Infinite Crisis – serierecension

Infinite Crisis 01

Författare: Geoff Johns

Tecknare: Phil Jimenez, George Pérez, Jerry Ordway, Ivan Reis

Innehåll: Infinite Crisis #1-7

Publicerat: 2005-2006

Förlag: DC Comics

Språk: Engelska

Infinite Crisis är en uppföljare till Crisis On Infinite Earths som kom två årtionden tidigare. Crisis On Infinite Earths var den ursprungliga spektakel-serien, där hjältar dog, planeter gick under och hela universum var i fara. Infinite Crisis gör också sitt bästa för att vända upp och ner på världen och slå på den stora trumman.

I början av Infinite Crisis har Wonder Woman mördat en man, Batman har blivit paranoid, och Superman har tappat greppet. Om Crisis On Infinite Earths handlade om att DCs universum hade blivit för stort och för snårigt och måste bantas ner så handlar Infinite Crisis om att DCs universum blivit för mörkt och dystert och behöver bli hjärtligare igen. Men att göra det goda är inte alltid det lättaste, och goda intentioner slår gärna fel…

Infinite Crisis 02

Till skillnad från Crisis On Infinite Earths, där huvudhandlingen var lätt att förstå även för en nybörjare (även om det var lätt att bli förvirrad av alla bipersoner som vimlade förbi) så känns Infinite Crisis mer som en serie för de som hängt med i DCs serier åren innan spektaklet. Handlingen börjar mitt i flera storytrådar och det känns mer som att serien börjar med nummer fyra än med nummer ett.

Infinite Crisis 03

Första gången jag läste Infinite Crisis tyckte jag inledningen bara var förvirrande, men när jag läste om den igen gillade jag början. Att det inte finns någon startsträcka, utan vi kastas direkt in i handlingen.

Numera gillar jag den första halvan av serien väldigt mycket. Den andra halvan, efter att vem som är storskurken avslöjats, ogillade jag dock starkt både gångerna jag läst Infinite Crisis. Luften går ur serien, och den blir överdrivet våldsam och onödigt respektlös mot den första Crisis.

Infinite Crisis 05

Det största problemet med Infinite Crisis är att vissa av personerna som kommer tillbaka från Crisis On Infinite Earths beter sig helt annorlunda här. Visst, en tid har gått, och de kan ha förändras. Men skillnaden är så stor att det är svårt att köpa.

Dessutom är en av storskurkarna en sådan otroligt irriterande karaktär att jag har svårt att köpa honom som storskurk eller som en bärande karaktär i en sådan här dramatisk berättelse. Visst ska man bli arg på en skurk i en äventyrsberättelse, men när karaktären känns som en insekt som krupit in i örat och inte går att få ut är det något som har gått fel.

Infinite Crisis 06

En väldigt bra första halva och en sorglig andra halva alltså. Gillade du Crisis On Infinite Earths kan det vara värt att kolla in Infinite Crisis också, även om serierna skiljer sig rätt mycket från varandra. Jag gissar att man måste vara en stor DC-fan för att verkligen uppskatta det här.

Betyg: 4/10

Annonser

Crisis On Infinite Earths – serierecension

Crisis 01

Författare: Marv Wolfman

Tecknare: George Pérez

Innehåll: Crisis On Infinite Earths #1-12

Publicerat: 1985-1986

Förlag: DC Comics

Språk: Engelska

Spektakel-serier, eller event-serier eller cross over-serier som de också kallas; serier där massor av superhjältar och superskurkar brakar samman i episka strider med extra mycket på spel. Marvels Secret Wars kom visserligen året innan, men Crisis On Infinite Earths kan på många sätt sägas vara den ursprungliga spektakel-serien, där hela universum stod på spel i den kosmiska kampen.

1985 var DCs universum något svåröverskådligt. Eller universumen borde man säga, då DC-serierna bestod av flera alternativa verkligheter, från vilka hjältar och skurkar ibland hoppade mellan dimensionerna och träffade på varandra. Förutom den huvudsakliga Earth-1 har vi även Earth-2 där alla hjältarna, inklusive Superman, är äldre (och Batman är död), Earth-3 där alla Earth-1 hjältarna är skurkar och Luthor är världens ende superhjälte, och så vidare i olika variationer med Earth-S och Earth-X och så vidare.

DC beslöt att rensa upp bland alla dessa världar med Crisis On Infinite Earths, en historia där de alternativa universumen ett efter ett hotas med total förintelse av en tidigare okänd och fullständigt fruktansvärd kraft.

Crisis 03

Crisis On Infinite Earths är närmast osannolikt storslagen och episk, och innehåller förmodligen mer karaktärer än någon annan serie jag har läst. Jag är ingen expert på DC Comics, men det verkar som de försökt få med precis varenda karaktär som någon någonsin hört talas om, och ge dem ett framträdande på i alla fall på några rutor.

Crisis 04

Crisis On Infinite Earths innehåller inte heller bara superhjältar utan även Vilda Västern-personligheter, andra världskriget-serier, grottmänniskor och flera framtids-serier får vara med, när inte bara värld eller värld hotas, utan tidsålder efter tidsålder hotas också.

Bredden på Crisis On Infinite Earths är naturligtvis häftig, men det är också seriens största svaghet. De har helt klart passerat någon gräns när det bli för många karaktärer att hålla reda på för att det ska vara njutbart att läsa. Dessutom måste det sägs att många av DCs mindre karaktärer är rätt svaga och känns rätt överflödiga. Författaren Marv Wolfman fick kritik för att han tog ihjäl för många av karaktärerna, men han skulle helt klart ha kunnat rensat upp bland leden mer än han gör.

Crisis 06

Crisis On Infinite Earths lider av att inte ha någon riktig huvudperson, och alldeles för många personer att hålla reda på, som inte spelar någon egentlig roll för huvudhandlingen, utan bara dyker upp för att de också ska få vara med.

Serien har i alla fall en tydlig skurk, vilket reder upp en del av förvirringen. Själva huvudhandlingen är också tämligen enkel att hänga med i, trots alla störande element som drar uppmärksamheten än hit än dit, till alla dessa världar och tidsåldrar.

Crisis 07

Teckningarna är väldigt fina. George Pérez har en klassisk, traditionell stil som fungerar väldigt bra för historien. Ett plus till tecknaren och till författaren Marv Wolfman för att de lyckas hålla reda på alla dessa hundratals karaktärer från olika världar, universum och tidsåldrar.

Crisis On Infinite Earths är läsvärd, men den har ett större historiskt värde än ett underhållningsvärde. Är du intresserad av seriehistoria i allmänhet och DCs historia i synnerhet är serien är ett givet val. Men är du mer intresserad av att bli underhållen finns det många bättre serier.

Betyg: 5/10

X-Men vol 2 – serierecension

X-Men vol 2 01

Författare: Brian Wood

Tecknare: Terry Dodson (X-Men #7-9), Kris Anka (X-Men #10-12)

Innehåll: X-Men #7-12

Publicerat: 2014

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

I X-Men vol 2 fortsätter berättelsen om det helkvinnliga X-teamet. I den första volymen avslutades storyn om kampen mot den kvinnliga rymdbakterien Arkea rätt abrupt, och det är glädjande att se här att det bara var ett falskt slut, och den uppbyggnad som gjordes då fortsätter här. Apropå uppbyggnad är det också vad som sker i volym två. De första fem numren är inte så mycket direkta konflikter som uppbyggnad inför en maffig konfrontation som komma skall.

X-Men vol 2 04

I X-Men vol 2 är Lady Deathstrike tillbaka, och hon samlar ett helkvinnligt skurkgäng omkring sig. I X-Men vol 2 är alltså inte bara alla hjältarna kvinnor, utan alla skurkarna är det också!

Rouge och Kitty Pryde har tyvärr lämnat X-gänget sedan förra volymen, och Karima Shapandar och M har anslutit istället. Inget höjdarbyte direkt om jag får säga det själv, även om Monet får rätt mycket utrymme att röja loss.

X-Men vol 2 02

Teckningarna är inte särskilt märkvärdiga, men de fungerar som de ska. Båda tecknarna gör helt okej i från sig.

Det grundläggande problemet med X-Men vol 2 är att slutet även här är väldigt abrupt, till och med ännu mer än i vol 1. I de första fem numren byggs det upp och byggs det upp inför den kommande konfrontationen, och så avslutas allt i en snabb, ynklig slutstrid, som känns väldigt hastigt påkommen. Jag vet inte om det var Wood som kom på det här slutet, eller om det var redaktörens beslut att få ett hastigt slut på storyn, men det känns väldigt abrupt och konstigt. Fem nummer av uppbyggnad, och så mynnar allt ut i ett ”och så var det inget mer med det…”

X-Men vol 2 03

Ett annat problem är att serien innehåller det som jag tycker minst om med superhjälteserier: det vill säga skurkar och hjältar som kommer tillbaka från döden. Att komma tillbaka från de döda sker på ren rutin nuförtiden i superhjälteserier, och i X-Men vol 2 är det knappt någon som reagerar alls. Det är väldigt trist tycker jag. Låt de döda vara döda. Finns det inte hjältar och skurkar så det räcker utan att alla måste återvända från andra sidan hela tiden?

Det ska också sägas att X-Men inte är någon nybörjarserie, utan verkar vara skapad för de som även läser de andra X-serierna. Man får ingen längre presentation till vilka karaktärerna är, och det kan nog vara lite svårt att hänga med om man inte läst en god dos X-serier redan.

X-Men vol 2 05

Jag är kluven till X-Men vol 2. De fem första numren är underhållande och innehåller inga större irritationsmoment eller underligheter, men så kommer det sjätte och sista numret där man äntligen förväntar sig en maffig konfrontation mellan skurkar och hjältar, och istället blir allt ett stort ”jaså” eller ”jaha”. Var det inte mer än så?

Jag är osäker om jag ska fortsätta läsa X-Men. Ett helkvinnligt X-team tycker jag är ett underbart koncept, men om inte Brian Wood tänker ta vara på sina storytrådar på ett bättre sätt vill jag nog inte vara med.

Betyg: 4/10

En guide till… Iron Maiden del 3 – 00-talet

Efter Iron Maidens gyllene år på 80-talet och de svåra åren på 90-talet, har vi kommit till bandets 00-tal som inleddes med en välkommen bomb!

Brave New World (2000)

iron12

Sångaren Bruce Dickinson och gitarristen Adrian Smith var tillbaka i bandet och den numer sex man starka gruppen hade knappast kunnat leverera ett starkare comeback-album än så här.

När man lyssnar på bandets album på rad som jag har gjort är det verkligen en befrielse att få höra Bruce Dickinsons röst igen. Det går verkligen inte att överskatta vad hans sköna, uttrycksfulla stämma betyder för det här bandets sound. Men inte bara Bruce, det låter som om hela bandet har hittat hem här.

Albumet inleds med den slagkraftiga The Wicker Man – en klassisk, medryckande Maiden-hit. Den följs av den ljuva Ghost of the Navigator och den pampiga Brave New World. Som fjärde låt för vi Blood Brothers, ännu en härlig allsångs-anthem.

Min favorit på albumet är dock The Fallen Angel, en galet slagkraftig låt som träffar rätt i hjärtat. Ah, refrängen, refrängen!

Omslaget träffar också rätt; det är ett av bandets finaste någonsin.

Brave New World är lättlyssnad, svängig och maffig. Den levererar allt det man vill ha av ett Iron Maiden album, och den skäms inte för att jämföras med bandets främsta 80-tals album.

En underbar lyssnings-upplevelse!

Betyg: 9/10

Dance of Death (2003)

iron13

Efter comebacken med Brave New World kanske man förväntade sig fler helgjutna mästerverk från bandet, men tyvärr blev det inte så. Dance of Death är en splittrad upplevelse, med ett par höjdarlåtar och några rejält svaga spår.

Albumet inleds stilenligt med två singlar i form av Wildest Dreams och Rainmaker, men båda dessa låtar misslyckas med att väcka något intresse hos mig. Jag hör att det är meningen att de ska vara slagkraftiga och medryckande, men nej, jag känner inget alls.

Sedan blir det roligare med No More Lies, en stämningsfull låt som går från lugnt till hårt, och har det rätta trycket i refrängen.

Albumets bästa låt är Montségur, med ett underbart rått och tungt riff. Efter albumets svaga inledning känns det skönt att bli överkörd av denna bulldozer. Och apropå tryck i refrängen; herre gud vad härligt!

Sedan sjunker kvalitén tyvärr igen med titellåten, som känns som en repris av paradlåten The Number of the Beast, fast tre gånger för lång.

Man brukar säga att när trummisen får med en låt för första gången på ett album är det slut med bandet, men Nicko McBrains New Frontier är en riktigt upplyftande sak, som definitivt tillhör skivans bästa spår.

Slutet av albumet är starkare än inledningen, med den gripande, storslagna Paschendale, den fina Face In The Sand och den skönt akustiska, och för bandet rätt ovanliga, Journeyman.

Det hiskeliga omslaget hör dock till bandets fulaste. Brr.

Betyg: 6/10

A Matter of Life and Death (2006)

iron14

Efter den splittrade Dance of Death fick vi ett betydligt mer enhetligt album i A Matter of Life and Death.

Albumet inleds med Different World, en betydligt härligare hårdrockssingel än försöken på föregående albumet. Andra låten These Colours Don’t Run, hjälper också till att sätta känslan för albumet, att det här kommer att bli en resa med många starka, medryckande låtar.

Bästa låten är Brighter Than a Thousand Suns, med ett av de tyngsta riff som bandet någonsin haft. Det är en nio minuter lång höjdpunkt, som verkligen är ljuvlig.

Låtar som The Longest Day, The Reincarnation of Benjamin Breeg och For the Greater Good of God levererar också vad vi förväntar oss av ett Iron Maiden-album.

A Matter of Life and Death bjuder definitivt på mer liv än död, och är en härlig lyssnings-upplevelse från början till slut.

Och så får vi ett riktigt snyggt omslag igen också!

Betyg: 7/10

The Final Frontier (2010)

iron15

Iron Maiden har ett speciellt sound som vi har vant oss att förvänta oss av deras album. Inledningen på The Final Frontier låter dock inte som något vi hört från bandet förut. Ett mörkt muller fyller högtalarna när det här albumet går igång. Dock är det bara introlåten som låter så här märklig; när den första riktiga låten drar igång låter det som klassiska Iron Maiden igen.

Men även om soundet låter som det ska är The Final Frontier inte något särskilt bra album. Det är inte något särskilt dåligt album heller. Det är ett album som puttrar på, drar sig långsamt framåt, utan att göra sig till.

The Final Frontier är förmodligen bandets mest ointressanta album. Det finns egentligen inget att störa sig på här, och inget att hetsa upp sig över heller.

Jag har egentligen aldrig lyckas urskilja några enstaka låtar på det här albumet, utan allt geggar samma till samma gröt. En inte helt oangenäm gröt visserligen, men dock gröt. Och det är inte riktigt vad jag vill ha av ett musikalbum.

Och omslaget… Jag förstår att det är meningen att det ska se ut som ett klassiskt SF-omslag, men det är så gräsligt fult att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Betyg: 4/10

Och det var Iron Maidens alla femton studioalbum. Jag hoppas förstås att bandet inte gett upp, utan kommer att fortsätta ge oss härliga album på 10-talet!

En guide till… Iron Maiden del 2 – 90-talet

I del 1 synade jag bandets gyllene år – 80-talet. Nu har jag kommit till bandets 90-tal, som innehåller sin beskärda del av kontroverser, dalar och underbar musik!

No Prayer for the Dying (1990)

iron08

No Prayer for the Dying har den mindre ärofyllda titeln som Iron Maidens mest medelmåttiga album. Den saknar visserligen ökenlåtar, men förutom Bring Your Daughter…To the Slaughter saknar den även kanonlåtar. Albumet befinner sig mestadels i ett mellanmjölkigt tillstånd där ingenting riktigt engagerar.

Albumet inleds med Tailgunner, som inte är någon otrevlig låt, men det är Iron Maiden på autopilot. Titellåten är mer autopilot. Och så fortsätter det. Större delen av albumet känns som låtar som på goda grunder refuserats från andra album.

Albumets två bästa låtar, och de enda som sticker ut från den medelmåttiga massan, är Holy Smoke och Bring Your Daughter…To the Slaughter.

Holy Smoke märker ut sig med sitt ovanliga ämne – skumma TV-predikanter – och väldigt käcka melodi. Om Holy Smoke är hurtigare än Iron Maiden brukar vara är Bring Your Daughter…To the Slaughter råare än vad vi är vana från bandet.

No Prayer for the Dying är ett album jag sällan lyssnar på då det inte finns mycket att hämta här. Ny i bandet, som ersättare till avhoppade gitaristen Adrian Smith, var Janick Gers, som förmodligen hade hoppats på en bättre inledning i bandet än den här avslagna affären.

Men det skulle bli bättre igen. Mycket bättre.

Betyg: 5/10

Fear of the Dark (1992)

iron09

1992 befann sig hårdrocken på en kommersiell höjdpunkt. Året innan hade Metallica gjort succé med sitt svarta album, och Guns N’ Roses hade blivit jättestora med sina båda album Use Your Illusion I + II. Lägg till att grungen erövrade världen med band som Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och Alice In Chans, och det var en bra tid för hård musik.

Iron Maiden ville naturligtvis också ha sin bit av kakan och slog till med albumet Fear of the Dark. Albumet har en mer kommersiell känsla än bandets andra album, och låtarna är överlag kortare. Albumet innehåller också något så ovanligt för Iron Maiden som en renodlad ballad, i form av Wasting Love.

Fear of the Dark var det första album jag köpte med Iron Maiden när jag var liten, så kanske är min syn på albumet något förskönat av nostalgi, men jag gillar verkligen det här albumet!

Då albumet är bandet enda kommersiella ryck, så har det en speciell känsla som inget annat av deras album har, och jag tycker mycket om de här låtarna.

Avslutande titelspåret är en av Maidens absolut mäktigaste låtar, och den har blivit en stor live-favorit. Låten är en slags sammanfattning av allt som är bra med bandet, och har blivit något av bandets signaturmelodi, kanske bara i konkurrens av The Number of the Beast och Run to the Hills. Visserligen är låten ännu mäktigare i live-version, men albumversionen skäms inte alls för sig den heller.

Betyg: 8/10

The X Factor (1995)

iron10

Efter de båda turnéerna som följde på Fear of the Dark så lämnade Bruce Dickinson bandet, för att satsa på en solokarriär. Hans ersättare och bandets tredje sångare sedan debuten blev forne Wolfsbane-sångaren Blaze Bayley.

Blaze Bayleys insats som Maiden-sångare är omdiskuterad, och de flesta har en rätt negativ inställning till honom, och ser hans korta period som sångare för bandet som en svacka. Sant är att bandets publik minskade ordentligt under de här åren i mitten på nittiotalet.

Vad tycker jag då om Blaze Bayley? Jag tycker inte att han är så dum faktiskt. Problemet är att konkurrensen är mördande. Bruce Dickinson och Paul Di’Anno är två av de absolut bästa hårdrocksångarna någonsin, och där kvalar Blaze Bayley helt enkelt inte in. Hans röst är rätt begränsad och enformig, men å andra sidan är den även stämningsfull i de bästa låtarna.

Och när man lyssnar på inledningen på The X Factor är det svårt att tro att Maidens storhetstid skulle vara över. Inledande trion Sign of the Cross – Lord of the Flies – Man on the Edge är helt enkelt underbar och står sig mot vilket annat av Iron Maidens album som helst.

Det är sedan problemen börjar. Resten av albumet är fyllda av långa, väldigt lika låtar. Det känns som man lyssnar på samma låt om och om igen. En rätt dyster och deprimerande låt också. Den underhållning som man förknippar med Maidens musik saknas här. Efter den härliga inledningen är The X Factor är i mångt och mycket ett stort mörker.

Ett problem som går igenom i omslaget. Iron Maidens omslag har alltid varit skräckmotiv, men de har varit underhållande snarare än otäcka. The X Factor är ett undantag; det är enbart obehagligt, och sätter fel känsla för ett redan alltför dystert album.

Betyg: 6/10

Virtual XI (1998)

iron11

Blaze Bayleys andra album med bandet blev också hans sista. Precis som med Paul Di’Anno varade alltså bara hans sejour i bandet i två album. Skillnaden är att Blaze Bayley inte lämnade två mästerverk bakom sig, utan två medelmåttiga album.

Virtual XI är i alla fall inte lika dyster som The X Factor, utan har ett lättsammare sound. Låtmaterialet är däremot inte bättre än sin föregångare, snarare tvärt om. Futureal och The Clansman är två riktigt trevliga låtar, men resten av albumet består av betydligt svagare spår.

Klart sämst är The Angel and the Gambler, som kämpar med Virus (Blaze Bayley-singel från samlingen Best of the Beast året innan) om att vara Iron Maidens sämsta låt. The Angel and the Gambler är en tio minuter lång pina som redan efter tre minuter känns obegripligt tjatig. Sedan är det som om eländet aldrig ska ta slut. Att skräpet dessutom släpptes som singel är häpnadsväckande.

Resten av albumet når som tur var inte de djupen, men låtar som Lightning Strikes Twice, When Two Worlds Collide och Don’t Look to the Eyes of a Stranger är också tjatiga och saknar helt den spänning som bandets bästa låtar har.

Omslaget var som tur var inte lika dystert den här gången, utan är desto mer färggrant. Kanske blev det lite väl käckt istället.

Betyg: 4/10

Iron Maiden hade sett ljusare dagar, men 1999 sparkades Blaze Bayley och Bruce Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet. Det bådade gott för att 00-talet skulle bli ännu ett framgångsrikt decennium för bandet.

Häng med till del 3 av En guide till… Iron Maiden, där jag kollar in bandets omväxlande 00-tal!

En guide till… Iron Maiden del 1 – 80-talet

Iron Maiden är ett av världens största heavy metal band. Sedan gruppen grundades julen 1975 av bandets ledarfigur och basist Steve Harris har bandet haft en lång och (mestadels) framgångsrik karriär, och de drar fortfarande väldiga åskådarmassor till sina konserter.

Iron Maiden (1980)

iron01

Iron Maidens första album är en underbar blandning av hårdrock och punk. Musiken är rå, hård, vacker och medryckande. Paul Di’Anno råa, taggiga röst passar perfekt till musiken och låtmaterialet är kanon från början till slut, med idel topplåtar.

Vi får hårdrockshits som Prowler, Sanctuary, Iron Maiden och Running Free, vi får en episk låt i form av Phantom of the Opera, och vi får den ljuvligt drömlika Strange World. Och då har jag inte ens nämnt favoriter som den instrumentala Transylvania och den sköna och maffiga Remember Tomorrow.

Det enda spåret på albumet som inte är rakt igenom underbart är Charlotte the Harlot, men denna svängiga prostitutionslåt drar inte ner helhetsintrycket något nämnbart, utan försvarar sin plats på skivan.

Iron Maidens första album är ett mästerverk som jag ofta återvänder till. Mumma!

Betyg: 10/10

Killers (1981)

iron02

Killers var Paul Di’Annos andra och sista album som sångare för Iron Maiden. Albumets sound är mer polerat och inte lika rått som debuten, men i det stora hela är albumet mer av det som gjorde det första albumet så fantastiskt bra.

Vi får mer hårdrockshits i form av Wrathchild, Purgatory och Twilight Zone. Vi får den originella Edgar Allan Poe-låten Murders in the Rue Morgue, två sköna instrumentala låtar i form av introt The Ides of March och Genghis Khan, och så förstås den härligt kusliga titellåten.

Paul Di’Anno lämnade bandet med flaggan i topp, så mycket kan man säga!

Betyg: 10/10

The Number of the Beast (1982)

iron03

Att ett och samma album innehåller tre av de absolut största hårdrockslåtarna genom tiderna – The Number of the Beast, Hallowed Be Thy Name, Run to the Hills – är imponerande. Tyvärr innehåller albumet även rejält svaga spår som Gangland och Invaders, vilket gör det till ett rätt splittrat album.

Med The Number of the Beast ersatte Bruce Dickinson Paul Di’Anno som sångare för Iron Maiden. Även om jag föredrar Paul Di’Anno, så var det på lång sikt helt rätt beslut. Bruce Dickinson har en röst man aldrig tröttnar på, och han är en fullfjädrad showman på ett helt annat sätt än Paul Di’Anno. Bruce Dickinson är en larger-than-life seriefigur, en klassisk karaktär, medan Paul Di’Anno är en skön punkare.

Musiken på The Number of the Beast är mer klassisk hårdrock, och den råa punkkänslan har försvunnit. Förutom redan nämnda låtar innehåller den även klassiker som Children of the Damned, The Prisoner och 22 Acacia Avenue.

The Number of the Beast är ett trevligt album som direkt tar vara på Bruce Dickinsons fördelar som sångare, men då jag föredrar de klassiska låtarna i live-versioner är det ett album jag sällan lyssnar på.

Betyg: 8/10

Piece of Mind (1983)

iron04

På Piece of Mind fortsätter bandet med den väg man slog in på med The Number of the Beast med medryckande, storslagen hårdrock av numera klassiskt snitt.

Precis som debuten och Killer kan ses som två syskonalbum kan The Number of the Beast och Piece of Mind ses som två syskonalbum som påminner om och kompletterar varandra.

På albumet gör Bruce Dickinson debut som låtskrivare för bandet, framför allt med den härliga Revelations. Att Bruce Dickinson visade sig vara en nästan lika skarp låtskrivare som bandets huvudsaklige låtskrivare Steve Harris bådade gott för bandets framtid.

Albumet innehåller hits som Flight of Icarus och The Trooper, och den kusliga Still Life. Kanonlåtar som Where Eagles Dare och Die with Your Boots On skulle ha varit givna på vilket annat bands som helst best-of album, men får i Iron Maidens fall finna sig i att ha hamnat i skuggan av bandets största låtar.

Precis som i fallet med The Number of the Beast innehåller Piece of Mind även ett par svaga låtar, den här gången i form av Quest for Fire och Sun and Steel, men dessa är så pass oförargliga att det inte drar ner upplevelsen av albumet nämnvärt.

Albumet avslutas med den episka Dune-låten To Tame a Land. Här lägger man punkåren slutligen helt bakom sig, och drar iväg mot progressiva marker. En ljuvlig avslutning på ett underbart album.

Betyg: 9/10

Powerslave (1984)

iron05

Efter fyra raka klassiker, varför inte en femte? Powerslave bygger vidare på de båda föregångarna, men har ett mörkare, hårdare sound. Albumet har en olycksbådande känsla som märker ut det i Iron Maidens diskografi.

Albumet går på knock direkt med inledande hitsen Aces High och 2 Minutes to Midnight.

Avslutningen på albumet är lika starkt med den tretton minuter långa Rime of the Ancient Mariner, som bygger på Samuel Taylor Coleridges klassiska dikt. En väldigt skön låt som inte alls känns så lång, utan engagerar med sin fascinerande berättelse från början till slut.

Här visar Steve Harris verkligen vilken lysande och bred låtskrivare han är. Även Bruce Dickinson och gitarristen Adrian Smith briljerar som låtskrivare på albumet. Dickinson och Smith bjuder bland annat på Back in the Village, som kanske är albumets kusligaste låt, med sitt giftiga, minnesvärda riff.

Med Powerslave verkade det som om Iron Maiden helt inte kunde göra annat än märkliga, underbara album, men det skulle snart visa sig att så inte var fallet…

Betyg: 9/10

Somewhere In Time (1986)

iron06

Efter fem härliga klassiker på raken kom så den första plumpen i protokollet. Somewhere In Time är ett sorgligt album utan riktigt starka låtar. Albumet inleds med den sega sju och en halv minut långa Caught Somewhere In Time, som redan efter två minuter känns oändligt lång.

Albumet är en slags kamp om vilken låt som är mest ointressant. Sömngångaraktiga Sea of Madness ligger bra till, men avslutande Alexander the Great, en helt misslyckat försök att göra en lång episk låt, tar också många meningslöshetpoäng. Låten Deja-Vu har jag inga som helst minnen av, så kanske är det den som vinner.

Albumet innehåller i alla fall två låtar som blivit live-klassiker – Wasted Years och Heaven Can Wait – men dessa är betydligt roligare live än vad de är på det här albumet.

Somewhere In Time är ett album jag aldrig lyssnar på i vanliga fall, då det är en färglös och lättförglömlig musikupplevelse, och det absoluta bottennappet i Iron Maidens diskografi.

Betyg: 3/10

Seventh Son of a Seventh Son (1988)

iron07

Efter misslyckade Somewhere In Time kunde det bli bara bli bättre, och bättre blev det så det stod härliga till. 1988 var konceptalbumets gyllene år, med Queensrÿches Operation: Mindcrime och Blue Öyster Cults Imagions, sant förstås Iron Maidens Seventh Son of a Seventh Son.

Jag har i ärlighetens namn aldrig fattat exakt vad albumet handlar om; det är någon kille som är den utvalde, det är profetior och visioner, och gott och ont som kämpar, och det händer en massa saker. Strunt samma, jag har aldrig grävt ner mig i vad Operation: Mindcrime eller Imagions handlar om heller.

Till skillnad från Somewhere In Time som nästan bara innehåller svaga låtar, så innehåller Seventh Son of a Seventh Son enbart kanonlåtar. Jag behöver bara läsa låtlistan – The Clairvoyant, The Evil That Men Do, Moonchild… – för att det ska vattnas i munnen på mig. Den väl klämkäcka Can I Play with Madness har aldrig varit någon av mina favoriter, men jag ska skulle aldrig kalla den för en dålig låt.

Musiken på Seventh Son of a Seventh Son är både tung och lättsam på samma gång. Det är ett väldigt lättlyssnat och medryckande album, renons på svaga ögonblick. Seventh Son of a Seventh Son är ett sådant album där allt bara stämmer, och de redan härliga delarna skapar en ännu underbarare helhet.

Betyg: 10/10

80-talet var tveklöst Iron Maidens främsta årtionde, men trots att de gyllene åren var över skulle bandet fortsätta och släppa intressanta album i många år framöver.

Häng med till del 2 av En guide till… Iron Maiden, där jag kollar in bandets omdiskuterade 90-tal!