.

 

Tecken I Tiden fångar ens uppmärksamhet från den första sekunden till den sista. Här finns topplåtar som Lilla Björn Och Lilla Tiger, Herrarna I Sandlådan, Vem Bad Om Det? och En Del Mornar.

 

Tecken I Tiden är inte ett av de råaste, hårdaste eller snabbaste punkalbumen i musikhistorien, men det är ett av de bästa.

 

22. Olle Ljungström – Det Stora Kalaset (1998)

22

 

Ska man lista Sveriges originellaste artister måste Olle Ljungström nämnas. Olle Ljungström är Olle Ljungström, varken mer eller mindre. Framför allt är det texterna som är hans signum. (I stark konkurrens med hans karaktäristiska röst och medryckande melodier.)

 

Olle Ljungström bjuder på magiska vardagsskildringar. Texterna är såväl dramatiska som drastiska. De kastar sig från det ena känsloläget till det andra, och man vet aldrig var man ska hamna. Samtidigt är texterna oftast förankrade i en igenkänningar verklighet. Man ler och man rycker till av förvåning.

 

Alla Olle Ljungströms tidiga album har ett par riktiga superlåtar, men också ett knippe sånger som är lättförglömliga. Undantaget är Det Stora Kalaset, ett album med topplåtar från början till slut.

 

Här finns Olles kanske bästa låt – Nåt För Dom Som Väntar, här finns den gripande Jag Och Min Far, här finns den popperfekta Solens Strålar, och den bitterljuva Sånt Som Bara Händer Mig.

 

Det här är ett album med ett stort, varmt hjärta. Det Stora Kalaset är onekligen en fest och alla är inbjudna.

 

21. Fattaru – Fatta Eld (2001)

21

 

Om du tycker att det är snålt med hip hop på den här listan, så är det inte för att jag ringaktar svensk hip hop, men för att jag tycker att den fungerar bättre i enskilda låtar än som helgjutna album.

 

Det finns naturligtvis undantag. Fatta Eld är överjordiskt bra från början till slut. Svaga spår? Nej. Galet mycket kreativitet och briljans som flödar åt alla håll? Ja.

 

Här finns ungdomlig energi och hunger, kombinerat med självsäkerhet, som om det här gänget rappat ett helt liv bakom sig.

 

Det är slagkraftigt, skönt, engagerat, snabbt, dansant och jäkligt, jäkligt bra.

 

Fatta Eld är ett album där allt bara stämmer, och jag behöver bara koncentrera mig på att dansa och njuta av detta party.