Marvel-recension: All-New Wolverine vol 1-5

I musikhistorien finns det många sångare som var bra på att sjunga, men aldrig fick de rätta låtarna för att kunna bli kända. Och inom wrestlingen har vi brottare som var begåvade och lovande men som aldrig fick den chans som de förtjänade. Och inom superhjälteserier har vi de karaktärer som var coola och intressanta, men som aldrig fick de författare och berättelser som kunde göra dem rättvisa.

X-23 är en sådan karaktär. En klon av Wolverine kanske ses som en självklarhet, men X-23, alias Laura Kinney, var en ovanligt lyckad karaktär. Trasig och dödlig var hon fylld av potential och möjligheter. Sedan hon skapades för femton år sedan har hon varit med i ett par riktigt lyckade serier, som New X-Men och X-23: Target X, och ett par riktigt usla berättelser som Pixie Strikes Back och X-Men: The End, men mestadels har hon varit med i medelmåttiga berättelser som varit halvkul för stunden men inte gjort något större intryck.

X-Force och hennes första solo-tidning är exempel på serier som varken var riktigt bra eller riktigt dåliga, utan befann sig ett lättglömt land av mellanmjölk. Bottennappet måste vara serien Avengers Arena, där författaren Dennis Hopeless inte verkade vilja ha med henne överhuvudtaget, vilket gjorde att hon under seriens arton nummer befann sig som ett besynnerligt bihang till intrigerna och de andra karaktärerna.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_1_The_Four_Sisters

 

Men äntligen är det dags för Laura Kinney att skina! Hennes ”far” Wolverine är död, och det är dags för X-23 att ta över hans mantel, eller eh, dräkt utan mantel, och bli All-New Wolverine!

Entré Tom Taylor, och vi har äntligen en författare som vet hur Laura ska hanteras. Med tanke på hennes svårigheter att sällskapa med andra människor har hon alltid varit bättre som lagspelare än som solokaraktär och All-New Wolverine är ingen soloserie utan Tom Taylor sätter genast in henne i ett brännhett socialt sammanhang på liv och död.

All-New_Wolverine_Vol_1_7_Textless

 

Visserligen handlar All-New Wolverine om att plocka sönder allt vi trodde vi visste om X-23 och göra om henne från grunden, men det är faktiskt på tiden. Det handlar inte om att Laura Kinney ska bli någon annan, att hon ska bli precis som Wolverine, utan det handlar om att hon som människa ska få en chans att utvecklas till den som hon har potential att bli. Så från ensamhet till att var en del av en familj, från att ständigt vara på rymmen till att finna en plats som hon kan kalla hem, från att vara en mördare till att inte döda någon, från att inte bry sig om romantik till att ha en pojkvän, och så vidare.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_3_Enemy_of_the_State_II

 

Av en Wolverine-serie förväntar man sig en hel del blodigt våld, och det får man här, men serien bjuder också på en hel del varma och humoristiska ögonblick. Just blandningen av episka äventyr och stillsamma vardagsögonblick är perfekt balanserad i All-New Wolverine, och handlingen står inte stilla i ett enda avsnitt, utan vi är hela tiden på vägen mot nya äventyr, nya överraskningar och nya känslosamma ögonblick.

All-New Wolverine är ingen serie som ritar om kartan för hur en superhjälteserie ska berättas, men vem bryr sig om det när serien är underhållande precis hela tiden? Dessa fem första volymer bjuder på allt det där som man förväntar sig av en riktigt härlig superhjälteserie: hjältedåd, vänskap, humor, bisarra interdimensionella relationer och hel del smaskig action.

Annonser

Årets Album 2017 #5-1

5. Sólstafir: Berdreyminn

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för Sólstafir. Här får vi allt från vackra, spröda toner till hårda, tunga riff i en härligt isländsk, frostig musik. Ja, att islänningar kan rocka det vet vi ju redan, och Sólstafir är inget undantag. Just sköna övergångar mellan det sköra och det hårda är signifikativt för mycket av den hårdrock som jag gillar. Pearl Jam har det, Nirvana har det, Iron Maiden har det till viss del också. Och Sólstafir likaså.

Ett album som drar mina tankar till band som Sigur Ros och Opeth kan inte vara fel. Det här är typisk nordisk musik; det är kargt, det är snö överallt, och skaren är så skarp att man skär sig på den så att blodet flyter. Och plötsligt attackerar terminators från alla håll. Som vanligt i norra Europa alltså.

4. Anna Ternheim: All The Way To Rio

Som en av mina allra största favoritartister finner vi Anna Ternheim; fattas bara när hon gjort mitt favoritalbum genom alla tider: Seperation Road. Hennes förra album For The Young lyckades dock inte ens ta sig in på min topp 25 när den släpptes 2015, vilket var en stor besvikelse för mig personligen. Var det över nu? Var det slut på det roliga?

Nej, inte alls. All The Way To Rio är en storslagen comeback till gamla goda tiders form. Här är den stämning som bara Anna Ternheim kan få till, att det är så mörkt och mysigt på samma gång. Jag har inget emot att Anna Ternheim växer och blir mognare som artist, men sagostämningen från de första albumen har tyvärr allt mer försvunnit för varje album, och istället bytts ut mot någon slags trubadur på verandan-känsla. På All The Way To Rio är sagorna tillbaka igen och jag kunde inte vara nöjdare. Det här är sånger för den sista timmen innan man går och lägger sig, godnattvisor innan man ger sig in i drömmarnas värld. Skymningen kommer, solen går ner, och drömmarna tar över.

3. The Moonlandingz: Interplanetary Class Classics

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för The Moonlandingz. Man kan uppenbarligen fortfarande ha väldigt kul med rockmusik, och ingen rockmusik har varit lika underhållande i år som The Moonlandingz.

Jag gillar skojig rock, men ibland kan det bli lite väl skoj, som när The Flaming Lips eller Gorillaz trampar rakt över plojgränsen. The Moonlandingz lyckas hela tiden se till att det blir coolt, lite fånigt och väldigt spännande, utan att det blir pajaskonster av alltihopa. Ibland blir det rätt mycket barnkalas, men varför skulle inte ett barnkalas kunna rocka hårt? Nirvana blev ju också hånade att de spelade musik för barnkalas, så The Moonlandingz befinner sig i ett synnerligen fint sällskap.

2. Charlotte Gainsbourg: Rest

Charlotte Gainsbourg var först mest känd för sina kända föräldrar. Sedan var hon mest känd för sin framgångsrika filmkarriär. Nu är det kanske dags att bli mest känd för sin musikkarriär istället?

Jag är alls ingen expert på fransk musik, men Rest låter onekligen just fransk. Även om Gainsbourg inte sjungit på franska hade man förstått att det var fransk musik på hur drömmande det är. Eller sjunga, hon viskar snarare fram orden, på ett ja, väldigt franskt sätt.

Nu kanske min beskrivning får det att låta som om det här albumet var något slags parodi på fransk musik, men i själva verket är det precis tvärt om. Innerlig musik kan jag inte få nog av, och det här albumet är både allvarligt och roligt på samma gång. Total inlevelse och fantastiska melodier gör Rest till årets näst bästa album.

1. Cherry Glazerr: Apocalipstick

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för Cherry Glazerr. Vanligtvis föredrar jag allvarlig musik framför rolig musik, men just rockmusik får gärna vara rolig. Vare sig det är Bob Hund-rolig, eller The Beatles-rolig, eller Blue Öyster Cult-underhållande. Apocalipstick är rolig för att rockmusik är rolig när den lever och exploderar och tar sig in överallt och får blodet att dansa och kroppen att vibrera med varje trumslag.

Hur vet man att ett album är bra? Det första är att jag inte blir uttråkad. Check. Det andra är att musiken inte låter precis som hundra andra band. Check. Blir jag glad eller arg av musiken? Check. Dansar jag och hoppar runt? Check. Vill jag bara ha mera så fort albumet tar slut? Check. Tänker jag på musiken när jag inte lyssnar på den? Check.

Apocalipstick är årets bästa album för att ingen musik i år dansar, blöder och gör sig märkvärdig som den här.

Årets Album 2017 #10-6

10. Steven Wilson: To The Bone

Steven Wilson var tidigare sångare och låtskrivare i Porcupine Tree, men han upplöste bandet när han kände att han inte fick utrymme för hela sitt spektrum som låtskrivare. Nu är han solo och får göra precis vad han vill. Jag har ett vagt minne av att jag lyssnade på Porcupine Tree en gång i tiden, och att jag gillade det, men av någon anledning fastade musiken inte riktigt i mig. To The Bone har dock fastnat. Rejält.

Den här typen av poppig progressiv rock är en väldigt svår genre att lyckas i. Det är lätt att låtarna hamnar helt fel känslomässigt, att det blir för glatt eller för mörkt, eller att kasten mellan glatt och för mörkt blir alldeles för tvära, och stämningen hamnar på kant med sig själv. Av några sådana problem märks inte ett uns på To The Bone. Steven Wilson skapar underbara stämningslägen med precisionen hos en kirurg.

Att gräva ner sig i årets album handlar inte bara om att hålla sig ajour med den senaste musiken, det handlar också om att upptäcka musik man tidigare missat. Jag ska definitivt kolla upp Steven Wilsons tidigare soloalbum och ge Porcupine Tree en ny chans efter det här praktverket.

9. King Krule: The OOZ

Enligt Wikipedia är King Krules musik indie rock, punk jazz, jazz fusion, hip hop, darkwave, elektronisk musik och singer-songwriter. Det låter som rena vansinnet, men det är bara innan man hört musiken. King Krules debutalbum fick massor av fin kritik, men det kan vara det tråkigaste album jag lyssnat på. En grå betongvägg av tristess och pillande i naveln som det var helt omöjligt att ta sig igenom. The OOZ är någonting helt annat. Det är tveklöst ett av årets roligaste, mest livfulla och mest leklystna album.

Om jag ska beskriva musiken utan att rada upp sju olika genrenamn så påminner det en hel del om Leonard Cohen. Här som där är det någon som sitter och mumlar i förgrunden och någon som sitter och kompar i bakgrunden. Det är musik som borde sjunka som en sten till trettio famnars djup, men istället så flyger den lätt över molnen.

The OOZ delade kritikerna, med allt från de allra högsta till de allra längsta betygen. Jag ger definitivt tummen upp för, och nu är jag nyfiken över vad King Krule ska hitta på för tokigheter härnäst.

8. Chelsea Wolfe: Hiss Spun

Ibland behöver man riktigt jäkligt gnissliga gitarrer. Man behöver mörker och skrik från avgrunden. Det kan inte alltid vara skoj med kulörta färger. Jag menar, det är kul med skoj och kulörta färger, men ibland behöver man svart, svart, svart också.

En gång i tiden lyssnade jag mest bara på deppig musik, nu är det nog femtio-femtio mellan glatt och deppigt tror jag. För varje japansk popflicka med rosa hår så behövs det ett album när undergången inte är nära, men den har redan varit. För rätt länge sedan.

Ett år utan ett nytt album från vare sig Lykke Li eller Nicole Saboné finns det en mörk lycka i musiklistan. Det är skönt att Chelsea Wolfe kliver in där och visar alla sina efterföljare var skåpet ska stå.

7. Björk: Utopia

Det mesta snacket om Utopia verkar handla om att skivan skulle vara (alldeles för) pretentiös. Då jag inte lyssnar speciellt noggrant på texterna när det gäller konstnärliga artister som Björk, så vet jag inte riktigt vad hon sjunger om. Jag vet bara att musiken är rolig och lustfylld och underhållande.

Jag är en av dem som tyckte att Björks tre första album var klart bäst, och att hon sedan gick bort sig i experimentella ljudmassor. Men Utopia är det roligaste som Björk har släppt sedan mitten av nittiotalet, och är det så här roligt att vara pretentiös så är det uppenbarligen helt rätt väg att gå.

6. Solen: Känslor Säljer / Miljonär

När Spotify sammanfattade vilka genrer jag lyssnat mest på under året såg listan ut så här:

Så, ja, jo, jag älskar svensk musik. När jag sammanställer den här topp 25-listan i slutet av varje år brukar det vara runt tolv-tretton album som är på svenska och resten på engelska och andra språk. I år är det bara sex album på svenska, vilket är väldigt lågt för att vara mig. Har det varit ett dåligt år för svensk musik, eller har jag varit ute och seglat mera utanför Sveriges gränser än vad jag brukar?

Ett band som hållit den svenska popfanan högt i år är i alla fall Solen. Här finns allt vi älskar med klassisk svensk slyngelpop. De underbara melodierna, avigheten, de märkliga texterna, lekfullheten och allvaret.

Är det slut på storhetstiden för pop på svenska den här gången? Eller var 2017 bara ett mellanår? Nu när Kent har lagt av, Olle Ljungström lämnat oss och Hästpojken försvunnit, så behöver vi Solen. Helt klart är att bandet inte tänker vika en tum från sin plats i första ledet.

Årets Album 2017 #15-11

15. Peter Morén: 40

När Årets Låt 2017 ska utses finns det bara en kandidat: Peter Moréns version av Olle Adolphsons Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha. Covers har allmänt ett dåligt rykte, men har du det synsättet kommer det definitivt att ändras efter att du lyssnat på den här låten. Sången är en av de svenska låtar som sjungits in i flest versioner (Är det bara Olle Adolphsons Trubbel som sjungits in av fler artister?) men ingen tidigare version kommer ens i närheten av den skönhet och dramatik som Peter Morén klämmer ut ur låten.

Resten av albumet då? Inte alls dumt. Det här är rolig och underhållande svensk pop. Musik för dig som tycker att Container med David Shutrick är den bästa låten i den svenska pophistorien. Men det går inte att undgå att albumet kunde ha hetat Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha Och Ett Knippe Andra Trevliga Låtar, för det är vad det här är.

14. Thåström: Centralmassivet

”Ingen annan svensk rockartist har i 38 år haft en lika hög verkshöjd. Och han är tack och lov inte färdig ännu. ” Så skrev Markus Larsson i Aftonbladet om Thåströms senaste turnépremiär, och det går inte annat än instämma i det omdömet. Inte ens giganter som Cornelis Vreeswijk och Kjell Höglund höll på lika länge och hade en lika hög lägstanivå som Thåström. Han har släppt musik under fem decennier, och fortsätter att vara lika hungrig, känslosam och underhållande som någonsin. Det är väl bara Thåströms förebild Mikael Wiehe inom svensk musik som har hållit på ännu längre och fortfarande klarar av att skriva synnerligen medryckande och gripande låtar.

Ska man vara negativ kan man säga att Centralmassivet låter precis som man tror att ett nytt Thåström-album ska låta. Men det skulle vara som att klaga över att svenska innebandylandslaget vinner alla sina matcher i VM. Är musiken så här härligt mörkt och skön att lyssna på ska jag vara glad så länge det håller på, för en dag kommer det att vara över. Men vi är inte där än. Inte på långa vägar.

13. Ossler: Evig Himmelsk Fullkomning

Thåströms kompis Ossler skulle kunna ta emot samma kritik som sin kapellmästare: här är ännu ett Ossler-album som låter som ett Ossler-album ska göra. Men med tanke på att ingen annan inom svensk musik, inte ens Thåström, låter som Ossler så är det alls inget problem. Ossler vet att mörker och ödslighet kan vara vackert, och Osslers fans vet att det inte finns mycket musik som är vackrare, ödsligare och mer dramatisk än Osslers.

Inte många artister skulle komma undan med att kalla ett album för Evig Himmelsk Fullkomning, men Ossler vet vad han håller på med. Sten för sten har han byggt ett musikaliskt hus som är lika innerligt som storslaget. Från den svagaste viskning till det vildaste skrik kan den musikaliska resan ta oss, och Ossler har skapat sig en egen mörk trädgård i den svenska musikens träskmarker.

Ossler rör sig lätt från myllans mörker till skuggorna i höghusens gränder, från himlens höjder till gyttjans djup. Det här är en kärv och nervig musikalisk resa som lättar en bit av det vintermörker som tagit sig in i djupet av min kropp.

12. Public Service Broadcasting: Every Valley

Bu för genretänkandet. Bu för att alla jäkla band måste sättas in på sin rätta plats i något slags musikaliskt schema. Jag har ingen aning om vad det här är för musik, och jag behöver inte veta det heller. Det låter som om någon har satt på en trasig gammal radio som byter kanal lite av sig självt, och så står någon och kompar på elgitarr vad som råkar komma på.

Om alla band lät så här skulle man nog tröttna rätt snabbt, men ett album av det här om året är förmodligen helt perfekt. Det är vackra toner, det är ödsligt och varmt om vartannat, det händer lite vad som helst. Det svänger och man blir glad av att lyssna på det: vad mer kan man begära?

11. Sven-Bertil Taube: Så Länge Skutan Kan Gå

Med sina åttiotre år är Sven-Bertil Taube faktiskt inte äldst på årets lista, men han är senioren av de svenska artisterna. Precis som Willie Nelson har Sven-Bertin Taube fått en rejäl nytändning vid de åttio, med de fantastiska skivorna Hommage och Hommage Vol. 2, där han tolkade klassiska svenska låtar på ett gripande och unikt sätt.

På Så Länge Skutan Kan Gå återvänder Sven-Bertil Taube till sin faders låtar. Det är en brunn han har öst ur många gånger förut, men här låter de gamla sångerna mer levande och fascinerande än någonsin. Jag är alls ingen stor beundrare av Evert Taube, men sonen är kanske bäst i Sverige med att löda in liv och närvaro i vilken gammal sång som helst, och det här är ett album som lever, andas och blöder.

Sven-Bertil Taube inleder albumet med några av de största hitsen och letar sig sedan ut på snåriga stiger till mer sällan besökta platser. Ett synnerligen lyckat drag som håller lyssnaren på spänn genom hela den musikaliska resan som albumet bjuder oss på.

Årets Album 2017 #20-16

20. Vulkano: Peach Punch

Den musik jag gillar mest skulle jag kategorisera som innerlig och känslosam. Och gärna lite dyster, mörk och sorglig. Vulkano är något helt annat. Det här är ostentativ musik, musik som vill visa upp sig. Larmar och gör sig till, som Shakespeare diktade. Nej då, det är inget oväsen eller kaos eller något oljud; det är en synnerligen skön och behaglig popmusik. Men det finns inget återhållsamt i Vulkanos popmusik.

Sibille Attar lyckades fånga mig för ett par år sedan med en liknande karneval av lika delar mysig och uppkäftig pop, och i år faller jag pladask för Vulkano. Bara jag får lite Thåström eller Chelsea Wolfe efteråt så jag inte får diabetes av allt det söta.

19. The New Pornographers: Whiteout Conditions

Vissa dagar är man ärligt talat rätt slö och har svårt att få igång något. Rolig pop kan dock skrämma bort tröttheten och få fart på både kroppen och sinnet. The New Pornographers har hållit på sedan 1997, men det är här är första gången jag lyssnar på dem. Uppenbarligen har jag missat något. Kanske har jag trott att det här är väldigt syndig musik och varit rädd för att lyssna, eller något?

The New Pornographers är ett kanadensiskt band och då vet man två saker: ett, att det är många medlemmar, och två, att det är skojigt att lyssna till. Det här är ett väldigt lekfullt album, och jag känner mig minst sagt lekfull när jag lyssnar till det. Det finns dagar när det inte är mycket jag orkar, inte mycket jag får mig att göra, men lägger jag först på Vulkano och sedan The New Pornographers är chansen stor att det händer saker inom mig och att inspirationen kommer igång igen. Benen vill bara dansa, dansa, dansa i alla fall.

18. Mogwai: Every Country’s Sun

Mogwai är ett band som blandar och ger. Ibland är det drömsk och ljuvlig musik som man aldrig vill ska ta slut, och ibland är det musik som bara håller på och håller på och verkar mala på för evigt. Med Every Country’s Sun får dock lyssnaren enbart klädda kort på handen.

Mogwai kan vara ett väldigt svårsmält band när de är på fel humör, men i år träffar deras, mestadels instrumentala, drönarrock helt rätt. Det här är musik som flyger lätt på starka vingar, musik som är entonig, men som aldrig tråkar ut för en sekund. Skönhet i Förfall är en låt av Ossler, men det skulle kunna vara namnet på det här albumet också. Mogwai har kanske varit starkare än så här, men har de någonsin varit vackrare?

17. Wolf Alice: Visions of a Life

Jag lyssnar inte särskilt mycket på rak rock. Det blir mest skev rock, sned rock, knasig rock, deppig rock, drömlik rock och rolig rock. Visions of a Life är åt det dystrare och drömmigare hållet. Det är långt ifrån tidernas märkligaste sound, men det är inte heller det mest traditionella vi hört i år. Wolf Alice låter ungefär som om Lykke Li var sångare och låtskrivare i Pearl Jam, och det köper jag med hull och hår.

Av någon anledning tänker jag på Maria Gripe när jag lyssnar på det här albumet. Varför gör jag det? Borde jag läsa Maria Gripes böcker igen? Men får musiken mig att tänka på Maria Gripe måste bandet göra någonting rätt, även om jag inte vet vad det är som de egentligen gör med mig.

Det här är kanske det svagaste albumet på den här listan, men gillar man genren så gillar man genren, och i bland köper man ett album bara för att få lyssna på den typ av musik man vill lyssna på. Och i väntan på att Nicole Sabouné släpper sitt nästa album får den här pärlan dämpa abstinensen på Spotify istället.

16. The War on Drugs: A Deeper Understanding

Det är sällan jag ångrar att något album kom med på en årslista, eller biter mig i läppen för att ett visst album inte kom med på listan. Men det finns ett par undantag. Lost In the Dream av The War on Drugs är tveklöst det största. På 2014 års lista tog sig albumet inte ens in på topp 25. Så här i efterhand förefaller det som smått sanslöst med tanke på hur otroligt vackert det albumet är. Det är inte så att jag de senaste åren lyssnat mer på Ed Harcourts Time Of Dust, Oh My!s Slow Moves eller The Black Keys Turn Blue (för att nämna ett par exempel från det årets lista) än vad jag lyssnat på Lost In the Dream.

Men i år får The War on Drugs vara med på listan. Inte för att A Deeper Understanding är ett bättre album än Lost In the Dream, för det är det inte riktigt, men det händer någon gång då och då att jag lär mig av mina misstag, och i år tänker jag inte underskatta den hår låtskatten.

Men, eh, musiken då? Jo, det är drömmar som rockar lika ljuvligt som någonsin tidigare och känslor som varsamt strömmar fram som en porlande bäck. Det är definitivt den känsligaste och mest innerliga långtradarrock du någonsin hört. Ursäkta mig, men jag är på väg mot en annan värld verkar det som, så vi får ses när jag kommer hem igen.

Årets Album 2017 #25-21

25. Jennie Abrahamson: Reverseries

Det här är ett sådant album som får lyssnaren att börja yra om älvor och solnedgångar. En musikrecensent förtjänar naturligtvis böter varje gång han beskriver musik som ”magisk”, men när det gäller Reverseries så får språkpolisen ta en paus. Hade jag inte redan varit fantasyförfattare, så hade jag kanske blivit det av det här albumet. För här dansar älvorna i gläntan under dagens sista solstrålar, och sällan har väl en ensam vandringsman sett en sällsammare syn. Så är du sugen på att färdas till en annan dimension under en timme så är Reverseries din biljett.

24. Sarah Alainn: ANIMA

För oss som tycker att musikhistorien nådde sin höjdpunkt med klassisk musik, The Nightmare Before Christmas och Evanescence är Sarah Alainn senaste album en välkommen present. Jag ska inte försöka påskina att jag är någon expert på klassisk musik, men jag känner igen en ljuvlig röst när jag hör den, och Sarah Alainn är synnerligen behaglig att lyssna till. Och spela violin så att fingrarna brinner kan hon uppenbarligen också.

ANIMA bjuder på ett par välkända klassiska hits, och ett knippe nya sånger som hon plockat från upp alla möjliga håll, till exempel skivans bästa spår – det underbara temat från en skidskoshow! Halleluja känns som ett spår som alla artister i världen har gjort en cover av vid det här laget, men i övrigt är det här en godispåse med väl utvalda och skönt blandade låtar med en alldeles fantastisk röst att mysa till och njuta av.

23. Eilen Jewell: Down Hearted Blues

Eilen Jewell har alltid varit en favorit hos mig, ända sedan jag lyssnade på henne för första gången efter att ha läst om henne i musiktidningen Sonic. Att ranka hennes skivor är aningen svårt, då hon ärligt talat låter precis som sig själv på alla album. Visst finns det vissa skillnader mellan albumen, men de är inte stora. Ibland blir det några fler riviga, snabbare låtar från någon stökig mexikansk bar, och ibland blir det några fler sorgsna, bluesiga låtar från de ödsliga vidderna.

Så man vet var man får när man dukar upp bordet för ett nytt album av Elien Jewell. Och inget dåligt i det. Så vill man ha en fantastiskt inlevelsefull och personlig röst, som bjuder på så väl en dunkel stämning över prärierna som ohämmat och avigt rocknrollröj i de trånga barerna, så får man vad man vill ha och det med råge. Eilen Jewell kommer kanske aldrig att bli lika stor som Elvis Presley, men hon är lika rolig att lyssna på som Elvis Presley i alla fall. Jag hoppas att hon fortsätter att släppa album precis som det här.

22. Willie Nelson: God’s Problem Child

Nej, Willie Nelson är inte död ännu, även om många tycks tro det. Något han sjunger om i en av årets absolut bästa låtar, den roliga Still Not Dead. Trots att Willie Nelson har haft en otroligt lång karriär så blir han bara bättre och bättre. Sedan han fyllde åttio har han släppt sina bästa album. Vi pratar om skivor som Band of Brothers, To All The Girls… och så årets fullträff.

Willie Nelson skulle förstås kunna koka ihop ett gediget album, med såväl skojiga låtar som innerliga sånger, i sömnen vid det här laget, men det finns inget sömnigt över det här albumet. Willie Nelson är det mesta utom just ung, och han är piggare och mer energisk än de flesta som är sextio år yngre.

They say my pace would kill a normal man
But I’ve never been accused of bein’ normal anyway”

Gott så.

21. I.B. Sundström: I Den Skinande Gyttjan

Isak Sundström är bekant från det geniala bandet Skriet (som tidigare figurerat på mina årsbästalistor) och från bandet Pascal, som jag tydligen helt har missat att lyssna på. Men för den som gillade Skriet, och det gjorde man ju, så finns det mycket att hämta här.

I Den Skinande Gyttjan är typisk för svensk popmusik på så vis att den är väldigt egensinnig och inte låter sig passas in i något enkelt genresystem. Det låter som om Bob Hund skulle spela Leonard Cohen-låtar eller som Ossler på en poesiafton. Jag vet inte om den här skivan är ”bra” i någon traditionell mening. Jag vet bara att den här stigen drar iväg på en helt egen väg genom den svenska musikskogen och att låtarna är jävligt kul att lyssna på, och det är det viktigaste.