Topp 50 Svenska Album #6

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

På plats 6 har vi den svenska postpunkens finaste juvel.

6. Underjordiska Lyxorkestern: Lögnens Mästare (1982)

06c

Det gjordes en del härlig postpunk i Sverige de första åren av åttiotalet. I spetsen för rörelsen stod Henrik Venant med sina band TT Reuter och Underjordiska Lyxorkestern.

Mästerverket är Lögnens Mästare med Underjordiska Lyxorkestern. Musiken är intensiv, kall och levande. Albumet innehåller bara sex låtar, men vilka låtar det är!

Bästa låten är Ryska Karavan. I konkurrens med Pugh Rogefeldts Hog Farm har den det skönaste riffet i den svenska pophistorien.

Inom kategorin sångare-som-inte-kan-sjunga är Henrik Venant den bäste. Hans röst har en härlig närvaro och passar perfekt till musikens kalla, skarpa klanger.

Underjordiska Lyxorkestern släppte även albumet Prärieromanser (1982). Det har också ett par riktigt sköna låtar, men är inte alls i klass med Lögnens Mästare.

Tyvärr finns Lögnens Mästare inte utgivet på CD eller som digital nerladdning, och du söker förgäves efter albumet på Spotify. Men det är värt en tripp till din lokala begagnatbutik i jakten på den här LP:n. Trots allt är det ett av de allra bästa svenska albumen någonsin.

Annonser

Topp 50 Svenska Album #7

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

Plats 7 är en elektronisk rockdröm.

7. Kent: Tillbaka Till Samtiden (2007)

07

Efter den gotiska utflykten med Du & Jag Döden (2005) var Kent tillbaka i samtiden med sitt sjunde album. Det är ingen hemlighet att Kent alltid varit inspirerade av Depeche Mode, men här låter de slutligen sina elektroniska drömmar slå ut på allvar.

Tillbaka Till Samtiden är inte det Kent-album som har de allra högsta topparna, men det album med den högsta lägstanivån. Här finns ingenting som ens påminner som ett svagt spår.

Från och med inledande Elefanter till och med avslutande Ensammast I Sverige är det guldlåt på guldlåt.

Alla låtar på albumet bidrar till helheten. Tillbaka Till Samtiden är verkligen ett album, och låtarna tjänar på att man lyssnar på dem som en helhet. Men den galet dansanta Ingenting förtjänar att nämnas, och något slags underbarhetsrekord slås med Goran Kajfes trumpetsolo i Våga Vara Rädd.

Tillbaka Till Samtiden har en hel del gemensamt med med nästan lika trevliga uppföljaren Röd (2009), men märker ut sig med ren levande kraft, och är given på topp 10 bästa svenska album.

X-Men: Battle of the Atom – serierecension

X-Men-Battle-of-the-Atom-001

Författare: Brian Michael Bendis, Jason Aaron

Tecknare: Frank Cho, Stuart Immonen, David López, Chris Bachalo, Guiseppe Camuncoli, Esad Ribic

Innehåll: X-Men: Battle of The Atom #1-2, All-New X-Men #16-17, X-Men #5-6, Uncanny X-Men #12-13, Wolverine & The X-Men #36-37

Publicerat: 2013

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Cross over-serier eller event-serier, eller på ren svenska spektakel-serier; fristående superhjälteserier om vanligtvis sex till tolv avsnitt där superhjältar och skurkar från olika serier samlas och tillsammans brakar loss i episka uppgörelser.

Jag har alltid varit svag för X-Mens spektakel-serier. De brukar kunna vara storslagna, dramatiska och med påtagliga konsekvenser för de inblandade karaktärerna. Sällan med det stora djupet, men god underhållning för stunden.

X-Men-Battle-of-the-Atom-002

X-Men: Battle of the Atom handlar om de ursprungliga X-Men som dykt upp från det förflutna till nutid i serien All-New X-Men. I X-Men: Battle of the Atom dyker i sin tur framtidens X-Men upp i nutid och förklarar att dåtidens X-Men måste resa tillbaka från nutid till det förflutna eller något fruktansvärt kommer att hända i framtiden. (Hänger ni med?)

Ingen mening att hymla: X-Men: Battle of the Atom är ingen bra serie. I själva verket är det en katastrof. Trots att den bara består av tio avsnitt tog det mig en månad att lyckats läsa igenom hela, och i mitten var det två veckor då jag inte läste några serier alls, så bränd var jag av att kämpa mig igenom det här skräpet.

X-Men-Battle-of-the-Atom-004

Vad är det då för fel på X-Men: Battle of the Atom? För det första är alla personer out-of-caracter hela tiden. Det är omöjligt att gissa vad som kommer att hända för ingen beter sig som man förväntar sig. Dessutom är hela tidsresandet väldigt avslaget. Det mesta av fokuset kretsar kring att personer utbrister ”Kommer jag att se ut så där i framtiden?!” eller ”Som jag betedde mig när jag var ung!” Det blir väldigt snabbt väldigt tröttsamt.

Marvel har en god historia av härliga tidsresehistorier bakom sig, med Days of Future Past och Hulk: Future Imperfect som två exempel. Men här fungerar det inte alls.

Det är bara två saker som är positiva med X-Men: Battle of the Atom. Det första är att det blir rätt spännande i slutet, på grund av att det är helt omöjligt att förutse vad som ska hända. Sedan är teckningarna också helt okej. Inget märkvärdigt, men de ställer i alla fall inte till med några problem.

X-Men-Battle-of-the-Atom-003

Det finns berättelser som är underhållande fast de är dåliga, för att de är tokiga eller naiva, men X-Men: Battle of the Atom är bara ointressant. Serien vandrar på stigar vi vandrat på alldeles för många gånger förut, och det är inte säkert att det var så intressant ens första gången.

Jag brukar alltid läsa en serie två gånger innan jag recenserar den, men den här gången har jag frångått den regeln. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den här serien igen.

Undvik!

Betyg: 2/10

Topp 50 Svenska Album #8

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

Plats 8 är det bästa album Bruce Springsteen aldrig gjorde på 00-talet.

8. Lars Winnerbäck: Söndermarken (2003)

08

Hade Lars Winnerbäck slutat att göra bra album? Kom (1999) var dålig och trist producerad. Singel (2001) hade ett par kanonlåtar, men som helhet var den halvbra.

Nej, Winnerbäck var bara inne i en svacka. Med Söndermarken slog han tillbaka med det tunga artilleriet.

Många av låtarna på Söndermarken har en skön mörk känsla, men här finns också ljusa inslag. Framför allt är det dock de mörka stämningarna som märker ut det här albumet, och höjer det från höga höjder till ännu högre höjder.

Första halvan av albumet – Faller, Åt Samma Håll, Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö, Över Gränsen, Dunkla Rum – radar upp en låtrad som få andra svenska album kommer i närheten av. Det är alla låtar jag inte skulle vilja vara förutan. Den andra halvan är inte riktigt lika stark, men den är inte långt efter.

Allt avslutas med titellåten som är den mest ogenerade Bruce Springsteen & The E Street Band-låt som spelats in på svenska. Det borde inte fungera, men det fungerar något alldeles fantastiskt. En underbar låt och en perfekt avslutning på det här mästerverket.

Topp 50 Svenska Album #9

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

Albumet på plats 9 har en skönhet som inte finns någon annanstans.

9. Håkan Hellström: Ett Kolikbarns Bekännelser (2005)

09

Håkan Hellströms två första album var väldigt bra, men jag var ändå inte förberedd på kraften i Ett Kolikbarns Bekännelser.

Albumet är mer akustiskt och mindre intensivt än de två tidigare albumen. Det går mer åt singer-songwriterhållet. Det finns en trubadur-känsla på Ett Kolikbarns Bekännelser som är väldigt attraktiv. Vi får berättelser ur livet, som kanske är sanna, kanske inte är sanna. Vad spelar det för roll, det känns som det är på riktigt.

Albumet inleds med den fantastiska Jag Har Varit I Alla Städer, som sätter känslan direkt. Det finns en speciell skönhet på Ett Kolikbarns Bekännelser som inte finns på något annat album. En förening av dröm och verklighet som är väldigt intagande.

Alla låtar på albumet är underbara, men framför allt Dom Kommer Kliva På Dig Igen och Gårdakvarnar Och Skit måste nämnas.

Ett Kolikbarns Bekännelser var en nystart som visade att Håkan Hellström inte var begränsad till ett uttryck, utan kunde gå dit han ville.

Topp 50 Svenska Album #10

Leorio utser de 50 bästa albumen på svenska språket.

Plats 10 är ett fint album med en obehaglig avslutning.

10. Cornelis Vreeswijk: Tio Vackra Visor Och Personliga Person (1968)

10

Min spellista med de allra bästa Cornelis-inspelningarna innehåller 164 låtar. Det finns det ingen annan svensk artist som kan matcha. Varken Thåström, Mikael Wiehe eller Kent.

På listan finns Tio Vackra Visor Och Personliga Person med i sin helhet. Det är ett album med ett intressant upplägg. Som titeln berättar får vi först tio fina låtar och så avslutas allt med ett möte med den inte helt sympatiske Personliga Person. Snacka om lyckad kontrastverkan.

Cornelis hade varit i Brasilien och låtit sig inspireras av den sydamerikanska musiken. Det kan höras på flera av låtarna på Tio Vackra Visor Och Personliga Person.

Här finns sådana Cornelis-klassiker som Deirdres Samba, Veronica, Papillas Samba, Somliga Går Med Trasiga Skor, Felicia Adjö och Saskia. Och så Personliga Person förstås, en låt som verkligen är ett av sitt slag.

Cornelis är Sveriges bredaste artist, det visar han inte minst på Tio Vackra Visor Och Personliga Person.