Årets Album 2017 #25-21

25. Jennie Abrahamson: Reverseries

Det här är ett sådant album som får lyssnaren att börja yra om älvor och solnedgångar. En musikrecensent förtjänar naturligtvis böter varje gång han beskriver musik som ”magisk”, men när det gäller Reverseries så får språkpolisen ta en paus. Hade jag inte redan varit fantasyförfattare, så hade jag kanske blivit det av det här albumet. För här dansar älvorna i gläntan under dagens sista solstrålar, och sällan har väl en ensam vandringsman sett en sällsammare syn. Så är du sugen på att färdas till en annan dimension under en timme så är Reverseries din biljett.

24. Sarah Alainn: ANIMA

För oss som tycker att musikhistorien nådde sin höjdpunkt med klassisk musik, The Nightmare Before Christmas och Evanescence är Sarah Alainn senaste album en välkommen present. Jag ska inte försöka påskina att jag är någon expert på klassisk musik, men jag känner igen en ljuvlig röst när jag hör den, och Sarah Alainn är synnerligen behaglig att lyssna till. Och spela violin så att fingrarna brinner kan hon uppenbarligen också.

ANIMA bjuder på ett par välkända klassiska hits, och ett knippe nya sånger som hon plockat från upp alla möjliga håll, till exempel skivans bästa spår – det underbara temat från en skidskoshow! Halleluja känns som ett spår som alla artister i världen har gjort en cover av vid det här laget, men i övrigt är det här en godispåse med väl utvalda och skönt blandade låtar med en alldeles fantastisk röst att mysa till och njuta av.

23. Eilen Jewell: Down Hearted Blues

Eilen Jewell har alltid varit en favorit hos mig, ända sedan jag lyssnade på henne för första gången efter att ha läst om henne i musiktidningen Sonic. Att ranka hennes skivor är aningen svårt, då hon ärligt talat låter precis som sig själv på alla album. Visst finns det vissa skillnader mellan albumen, men de är inte stora. Ibland blir det några fler riviga, snabbare låtar från någon stökig mexikansk bar, och ibland blir det några fler sorgsna, bluesiga låtar från de ödsliga vidderna.

Så man vet var man får när man dukar upp bordet för ett nytt album av Elien Jewell. Och inget dåligt i det. Så vill man ha en fantastiskt inlevelsefull och personlig röst, som bjuder på så väl en dunkel stämning över prärierna som ohämmat och avigt rocknrollröj i de trånga barerna, så får man vad man vill ha och det med råge. Eilen Jewell kommer kanske aldrig att bli lika stor som Elvis Presley, men hon är lika rolig att lyssna på som Elvis Presley i alla fall. Jag hoppas att hon fortsätter att släppa album precis som det här.

22. Willie Nelson: God’s Problem Child

Nej, Willie Nelson är inte död ännu, även om många tycks tro det. Något han sjunger om i en av årets absolut bästa låtar, den roliga Still Not Dead. Trots att Willie Nelson har haft en otroligt lång karriär så blir han bara bättre och bättre. Sedan han fyllde åttio har han släppt sina bästa album. Vi pratar om skivor som Band of Brothers, To All The Girls… och så årets fullträff.

Willie Nelson skulle förstås kunna koka ihop ett gediget album, med såväl skojiga låtar som innerliga sånger, i sömnen vid det här laget, men det finns inget sömnigt över det här albumet. Willie Nelson är det mesta utom just ung, och han är piggare och mer energisk än de flesta som är sextio år yngre.

They say my pace would kill a normal man
But I’ve never been accused of bein’ normal anyway”

Gott så.

21. I.B. Sundström: I Den Skinande Gyttjan

Isak Sundström är bekant från det geniala bandet Skriet (som tidigare figurerat på mina årsbästalistor) och från bandet Pascal, som jag tydligen helt har missat att lyssna på. Men för den som gillade Skriet, och det gjorde man ju, så finns det mycket att hämta här.

I Den Skinande Gyttjan är typisk för svensk popmusik på så vis att den är väldigt egensinnig och inte låter sig passas in i något enkelt genresystem. Det låter som om Bob Hund skulle spela Leonard Cohen-låtar eller som Ossler på en poesiafton. Jag vet inte om den här skivan är ”bra” i någon traditionell mening. Jag vet bara att den här stigen drar iväg på en helt egen väg genom den svenska musikskogen och att låtarna är jävligt kul att lyssna på, och det är det viktigaste.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: