Fick svår ångest av The Force Awakens

Huvudproblemet med prequel-trilogin var aldrig Jar Jar Binks, den hemska kärlekshistorien eller att Jedi-rådet var ett gäng töntar, utan att filmerna aldrig kändes som Star Wars. The Force Awakens har rakt motsatt problem: den är alldeles för mycket Star Wars.

Trettio år har gått sedan sist, och ingenting har hänt. Vi har en ny kejsare, en ny Darth Vader, en ny dödsstjärna, skurkarna utplånar fortfarande planeter, rebellerna gömmer fortfarande hemliga dokument i robotar som får fly för sina stackars robotliv, all sköns rymdvarelser är fortfarande ointresserade av att kriga utan vill bara hänga i skumma barer, och hjältarna irrar fortfarande omkring i fiendernas bas, tjafsar och försöker rädda unga kvinnor. Är det The Force Awakens eller A New Hope jag tittar på? Trots Darth Vaders uppoffring i slutet av Return of the Jedi, som tycktes lösa alla problemen i världsrymden, är vi tillbaka på ruta ett igen.

The End of Evangelion är min favoritanime. I mitten av filmen skymtar ett par brev förbi. Det är en bunt riktiga brev från fansen där de klagar på slutet av TV-serien och kommer med önskningar om vad de istället vill ha. The End of Evangelion är uppbyggd av fansens önskemål, den ger dem precis allt de någonsin önskat sig. Fast förvridet till sin logiska, avgrundsdjupa slutsats. Filmen är en av de mörkaste animes som gjorts, och visar med all tydlighet att uttrycket ”vad försiktig med vad du önskar dig, för du kan få det” stämmer väl.

The Force Awakens är inget försvar för prequel-trilogin, i själva verket ignorerar den de filmerna fullständigt. Men filmen visar vad som händer när vi får precis vad vi önskat oss, när vi får original-trilogin en gång ting: de gamla karaktärerna är deprimerande och fyllda av hopplöshet och jag, som tittare, blir underhållen och får djup ångest.

Förändring är alltid skrämmande, men ännu mer skrämmande är det när livet står helt still. Priset för att The Force Awakens bjuder på en av sällan skådad kavalkad av ljuvlig Star Wars-nostalgi är att vi har hamnat i en ond cirkel. Darth Vaders offer blev inte den avgörande händelsen som bröt den onda spiralen, utan allt började bara om igen, det onda är inte borta, utan skräcken är tillbaka, och i stort sätt samma skepnad som förut.

Är allt Game of Thrones fel? Det har funnits mörka äventyrsfilmer förut, men jag har inte upplevt en äventyrsfilm som har ett sådant hjärta av hopplöshet och uppgivenhet som The Force Awakens. Blev Kylo Ren galen för att han inte klarade stressen över att vara med i tidernas största uppföljare? När till och med en robot som R2-D2 är djupt deprimerad vet man att man att kraven är högt ställda.

Det finns ett inbyggt fel i all form av populärkultur, det att en succé ofrånkomligt leder till uppföljare, oavsett om det finns något berättarmässigt utrymme för det eller inte. Värst i klassen är Robocop, där precis allt som går, och bör, sägas om Robocop sades redan i första filmen. Men ändå kom uppföljarna, som en rad fyllon som pratar på och pratar på och får ingenting sagt, för de har inget att säga.

Disney har naturligtvis inget ont syfte, de vill bara tjäna tillbaka alla de miljarder som de betalade för Star Wars-licensen, och det bästa sättet att tjäna pengar är att starta krig. Vi kan således inte tro på fred i rymden, lika lite som vi kan tro på världsfred i vår egen verklighet. Det finns allt för många giriga människor, allt för många hämndlystna människor, alltför många småaktiga människor, allt för många människor besatta av de negativa aspekterna av religion. Människor som hellre river ner än bygger upp, hellre hatar än älskar, hellre kämpar till sista bloddroppen för en dålig värld än för en bra.

Lever man med psykisk sjukdom eller beroende är varje dag en kamp. Även om jag besegrar mina demoner idag, måste jag också besegra dem också i morgon. Och om jag besegrar dem också imorgon måste jag besegra dem i övermorgon likaså. Man kan vinna strid efter strid, men kriget rullar på.

Hur ska den onda cirkeln brytas? Vi kan inte lura oss och tro att den ny uppoffring a la Darth Vader i slutet av episod IX kommer att räcka, för vi vet redan att det inte är nog. Då börjar allt om från början i episod X igen, och vi står på ruta 1 och darrar av ångest åter en gång, i färd med att kämpa mot samma gamla demoner vi till väldiga uppoffringar trodde oss ha besegrat om och om igen förut, men som bara fortsätter att komma tillbaka.

Så länge det finns pengar att tjäna kommer den onda cirkeln att bestå.

kylo-ren_fa163069

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: