Årets Låtar 2014

Som vanligt inleder jag det nya året genom att bjuda på en Spotify-lista med fjolårets bästa låtar. 2014 fick jag ihop 81 låtar, att jämföra med listan från 2013 som landade på 92 låtar. Betyder det att 2014 var ett sämre musikår eller var jag bara mer kräsen helt enkelt?

Årets Låtar 2014

Under årets sista månad var jag också med på twitter-projektet #10TOPP2014 där man listade sina tio favoritlåtar från året. Så här såg min lista ut:

Alla låtarna finns naturligtvis med på Spotify-listan!

Då återstår det bara för mig att säga: Gott Nytt Musik-År på er!

Annonser

Årets Album 2014 #5-1

5. First Aid Kit: Stay Gold

05

Jag gillade First Aid Kits första album när det kom, men jag blev ändå förvånad över hur fantastiskt deras andra album var. Deras tredje album Stay Gold är ännu ett underbart album från ”de skönsjungande systrarna” (som min far kallar dem).

Jag älskar americana och jag älskar svensk musik, så då måste det väl passa mig med svensk americana? Jajamensan!

Singeln My Silver Lining står i en klass för sig, med sedan kommer alla de andra låtarna på albumet på en gemensam andraplats.

Kombinationen av starka låtar, fin stämsång och en varm ljudbild är en vinnare!

4. U2: Songs Of Innocence

04

När U2 gav bort sitt nya album gratis till alla iTunes-användare förväntade de sig förmodligen kärlek, men istället blev det hat när massor av användare bara ville ha bort albumet från sina iPhones.

Men om vi strutar i Apple-presskonferenser och PR-kupper och istället bara lyssnar på musiken finner vi bandets bästa album sedan Pop från 1997.

U2s album på 00-talet har alla innehållit en och annan kanonlåt – en Beautiful Day, Vertigo eller Moment of Surrender – men som helhet har de varit rätt så trista. Härligt då att U2 i år slår till med ett album som håller hela vägen! Visst, albumet saknar någon riktig superlåt, men istället håller alla låtarna en jämn hög kvalité, och döda ögonblick saknas.

Jag hade räknat bort U2, och att de då slår till med ett sådant här album gör mig lycklig!

3. Sharon Van Etten: Are We There

03

Jag vet inte om Sharon Van Etten är troende, men det här är så vackert att risken är stor att man blir religiös av att lyssna på det här albumet.

Gillar du ett album med alldeles för mycket känslor har du kommit rätt. Sharon Van Etten har en underbar röst som lyfter de redan härliga låtarna ett par extra snäpp. Hennes röst påminner en del om Heather Nova, men jag undrar om inte Sharon Van Etten till och med har en lite mer uttrycksfull stämma. Are We There bjuder på så väl stillsamma sånger som spår när alla i bandet backar upp så att hela kyrkan fylls med maffiga toner.

Ibland vill man ha en riktigt klassisk pianoballad eller en riktigt klassisk gitarrballad, och då bjöd Sharon Van Etten precis på vad man behövde!

2. Nicole Sabouné: Must Exist

02

Postpunk är en svår genre, men kan bli alldeles underbart om det görs rätt. Musiken ska vara dyster och tung, men inte för dyster och tung. Nicole Sabouné fixar den rätta balansen genom att rocka till musiken ordentligt. Lägg till hennes djupa och vassa röst, och ett utomordentligt låtmaterial, och vi har 2014 års näst bästa album.

Jag gillar ju musik som är mörk och tung men som har medryckande melodier och Must Exist bjuder på precis detta. Must Exist bjuder på kanonlåt efter kanonlåt, och även om de flesta låtarna håller sig inom samma område är jag aldrig nära att tröttna utan njuter från början till slut!

1. Markus Krunegård: Rastlöst Blod

01

Markus Krunegård är en artist som jag alltid har älskat i enskilda låtar, men jag har aldrig fallit för något av hans tidigare album som helhet. Döm då av min förvåning när jag på första genomlyssningen blev knockad av Rastlöst Blod.

Precis som med Phosphorescent förra året var det inget snack om att det här skulle bli årets album för mig. Det fanns helt enkelt inget annat som kom i närheten av det här i år.

Markus Krunegårds texter är vardagliga och dramatiska. Det är lätt att känna igen sig och ryckas med. Lägg till att de framförs med årets finaste melodier och en osedvanligt skön ljudbild och alla bitar faller på plats.

Rastlöst Blod innehåller kanonlåt efter kanonlåt. När jag lyssnar på albumet tänker jag att det måste ta slut på superlåtar snart och det måste komma lite halvtrista utfyllnadsspår istället, men nej då. Att välja ut någon favoritlåt är nästan omöjligt då rubbet är bra.

Årets bästa album, helt enkelt!

Årets Album 2014 #10-6

10. ”Weird Al” Yankovic: Mandatory Fun

10

”Weird Al” Yankovic är ännu en artist som funnits i utkanten av mitt musikaliska medvetande, men som jag egentligen aldrig lyssnat på. Med undantag för White & Nerdy som varit en av mina favoritlåtar (och favoritvideos) sedan den kom har ”Weird Al” Yankovic humorlåtar egentligen inte intresserat mig.

Men med Mandatory Fun ändrade jag åsikt. Efter att ha hört albumet tog jag och lyssnade igenom alla hans album på Spotify, och när jag var klar lyssnade jag igenom hela rubbet igen – något som jag väldigt, väldigt sällan gör.

Hälften av låtarna på Mandatory Fun är parodier på andra artisters låtar. Fancy med Iggy Azaela är ju skön men ”Weird Al”s version Handy är ju ännu bättre! Och långt efter att du tröttnat på Happy med Pharrell Williams kan du njuta av ”Weird Al”s Tacky.

Andra hälften av låtarna är ”Weird Al”-original, fast skrivna i samma stil som en känd artist, bland annat Foo Fighters och Pixies.

Bästa låten på albumet är Word Crimes, en låt om dålig stavning på internet. Helt klart en av årets bästa låtar.

Det är naturligtvis svårt att rangordna ett humoralbum tillsammans med vanliga album, men jag utgick från det kriterium jag främst använder och frågar mig hur sugen jag är att lyssna på albumet, och Mandatory Fun är ett av de tio nya album som jag helst lyssnat på under året.

9. Lykke Li: I Never Learn

09

Kan en besvikelse ta sig in på topp 10 på en Årets Album-lista? Om en artist har skapat två sådana fantastiska album som Lykke Lis två första så kan den det. I Never Learn är inget dåligt album på något vis, men det når inte upp till Youth Novels (2008) eller Wounded Rhymes (2011).

Men om vi nu glömmer Lykke Lis tidigare album och koncentrerar oss på 2014 så var I Never Learn en av årets ljuspunkter. Eller ljuspunkt är egentligen fel ordval på ett av årets mörkaste album.

Med låtar som No Rest For The Wiched och Love Me Like I’m Not Made Of Stone är det omöjligt att värja sig mot Lykke Lis dystra stämma och dunkla toner.

Så, var I Never Learn en besvikelse? I så fall var det ingen besvikelse som höll i särskilt länge!

8. Ed Harcourt: Time Of Dust

08

När vi ändå är inne på mörk och dyster musik så kan vi lika gärna ta oss an Ed Harcourts senaste album.

Jag älskade hans From Every Sphere (2003) när den kom. Jag hade precis upptäckt det där som kallades TV-spel och satt i en vecka och spelade igenom Metal Gear Solid med From Every Sphere på repeat i stereon. Att hans följande album inte kunde leva upp till den upplevelsen är kanske inte så konstigt.

Men med mini-albumet Time Of Dust, som passande nog inledde musikåret 2014, är jag tillbaka i Ed Harcourts vackra, mörka värld igen. Framför allt låtarna In My Time Of Dust och We All Went Down With The Ship har jag lustfullt återvänt till gång på gång under året.

Ed Harcourt må inte nå upp till samma höjder som förebilden Nick Cave når när Nick Cave är som bäst, men Ed Harcourt när han är som bäst är underbart härlig han också!

7. Kent: Tigerdrottningen

07

Efter Lykke Li och Ed Harcourt kommer – suprise! – ett mörkt och dystert album till.

Kent är trots allt mitt favoritband, så när de släpper nytt är det en stor dag i min musikaliska värld. Efter två rätt svaga (för att vara Kent alltså) album i En Plats I Solen (2010) och Jag Är Inte Rädd För Mörkret (2012) var förväntningarna mer rimliga den här gången. Det ändras dock ordentligt av den monumentala första singeln La Belle Epoque. Skulle Kent återigen släppa ett Årets Bästa Album?

Nej, det skulle de inte, men Tigerdrottningen är ändå en återkomst av stora mått. Det är härligt att åter lyssna på ett nytt Kent-album utan svaga spår, ett album fullt av känsla och närhet i text och musik.

Det är dystert, det är deppigt, det är sköna syntar, det är vackra toner, det är fina texter, och rytmerna sitter där de ska.

Efter två inte helt lyckade utflykter låter Kent som Kent igen, och det räcker långt, mycket långt.

6. CEO: Wonderland

06

Hur ska jag beskriva CEOs musik? Det är drömlikt, har sköna rytmer, och intressanta syntiga ljud och märkliga röster som gärna loopas, det är glatt, men samtidigt lite dystert.

Jag gillar hur sångarens röst passar perfekt med resten av ljudbilden. Det är musik som piggar upp och gör mig på bra humör. I vanliga fall föredrar jag mörk och deppig musik, så när jag väl någon gång hittar något glatt som får mig att dansa och svänga, så går jag igång lite extra på det!

Märkligt men lättlyssnat – precis som elektronisk musik ska vara!

Årets Album 2014 #15-11

15. Oh My!: Slow Moves

15

Innan året visste jag inget om Oh My! och nu när året har gått vet jag fortfarande inte mycket om dem. Förutom att de kommer från Sundsvall och att de har gjort årets femtonde bästa album.

När jag först hörde dem hade jag inte en tanke på att de skulle vara svenska, för de låter inte det minsta ”svenskt”. Musiken är rak indiepop, utan några krusidueller. Tråkigt? Nej, inte alls.

Visserligen är det musik som har gjorts många gånger förut av våra amerikanska och engelska vänner, men att avfärda Oh My! på de grunderna är som att sluta ha sex för att andra har haft sex förut. Är det skönt att ha sex? Ja. Är det skönt att lyssna på Oh My!? Jajamensan. Kan man ha sex och lyssna på Oh My! samtidigt? Det går det också.

Var var jag någonstans? Jo, fina melodier, skön attityd, rätt slyngelkänsla på sången. Chansen är stor att du missat Oh My!, så ge dem en chans.

14. Kyary Pamyu Pamyu: Pika Pika Fantajin

14

Under de år som jag har satt ihop en sådan här lista har jag alltid tyckt det var trist att jag inte fått med något japanskt album. Men alltid när jag upptäckt någon japansk musik har den varit några år gammal. Därför tycker jag det är väldigt kul att jag fått med ett japanskt album på årets lista.

Kyary Pamyu Pamyu är j-pop, precis som jag vill ha den. Det är medryckande, sött och lite galet. Gillar du gamla TV-spel, kawaii och anime är det stor chans att du älskar det här. Odlar du skägg och bor i skogen är det lite mindre chans att du går loss på musiken.

Av de få engelska ord som är insprängda i japanskan är det en hel del ”happy” och det är också vad man blir av att lyssna på denna unga dam.

Om musik kan vara färgglad blir den inte så mycket mer färggrann än så här.

13. Les Big Byrd: Whey Worshipped Cats

13

Jag gillar lekfulla album där det händer mycket saker. Sånt tycker jag är roligt att lyssna på.

Whey Worshipped Cats är rakt igenom spännande och underhållande, med många intressanta inslag. Trots att det hela tiden händer saker är det ett väldigt lättlyssnat album som man kan luta sig tillbaka i fåtöljen med.

Musiken svänger och har sig, bjuder på många häftiga ljud och rytmer och har stämningsfull, drömlik sång.

Bandet har två av årets finaste låtar i Vi Borde Prata Men Det Är För Sent och Back to Bagarmossen, men albumet fungerar alldeles utmärkt som en helhet också.

Helt klart en av årets härligaste överraskningar!

12. Iggy Azalea: The New Classic

12

När vi ändå pratar om lättlyssnade album kan det vara på plats att presentera årets kanske mest lättlyssnade album: The New Classic.

Jag kan njuta storligen av hip-hop i enskilda låtar, men när det kommer till hela album brukar det kunna bli för mycket för mig. The New Classic lyssnar jag dock gärna från början till slut.

Det är fascinerande att ett album som väsnas och larmar och har sig som det här kan vara så lättlyssnat, men det är precis vad det är.

Iggy Azalea har attityden, rösten och förmågan att underhålla.

11. Temples: Sun Structures

11

Drömlik rock! Finns det skönare musikstilar än drömlik rock? När man lyssnar på Temples känns det i alla fall inte så.

Vacker musik kan ge upphov till religiösa upplevelser, och man känner sig härligt hednisk när man lyssnar på Temples. Som man var med om en uråldrig mån- eller solritual.

Psykedelisk musik kan ge några av fördelarna med droger, utan att ge några av nackdelarna, och med Temples kan du sväva bort en stund utan några jobbiga bieffekter.

Årets Album 2014 #20-16

20. The Black Keys: Turn Blue

20

I vanliga fall brukar jag diskvalificera alla album som inte finns på Spotify (sorry Taylor Swift) från listan, men jag gör ett undantag med Turn Blue bara för att jag gillar det här albumet så mycket!

The Black Keys är ännu en av dess artister som jag varit medveten om, men som jag aldrig egentligen har lyssnat på. Men med Turn Blue fångade de mig.

Musiken är rockig och bluesig och skön. Vanligtvis är jag inte så överdrivet intresserad av den här typen av Jack White-stämplad rock, men det här albumet slog an en ton i mig.

2014 var kanske inte gitarrsolots år, men årets skönaste gitarrsolon finner du här!

19. Tomas Andersson Wij: Mörkrets Hastighet

19

Jag har följt Tomas Andersson Wij sedan hans andra album, och varje gång han släpper nytt är det en stor händelse i mitt musiklyssnande. Mörkrets Hastighet sällar sig varken till den andlige singer-songwriterns högsta toppar eller längsta dalar.

Mörkrets Hastighet skulle lite tråkigt kunna kallas för ett mellanalbum, men med tanke på att det är ett album som hela tiden växt för mig under månaderna sedan det kom så är jag inte helt säker på riktigt vad albumet är. Mörkrets Hastighet kan mycket väl vara något mycket större än vad jag just nu kan uppfatta.

Gillar man lugna, smådystra och smålyckliga vardagslåtar på svenska har man mycket att hämta här. Varken musiken eller sången gör sig till eller spökar ut sig utan litar helt på sin inneboende kvalitet.

Wij har inte blivit mindre intressant efter nio album, utan använder sin musikaliska rutin och livserfarenhet på bästa sätt.

Gillar du romantiska stråkar, lugnar låtar och fina texter så har Mörkrets Hastighet vad du vill ha.

18. Alina Devecerski: Gnista + Gas

18

Alina Devecerskis debutalbum Maraton från 2012 var fantastiskt bra. I år följde hon upp det med mini-albumet Gnista + Gas, och det är tametusan lika bra!

Inledningen är en knock; två av årets bästa låtar på en gång! Först den skräniga popkanonen Armé och sedan den härligt sköna och känsloladdade balladen Gnista + Gas.

Att resten av albumet inte kan leva upp till den starten är inte så konstigt, men de fyra andra låtarna håller faktiskt också en mycket hög nivå.

Alla farhågor om att Maratons höga toppar var en engångsföreteelse kan alltså läggas till handlingarna. Alina Devecerski kommer att bjuda oss på sylvass svensk pop även i framtiden.

17. Mapei: Hey Hey

17

Svenska Mapei bjuder på ett av årets roligaste och lekfullaste album. Ta lite pop, lite dansmusik, lite hip-hop, lite soul, och lite R&B och en gnutta rock och blanda och ge och se vad som händer. Ja, det som händer är att lyssnaren svänger och dansar med.

På Hey Hey händer det hela tiden saker, utan att musiken blir för komplicerad. Det här är kreativitet i sin renaste form, och att inte albumet känns helt överlastat av alla infall är fantastiskt. Istället är musiken lätt och behaglig, och svängig av bara den.

Att jag inte har med någon låt av Mapei på min Spotify-lista över årets bästa låtar beror inte på att det skulle saknas bra låtar här, tvärt om. Det är så fullt av topplåtar på Hey Hey, att jag inte kan välja ut en eller två. Jag gillar allt helt enkelt!

Jag redan sagt det ett par gånger på den här listan med det måste sägas även om Mapei: här har vi en ung svensk artist som det ska bli intressant att följa i framtiden!

16. Leonard Cohen: Popular Problems

16

En gammal gubbe som mumlar fram texten, samtidigt som ett gäng unga tjejer sjunger i bakgrunden för att stödja upp det hela – kan det verkligen vara grunden till ett bra album? Jo, det kan det!

Om man skulle konstruera en matematisk formel utifrån hur mycket jag gillar en artist kombinerat med hur lite jag har lyssnat på artisten ifråga skulle Leonard Cohen få höga poäng. Jag vet helt enkelt inte varför jag inte har satt mig in i Leonard Cohens repertoar, men det är en av de där sakerna som aldrig blivit av.

I år har dock Popular Problems skapat en lucka in till hans musikaliska universum, som jag har stigit in i.

Det står snart klart att det här inte borde vara någon bra skiva. Cohen mumlar och de unga tjejerna sjunger på, och jag tänker att det här projektet kommer att falla samman av sin egen orimlighet. Men det gör det aldrig. Tvärt om. Popular Problems är ett av årets solidaste album. Musiken känns aldrig gammal eller gubbig. Istället känns det fräscht, levande och angeläget.

Nej, nu ska jag äntligen skapa en Spotify-lista med Leonard Cohens alla äldre album och äntligen ta mig an hans diskografi!

Årets Album 2014 #25-21

25. Ida Redig: Thou Shall Not Be A Pussy

25

Det är alltid intressant med en artist som gör en musikalisk helomvändning. Min favorit är Maria McKee som gick från country till blue eyed soul till symfonipunk på albumen Maria McKee, You Gotta Sin To Get Saved och Life Is Sweet.

Ida Redig går från vän singer-songwriter på debuten till skränig elektronisk pop på Thou Shall Not Be A Pussy

Jag måste erkänna att jag var kluven till det här albumet när jag hörde det första gången. Jag gillade sången, attityden och melodierna, men ljudbilden är väldigt skarp. Det finns många musikälskare som gillar ”svårlyssnad” musik, men jag föredrar i de flesta fall en vänligare ljudbild.

Efter ett par genomlyssningar har jag dock lärt mig att acceptera, och till och med uppskatta, den skarpa kanten i Thou Shall Not Be A Pussy.

Ida Redig skulle komma att byta stil ytterligare en gång under 2014 med den betydligt vänligare singeln Se Mig, som dessutom var på svenska. En intressant artist att följa i framtiden.

24. Kelis: Food

24

”Musiken är vår mat” sjöng Coca Carola på sitt klassiska punkalbum Läckert, och det verkar Kelis hålla med om.

Kelis är en artist jag har varit medveten om att hon existerade, men egentligen aldrig lyssnat på. Det har inte funnits något i hennes musik som jag varit intresserad av. Food fastande jag dock direkt för.

I vanliga fall är jag inte så intresserad av souldivor, men Food är något så mycket mer än ylande skönsång. Jag skulle inte kalla musiken nyskapande, men det är en stor mängd maträtter som dukats fram på det här bordet.

Här får vi skönt sväng, härligt blås, mörk sång och mycket känslor. Det är klassiska rytmer som får kroppen att svänga. Och så några fina ballader på det. Det här är musik som jag i vanliga fall kan tröttna rätt snabbt på, men Food njuter jag av hela vägen.

23. Hurula: Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För

23

Skramlig svensk pop med punkattityd har jag alltid varit svag för. Här finner vi eminenta album som Docent Döds första och Hästpojkens debut. Till denna exklusiva skara sällar sig nu även Hurula med sin solodebut Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För.

Det här är ett album som svänger och kränger och gör sig till. Är du intresserad av album som brinner av ungdomlig energi har du kommit rätt.

Hurula tar också hem priset för årets skönaste refräng med låten 22: ”Jag var tjugotvåååååå när jag lämnade Luleåååååå!”

Hurula är ännu en ung artist som det ska bli spännande att följa i framtiden.

22. Timbuktu: För Livet Till Döden

22

Svenska Rapkommissionen har förkunnat att varje Årets Album-lista måste innehålla minst ett svenskt hip-hop-album. Årets bidrag är Timbuktu.

Timbuktu är en artist som jag tidigare aldrig fastnat för. Visst, Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö är en av mina favoritlåtar, men i övrigt finns det inget som mannen har gjort som har gått varmt i mina högtalare.

För Livet Till Döden är det första Timbuktu-albumet som jag gång på gång har återvänt till. Vad är det som gör att jag fastat? Först och främst är det attacken. Timbuktu är på offensiven i varenda låt och är mer engagerad än någonsin. Det är som livet håller på att ta slut, och Timbuktu har bara en timme på sig att säga allt som måste sägas, och allt bara rasar ur honom, snabbt, intensivt, desperat.

Jag är ingen storlyssnare av hip-hop och framför allt har jag ofta svårt att orka ett helt album, men det här är härligt från första till sista låt!

21. Sturgill Simpson: Metamodern Sounds In Country Music

21

Sturgill Simpsons senaste album tog ett par månader på sig att ta sig till Spotify, och jag blev orolig att detta skulle vara ett av de album som aldrig tog sig till den gröna musiktjänsten. Men så en dag som var den plötsligt där och jag fick äntligen lyssna! Under tiden hade jag fått nöja mig med att läsa alla hyllningar av detta album, och mina förväntningar hade skjutit i höjden. Men när jag väl fick lyssna blev jag inte besviken.

Metamodern Sounds in Country Music är country som country ska låta. Traditionell och klassisk, men ny och fräsch på samma gång.

Men det bästa med det här albumet är elgitarren. Den låtar precis som en elgitarr ska göra; den kränger och svänger och väser och mullrar och har sig. Laur Joamets heter mannen som spelar, och han borde spela på många fler album, för det här är magiskt!

Sturgill Simpsons röst gör också sitt till; den låter precis som en röst i en countrysång ska göra. Ibland låter han nästan parodiskt som en countrysångare, men det är ju inget problem på ett countryalbum – det ska låta så här!

Så gillar du country gillar du garanterat det här, och gillar du inte country kanske den underbara gitarren kan förföra dig i alla fall!