Årets Album 2015 #5-1

Plats 25-21   Plats 20-16   Plats 15-11   Plats 10-6

5. Nicole Sabouné – Miman

05

Även om det handlar om skilda former av musik finns det ändå stora likheter mellan de båda debutuppföljarna från Nicole Sabouné och Tove Styrke (plats 11) på årets lista. I båda fallen har hitvänligheten och direktheten på debuten fått ge vika en aning för mognad och tyngd på uppföljaren.

Nicole Sabounés debutalbum knep silverplatsen förra året, och uppföljaren tar sig alltså också den in på topp fem! Trots att Miman inte är lika direkt som Must Exist kan det mycket väl vara ett album som i längden visar sig vara ännu starkare. Bara en månad gammalt är det lite svårt att avgöra, men i alla fall är det två väldigt starka och underbart mörka och dystra album som Nicole Sabouné släppt ifrån sig på två år.

Miman är precis den starkare och djupare utveckling av den redan fantastiska debuten som man kunde önska sig, och det ska bli väldigt spännande att följa på vilka mörka stigar Nicole Sabouné tar vägen härnäst. Jag gissar att hon kommer att fortsätta slå mig med häpnad.

4. Melissa Horn – Jag Går Nu

04

Så okej, Melissa Horns första album var rätt valpigt och det andra rätt naivt, men de radade samtidigt upp låt efter låt av kvalitet man sällan ser till på samma ställe. Hennes tredje och fjärde album var mognare och mörkare, men samtidigt var det som om hon glömde bort att musik ska vara kul att lyssna till. Inget fel att låta texterna gå ner sig i mörker, sorg och depression, så länge musiken leker. Det gjorde den inte.

På Jag Går Nu faller bitarna äntligen på plats. Musiken är djupare och mörkare och mognare än någonsin, men samtidigt så spritter, och gnistrar och sprakar det av melodi och arrangemang. Som Blur visat med The Magic Whip tidigare på listan så kan musik visst vara deprimerad och lekfull på samma gång, och även Melissa Horn verkar ha lärt sig den läxan.

Det man skulle kunna anmärka på är att Melissa Horn bara ger fansen vad de vill ha, men med tanke på att Melissa Horns fans är några av Sveriges främsta finsmakare, så ser jag inget fel i det.

3. Joel Alme – Flyktligan

03

Listan över svenska-artister-som-sjunger-på-engelska-men-skulle-varit-så-mycket-bättre-om-de-sjöng-på-svenska-istället kan göras lång. Visst finns det undantag, men i de allra flesta fall där vi kan jämföra mellan engelska och svenska faller vågen över till den svenskspråkiga sidan: Kent, Thåström, Lustans Lakejer, Annika Norlin, för att nämna några, är alla bättre på svenska än på engelska.

Joel Almes tidigare, engelspråkiga, album har blivit hyllade, men jag har aldrig funnit någon väg in i dem. Jag har fått stå ute i kylan och försökt blicka in genom fönstret för att förstå vad alla pratade om. Med Flyktligan står dörren plötsigt på vid gavel!

Flyktligan är så galet bra att jag känner mig helt vilsen i mina försök att beskriva den. Joel Almes röst är förstås en betydande del av ekvationen, och den varma, inbjudande musiken likaså. Det känns som att vara hemma hos Joel Alme, ett möte mellan två vänner över en god öl, medan Joel öppnar sitt innersta – och vilken historieberättare han är!

Årets Låt-kandidaten Våran Sort sticker förstås ut, men hela albumet är fyllt av varma, ljuvliga låtar. Visst, likheterna med Göteborgskollegan Håkan Hellström är uppenbara, och visst kan man höra ett och annat av Hästpojken i låtarna också, men sämre vapenbröder kan man ju ha. Och ju fler gånger man lyssnar på albumet desto mer Joel Alme låter det, tills det tills sist är bara hans album. Och mitt och ditt förstås.

2. Amason – Sky City

02

Om jag ska vara ärlig tyckte jag det här var ett väldigt underligt album när jag lyssnade på det första gången. Vilket naturligtvis inte behöver vara något negativt.

Även om jag i grunden älskar musik som inte låter som något annat, så är det alltid en del av hjärnan som ska kategorisera, lista, försöka förstå exakt var någonstans ett album hör hemma på genreskalan.

Trots ett år av lyssnande på Sky City har jag dock fortfarande inte fått något riktigt grepp om den. Vi får låtar på svenska, vi får låtar på engelska, vi får låtar med sångare, vi får låtar med sångerska; vi får låtar som verkar komma från olika band som inte hör ihop med varandra.

Sky City är väldigt spretig och en jämn enhet på samma gång. Den är dyster och den är upplyftande. Och den är rakt igenom precis den typ av musik som jag gillar mest.

Kanske finns det någon där ute som vet exakt vad Amason är inspirerade av och vet precis vad det är de vill åstadkomma. För mig är det en märklig upplevelse varje gång jag lyssnar på det här albumet, och jag försvinner iväg till en främmande plats som samtidigt känns som hemma.

1. Kitok – Paradise Jokkmokk

01

Jag är ingen storlyssnare av hip hop, vilket säkert märks av mina Årets Album-listor. Och har det någon gång tagit sig in ett hip hop-album på listan har det vanligtvis varit ett album som ratats av hiphopexperterna för att vara alldeles för kommersiellt och urvattnat. Kort sagt, album som får hiphopförståsigpåarna att gå i spinn är alldeles för tråkiga för mig.

Jag har inte ens vågat kolla vad hiphopexperterna tycker om Paradise Jokkmokk, men Lapplands-rap från en före detta indiepop-pojke ger förmodligen inte något större utslag på kredd-mätaren. Hipster-proffsen får säga vad de vill, Paradise Jokkmokk är vad hip hop alldeles för sällan är – grymt underhållande från början till slut!

Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver, och musik som får mitt skrivande att gå lättare och får mig att bli inspirerad när jag skriver står högt i kurs hos mig. Den lekfulla, energirika musiken på Paradise Jokkmokk får verkligen igång mitt skrivande, och det här albumet har gett mig många nya, härliga idéer sedan det släpptes i januari. Med tyngden och lekfullheten i låtar som Halleluja (Krossa Eller Krossas) och titelåten är det ingen tvekan om att det här är årets album. Grattis, Kitok!

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. kajsa blom
    Dec 30, 2015 @ 22:21:10

    Jätteintressant lista! Jag ska lyssna in mig på dina topplistekandidater. Mr Alme har bott i mina hoods ett tag, ätit på samma lunchrestaurang och hämtat mat från samma Indier- det är lite kul. Men jag tror att han ska flytta ifrån Björkhagen nu… Får se var det bär av. Tack för all tid du lagt ner att lyssna in dig på all musik så vi andra bara kan kliva in och skumma grädden

    Date: Wed, 30 Dec 2015 14:28:52 +0000 To: kajsa_blom@hotmail.com

    Svara

  2. Leorio
    Jan 03, 2016 @ 07:28:05

    Kul att du hade koll på herr Alme! Här i Östersund är det inte så många rockstjärnor som dräller runt på gatorna. Möjligtvis Lars Vegas…

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: