Årets Låtar 2015

Det är första dagen på det nya året, och som vanligt inleder jag musikåret genom att bjuda på en Spotify-lista med de bästa låtarna från det gångna året.

2014 fick jag ihop 81 låtar och 2013 fick jag ihop 92. 2015 slutade listan på hela 122 låtar! Betyder det att 2015 var ett ovanligt bra musikår, att jag lyssnade mer på ny musik än tidigare, eller att jag varit mer öppen för olika former av musik än föregående år? Förmodligen är det en bit av varje.

SF08 - Jazz In The Domain

Precis som 2014 var jag med och listade mina 10 bästa låtar från året, på twitter under hashtagen #10TOPP2015. Så här såg min lista ut:

10: Agent Side Grinder feat Nicole Sabouné – Last Rites

9: Future Brown feat Maluca – Vernáculo

8: Silvana Imam – Jag Dör För Dig

7: Nicole Sabouné – Bleeding Faster

6: Zara Larsson – Lush Life

5: Sufjan Stevens – Death with Dignity

4: Kitok – Halleluja (Krossa Eller Krossas)

3: Joel Alme – Våran Sort

2: Torche – Restarter

1: Anna Järvinen – Affären

Alla låtarna finns förstås med på Spotify-listan.

Torche-live

Gott nytt musikår på er alla!

Annonser

Årets Album 2015 #5-1

Plats 25-21   Plats 20-16   Plats 15-11   Plats 10-6

5. Nicole Sabouné – Miman

05

Även om det handlar om skilda former av musik finns det ändå stora likheter mellan de båda debutuppföljarna från Nicole Sabouné och Tove Styrke (plats 11) på årets lista. I båda fallen har hitvänligheten och direktheten på debuten fått ge vika en aning för mognad och tyngd på uppföljaren.

Nicole Sabounés debutalbum knep silverplatsen förra året, och uppföljaren tar sig alltså också den in på topp fem! Trots att Miman inte är lika direkt som Must Exist kan det mycket väl vara ett album som i längden visar sig vara ännu starkare. Bara en månad gammalt är det lite svårt att avgöra, men i alla fall är det två väldigt starka och underbart mörka och dystra album som Nicole Sabouné släppt ifrån sig på två år.

Miman är precis den starkare och djupare utveckling av den redan fantastiska debuten som man kunde önska sig, och det ska bli väldigt spännande att följa på vilka mörka stigar Nicole Sabouné tar vägen härnäst. Jag gissar att hon kommer att fortsätta slå mig med häpnad.

4. Melissa Horn – Jag Går Nu

04

Så okej, Melissa Horns första album var rätt valpigt och det andra rätt naivt, men de radade samtidigt upp låt efter låt av kvalitet man sällan ser till på samma ställe. Hennes tredje och fjärde album var mognare och mörkare, men samtidigt var det som om hon glömde bort att musik ska vara kul att lyssna till. Inget fel att låta texterna gå ner sig i mörker, sorg och depression, så länge musiken leker. Det gjorde den inte.

På Jag Går Nu faller bitarna äntligen på plats. Musiken är djupare och mörkare och mognare än någonsin, men samtidigt så spritter, och gnistrar och sprakar det av melodi och arrangemang. Som Blur visat med The Magic Whip tidigare på listan så kan musik visst vara deprimerad och lekfull på samma gång, och även Melissa Horn verkar ha lärt sig den läxan.

Det man skulle kunna anmärka på är att Melissa Horn bara ger fansen vad de vill ha, men med tanke på att Melissa Horns fans är några av Sveriges främsta finsmakare, så ser jag inget fel i det.

3. Joel Alme – Flyktligan

03

Listan över svenska-artister-som-sjunger-på-engelska-men-skulle-varit-så-mycket-bättre-om-de-sjöng-på-svenska-istället kan göras lång. Visst finns det undantag, men i de allra flesta fall där vi kan jämföra mellan engelska och svenska faller vågen över till den svenskspråkiga sidan: Kent, Thåström, Lustans Lakejer, Annika Norlin, för att nämna några, är alla bättre på svenska än på engelska.

Joel Almes tidigare, engelspråkiga, album har blivit hyllade, men jag har aldrig funnit någon väg in i dem. Jag har fått stå ute i kylan och försökt blicka in genom fönstret för att förstå vad alla pratade om. Med Flyktligan står dörren plötsigt på vid gavel!

Flyktligan är så galet bra att jag känner mig helt vilsen i mina försök att beskriva den. Joel Almes röst är förstås en betydande del av ekvationen, och den varma, inbjudande musiken likaså. Det känns som att vara hemma hos Joel Alme, ett möte mellan två vänner över en god öl, medan Joel öppnar sitt innersta – och vilken historieberättare han är!

Årets Låt-kandidaten Våran Sort sticker förstås ut, men hela albumet är fyllt av varma, ljuvliga låtar. Visst, likheterna med Göteborgskollegan Håkan Hellström är uppenbara, och visst kan man höra ett och annat av Hästpojken i låtarna också, men sämre vapenbröder kan man ju ha. Och ju fler gånger man lyssnar på albumet desto mer Joel Alme låter det, tills det tills sist är bara hans album. Och mitt och ditt förstås.

2. Amason – Sky City

02

Om jag ska vara ärlig tyckte jag det här var ett väldigt underligt album när jag lyssnade på det första gången. Vilket naturligtvis inte behöver vara något negativt.

Även om jag i grunden älskar musik som inte låter som något annat, så är det alltid en del av hjärnan som ska kategorisera, lista, försöka förstå exakt var någonstans ett album hör hemma på genreskalan.

Trots ett år av lyssnande på Sky City har jag dock fortfarande inte fått något riktigt grepp om den. Vi får låtar på svenska, vi får låtar på engelska, vi får låtar med sångare, vi får låtar med sångerska; vi får låtar som verkar komma från olika band som inte hör ihop med varandra.

Sky City är väldigt spretig och en jämn enhet på samma gång. Den är dyster och den är upplyftande. Och den är rakt igenom precis den typ av musik som jag gillar mest.

Kanske finns det någon där ute som vet exakt vad Amason är inspirerade av och vet precis vad det är de vill åstadkomma. För mig är det en märklig upplevelse varje gång jag lyssnar på det här albumet, och jag försvinner iväg till en främmande plats som samtidigt känns som hemma.

1. Kitok – Paradise Jokkmokk

01

Jag är ingen storlyssnare av hip hop, vilket säkert märks av mina Årets Album-listor. Och har det någon gång tagit sig in ett hip hop-album på listan har det vanligtvis varit ett album som ratats av hiphopexperterna för att vara alldeles för kommersiellt och urvattnat. Kort sagt, album som får hiphopförståsigpåarna att gå i spinn är alldeles för tråkiga för mig.

Jag har inte ens vågat kolla vad hiphopexperterna tycker om Paradise Jokkmokk, men Lapplands-rap från en före detta indiepop-pojke ger förmodligen inte något större utslag på kredd-mätaren. Hipster-proffsen får säga vad de vill, Paradise Jokkmokk är vad hip hop alldeles för sällan är – grymt underhållande från början till slut!

Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver, och musik som får mitt skrivande att gå lättare och får mig att bli inspirerad när jag skriver står högt i kurs hos mig. Den lekfulla, energirika musiken på Paradise Jokkmokk får verkligen igång mitt skrivande, och det här albumet har gett mig många nya, härliga idéer sedan det släpptes i januari. Med tyngden och lekfullheten i låtar som Halleluja (Krossa Eller Krossas) och titelåten är det ingen tvekan om att det här är årets album. Grattis, Kitok!

Årets Album 2015 #10-6

Plats 25-21   Plats 20-16   Plats 15-11

10. Thåström – Den Morronen

10

Ett nytt album med Thåström är alltid en speciell händelse i min musikaliska värld. Efter den monumentala Svebokvarnsv. 209 (2005) har hans två senaste album – Kärlek Är För Dom (2009) och Beväpna Dig Med Vingar (2012) – dock haft svårt att leva upp till mina tokhöga förväntningar. Visst, albumen har haft ett par riktiga kanonlåtar som jag ständigt återvänt till, men som helhet har de inte riktigt varit de där fullträffarna jag förväntar mig av Thåström. Den Morronen saknar visserligen någon av de där riktiga superlåtarna, men som helhet höjer den sig huvudet över sina två föregångare.

Gemensamt för mycket av den musik som jag gillar så är den både originell och lättsam. Det finns både något som griper tag och ifrågasätter och något som driver mig framåt. Musik som bara är konstig och svår, eller bara är lättlyssnad och strömlinjeformad intresserar mig inte. Kent och The Beatles är mina ledstjärnor, högst originella och synnerligen lättillgängliga artister på samma gång. Här passar också Thåström in. Han är annorlunda, egen och sticker ut, samtidigt som han är välbekant och solid. En rebell som har blivit som en god, gammal vän. Som både skakar om och stöttar upp.

Jag är en person som blir lätt och snabbt uttråkad, och jag graderar musik mycket efter hur den får mig att inte ha tråkigt. Jag vill ha album där det hela tiden händer något. Den Morronen bjuder i mångt och mycket på monoton musik, men jag har inte tråkigt en sekund.

 

9. Lana Del Rey – Honeymoon

09

Lana Del Reys första album, Born To Die, var ojämt, men de bra låtarna var å andra sidan riktigt sköna och spännande. Här fanns grunden till något stort. Döm om min förvåning när hennes andra album, Ultraviolence, visade sig vara ett riktigt bottennapp. Ett tråkigt, livlöst och trist album. Förväningarna på hennes tredje album sjönk av naturlig anledning långt ner i källaren, så Döm om min förvåning del 2 när Honeymoon visar sig vara helt underbar!

Det är förstås hundra kronor i böter för varje album på en topplista som man beskriver som magiskt, men… Ja, ja… Vad ska jag göra? Det här är musik som svävar i helt egna dimensioner, och känslorna den skapar i mig är starka och skarpa.

Jag hade dömt ut Lana Del Rey efter Ultraviolence, men nu är det jag som får ta på mig dumstruten. En artists vägar är inte enkla och ibland måste man få gå lite vilse. Jag vet inte om änglarna sjunger som Lana Del Rey, men det här är en himmel jag gärna återvänder till.

8. Seinabo Sey – Pretend

08

Att bli frimärke innan man ens släppt sitt debutalbum är förstås imponernade, men Seinabo Sey är inte som de flesta andra artister. Seys röst är ungefär lika unik som det inte är unikt att skriva om hennes röst i en text om henne, men vad kan man göra? Hennes röst är starkare än Stålmannen, den går igenom allt. Men lika framträdande är att Seinabo Sey vet exakt vilken musik hon vill göra. Och hon gör det.

Det man kan hålla mot Pretend på är att de bästa låtarna på albumet älskade vi redan 2014, men då albumet helt ersätter hennes tidigare EP-skivor, ser jag inte det som något problem. Även om Seinabo Sey är härlig i singel- och EP-format så visar hon nämligen här att det är som albumartist hon passar som allra bästa. När hennes röst och hennes musik får chansen att sträcka ut sig över ett helt album är det som en hel armé av superhjältar som trampar fram över en stad utan att någon kan stoppa dem.

7. Fetty Wap – Fetty Wap

07

Jag är ingen storlyssnare av hip hop. Det finns ett par artister jag verkligen älskar, men den mesta hip hopen är alldeles för tråkig och enformig och trött. Det är som om artisterna inte fattar att musik ska vara kul.

Fetty Wap har inget sådant problem. Hans album är ett av årets minst tråkiga. Ja, det finns knappt en sekund på det här albumet som inte är upplyftande, inspirerande och underhållande. Det här är ett album som lever och andas och dansar.

När jag någon gång fastnar för en hip hop-artist är det av någon anledning alltid de största artisterna som fäller mig, en Jay-Z, Eminem eller Petter. Därför blev jag väldigt glad när jag i år av en ren händelse stötte på Fetty Wap. Äntligen en okänd rappare vars album jag faller för! När jag gjorde reseach för den här listan insåg jag dock att Fatty Wap var jättekänd och hade hade haft jättestora framgångar på listorna under året. Nåja, Leorio, bättre lycka nästa år!

6. Susanne Sundfør – Ten Love Songs

06

Lättlyssnad, nyskapande och alltmänt skoj är en bra beskrivning av Ten Love Songs, och en bra beskrivning av en typ av musik som jag verkligen gillar. Det här är en popmusik som både ger publiken vad den vill ha och vad den inte visste att den ville ha. Grunden är elektroniskt pop, men Susanne Sundfør ger sig ut på utflykter både här och där, och hittar en massa spännande ting och upplevelser. Grunden är solid: underbara melodier, som kryddas med experimentella element, som när det plötsligt blir pianokonsert av alltihopa. Popmusik lider ju ofta risk för att bli enahanda där den ska sträcka ut sig över ett helt album, men det här albumet lider inte av något sådant problem. Ten Love Songs är en resa, en upptäcktsfärd, och man följer gärna med på den utflykten, för att få se allt det vackra, det spännande, det okända.

Det här är ett album där jag för varje genomlyssning kan hitta nya saker, nya känslosmässiga nyanser och nya spännande platser.

Årets Album 2015 #15-11

Plats 25-21   Plats 20-16

15. Blur – The Magic Whip

15

Det är tjugo år sedan kriget mellan Oasis och Blur, kallat the Battle of Britpop, som kulminerade när de båda bandet släppte var sin efterlängtad singel på samma dag. Så här i efterhand är det lite svårt att förstå vad allt ståhej var om, mer än att de båda banden inte gillade varandra och båda banden förstås ville vara störst. Och det kanske räcker för att det ska bli krig? Egentligen liknade de båda banden inte varandra nämnvärt, eller var det just därför det blev strid, för att de var så olika varandra? Arbetarslynglarna i Oasis mot konstskolestudenterna i Blur? Sedan dess har Blur lagt av, gjort comeback, lagt av igen, och trots det släppt ett nytt album. Om jag uppfattat allt rätt. Jag har mest följt bandet lite på avstånd. Jag började titta på comeback-dokumentären, men det var förmodligen den tråkigaste musikdokumentär jag sett.

Roligt är däremot Blur senaste album. Skulle jag lista 90-talets bästa album skulle inte Blurs klassiska album vara i närheten av att vara med (det skulle däremot Oasis), men det här är tokkul helt enkelt. Okej, sångaren Damon Albarn låter svårt deprimerad under större delen av albumet, och musiken låter också deprimerad, men det är skoj ändå. Det är kreativt, lekfullt och ja, nedstämt förstås.

I vanliga fall är jag lite skeptisk till forna hitmakare som ger upp alla tankar på att skriva hits för att satsa på ”seriösa” låtar istället, men för Blur passar det utmärkt.

Jag har lyssnat alldeles för lite på deras gamla album för att solklart utse detta till deras bästa, men det är det Blur-album jag har haft klart roligast med i alla fall. Så ja, det här är deras finaste stund.

14. Sven-Bertil Taube – Hommage vol 2

14

Hommage vol 2 måste vara årets mest osexiga albumtitel. Musiken däremot, oj, oj, oj, här kan vi snacka om sexig musik! Att Sven-Bertil Taube kunde sjunga svenska visor som ingen annan, det visste vi redan, men att han skulle få ur sig ett album av den här digniteten, det var jag inte beredd på. När Sven-Bertil Taube och en utsökt orkester ger sig på gamla låtar av bland annat Olle Adolphson och Lars Forsell förväntar man sig att det ska bli klassiskt och elegant och nog är det elegant alltid, men sensationellt nog är det rent musikaliskt även något av det mest spännande som kommit ut i år!

Höjdpunkten är Trubbel. Det är en låt som råkat ut för mer covers än de flesta andra svenska låtar, och ingen har kommit i närheten av Olle Adolphsons original. Men Sven-Bertil Taube ger sig ut i en version som… ja, det går inte att beskriva. Jag saknar ord. Det måste upplevas.

Hommage vol 2 slår det första albumet i serien på fingrarna på alla punkter. Årets kanske största överraskning är ett faktum!

13. The DecemberistsWhat A Terrible World, What A Beautiful World

13

Och så lite indie-folk-rock, kanske? Jag gillar ju kommersialiserad ursprungsmusik som The Jayhawks och Fleet Foxes, och här passar även The Decemberists utmärkt in.

Även om instrumenten kvider ur sig riktigt fin light-folk är det helt klart Colin Meloys märkliga röst som står i centrum här. Han skulle förmodligen kunna sjunga en inköpslista till en matkasse så att den låter melankolisk, ljuvlig och underbar.

Vi får ett par låtar där allting brakar loss och hela kyrkan sjunger, men det är de lugnare låtarna som märker ut sig.

Det här är musik att snyfta till, musik att bli glad av och musik att längta till. På sätt och vis oansenlig, på sätt och vis essentiell.

12. Sufjans StevensCarrie & Lowell

12

Mycket av den musik jag gillar kan betecknas som kul. Det händer mycket saker, det händer oväntade saker, det är spännande instrument, och texten överraskar och tar mig med på oväntade platser. Det tar emot att beteckna Carrie & Lowell som ”kul” dock. Det passar sig inte för ett nedstämt album om en mans komplicerade förhållande till sin nyligen döda mor. Carrie & Lowell är ett allvarligt stycke musik, och ska vara allvarligt. Men är det på ett skönt och upplyftande sätt.

Och händer saker det gör det. Trots att arrangemangen är enkla och nedtonade är låtarna spännande, och texternas närhet leder till dramatiska känslomässiga vändningar i den som lyssnar. Framför allt är Carrie & Lowell en triumf i att hitta precis rätt stämning, precis rätt tonträff rakt genom ett helt album.

Sufjans Stevens röst är också en nyckel till vad som gör det här albumet så underbart. Slumpmässigt nonsens kan också ha sin plats inom den musikaliska sfären, men här lyssnar vi verkligen till en enskild människa som delger oss sin personliga berättelse.

Carrie & Lowell är ett intimt album som trots, eller kanske just på grund av, sin enkelhet märker ut sig som ett av årets mest originella musikaliska verk.

11. Tove Styrke – Kiddo

11

Trots att jag inte sett ett avsnitt av Idol – programmet där Tove Styrke slog igenom – så hade jag väldigt höga förhoppningar på hennes självbetitlade debutalbum. Anledningen var att jag hade sett en bild av henne i tidningen där hon, förutom att ha ett spännande utseende, hade en otroligt bestämd blick. Hon såg ut som hon var klippt och skuren att spela en lönnmördarflicka i någon live-action anime. Det här var musik jag ville lyssna på! Och debutalbumet gjorde mig inte besviken. En handfull underbar röst, en gnutta experiment, och en jäkla massa hit-vänliga melodier och starka refränger och succén var ett faktum.

Efter fem år av väntan kom så äntligen hennes andra album. (Då Styrke vandrade in i väggen när turnerande efter debutskivan blev för mycket, och sedan tog avstånd från den själviska skivindustrin, så tog det alltså sin tid innan uppföljaren kom.) På Kiddo har experimentlustan dragits upp och hitrefrängerna har dragits ner något. På kort sikt är det både på gott och ont, men på lång sikt är det säkert smart att satsa på mera djup, om man tänker att bygga en lång karriär. Och även om Kiddo inte är lika hit-vänlig som debuten, så saknas det inte medryckande låtar, tvärt om!

Kiddo bevisar att Tove Styrke inte är en dagslända, utan att hon kommer att bjuda på medryckande och spännande musik under en lång tid framöver. Vi får hoppas att nästa album kommer en bit innan 2020 dock!

Årets Album 2015 #20-16

Plats 25-21

20. Siri Karlsson – The Lost Colony

20

Folkmusik har vi inte haft mycket av på mina Årets Album-listor. Det beror nog mest på att jag inte är så det så insatt i de nuvarande artisterna i genren. Jag gillade verkligen Höga Kusten med Tomas Ledin häromåret, så långt sträcker sig min kunskap.

Men den som följt mina listor vet att jag älskar musik som är mörk, känslosam och vacker, och det får man så det räcker och blir över på det här albumet. Sjuttiotalsbandet Arbete & Fritid hade ett album med liknande stämningar som hette Deep Woods och det hade kunnat vara titeln på även det här albumet. Om den djupa, mörka skogen kunde spela musik skulle det kanske låta så här.

19. The Unthanks – Mount the Air

19

Vad sägs om lite mer folkmusik? The Unthanks bjuder på en något mer lättlyssnat, radioanpassad sådan. Inget fel med det om musiken bjuder på så här underbart melankoliska melodier och ljuvliga stämmor.

Jag tyckte väldigt mycket om Here’s The Tender Coming, gruppens första album som The Unthanks. Det var stämningsfullt, dystert och vackert. Lättsam traditionell musik från dess bästa sida. Uppföljaren Last var inte lika klockren. Visst, låtarna var fina och systrarna sjöng lika vackert som vanligt, men musiken kändes lite konstlad, lite obekväm. Bandet fick helt enkelt inte tonerna att lyfta, och det blev småtråkigt emellanåt.

På Mount the Air svävar dock musiken fritt igen. Det här är gruppens mest lyckade album. Det som kändes lite bakvänt på föregångaren känns nu naturligt och levande igen.

Det är alltid härligt när en artist som verkar ha trillat av spåret och gått vilse är tillbaka i högform. Så välkommen tillbaka, The Unthanks!

18. Elin Bell – Elin Bell

18

Nu när vi ändå har fastnat för det här med dystra tjejer, så varför inte en till? För oss som gillar deppiga svenska tjejer har 2015 varit ett synnerligen bra år. Galnast var november, när Anna Ternheim, Anna von Hausswolff, Nicole Saboune och Melissa Horn alla släppte nya album! Så många underbara, dystra svenska tjejer på en och samma gång får vi nog aldrig uppleva igen! Men redan i februari var Elin Bell framme med sitt debutalbum.

Elin Bell är deppig men lättlyssnad. Det är pop med tyngd som bjuder på mycket känslor. Klara melodier och sköna rytmer och den fina sången, och succén är ett faktum.

Är det udda och annorlunda? Inte värst. Är det spännande? Ja. Är det väldigt bra? Jajjamen!

17. Zhala – Zhala

17

I vår favoritserie eletronisk pop med ljuvlig sångerska har vi kommit till Zhala. Det här albumet är dock inte lika lättlyssnat och bommulskönt som Rea Morris på plats 21, utan bjuder på betydligt mer tuggmotstånd. Utan att för den skull vara svårlyssnat.

Även om de i grunden låter rätt olika har albumet klara likheter med Hey Hey med Mapei från förra årets lista. Här har man också slängt ner lite allt möjligt i mixern och kört runt, och ut kommer något fräscht och spännande.

Vill man bjuda på något annorlunda finns alltid risken att man krånglar till det i onödan, vilket resulterar i något som inte längre är aptitligt. Zhalas första album är äventyrligt men inte huvudlöst och således smaskigt rakt igenom.

16. Bill Fay – Who Is The Sender?

16

Som älskare av musik är det svårt att inte tro på gud, jag hör ju hela tiden det gudomliga i alla underbara album. Men jag tillhör ingen organiserad religion. Musiken och kärleken räcker för mig.

Who Is The Sender är förmodligen årets varmaste och mest mjuka album. Det här är inte musik som rusar fram, stångas, skräner och skramlar. Det här är musik som ligger på rygg i en sjö om natten och bara flyter omkring.

Jag vet inte om du kan höra änglarna stämma upp i sång, se paradisets lummiga marker breda ut sig framför dig, och känna dig välkommen och trygg när du lyssnar på Who Is The Sender. Jag kan det i alla fall.

Årets Album 2015 #25-21

25. Anna von Hausswolff – The Miraculous

25

Ibland vet man precis vad man ska få när man lyssnar på ett nytt album. När man lyssnar på ett nytt album med till exempel Iron Maiden är frågan om det kommer att vara ett lysande eller halvbra album den här gången, inte vad albumet kommer att innehålla. Och sedan finns det album som The Miraculous.

Att Anna von Hausswolffs första album Singing from the Grave blev så högt skattat bland kritikerna är inte konstigt. Dels var albumet väldigt bra, dels innehöll det typisk musikkritikermusik, den där typen av kulturredationsvänlig musik som musikkritiker av någon anledning håller högre än andra genrer. Hennes andra album, Ceremony, gav sig ut på nya, mer pompösa vägar, men var fortfarande helt klart musikkritkervänligt. Döm då om min förvåning när hennes tredje album,  The Miraculous, inte alls låter som ett album för musikkritiker, utan snarare som ett spektakulärt svartvitt seriealbum som förvandlats till musik.

Vad är det egentligen jag lyssnar på? Är det hårdrock? Religiös undergångsmusik? Är det soundtracket till en bortglömd skräckfilm? Är det här ens bra eller dåligt? Jag har ingen aning om vad det är jag lyssnar på, och det är vad som gör The Miraculous så fascinerande.

Experimentell och annorlunda brukar betyda svårtuggad, men The Miraculous är av någon anledning väldigt lättsmält. Som konstnärlig muzak, om den genren nu existerar.

Inget ont om album som leverar precis det jag vill ha, men ibland vill jag ha ett album som får mig att klia mig i nacken, och som jag inte vet vad jag ska göra av. Om ett år kanske The Miraculous är helt bortglömd eller så har den växt till en av mina favoritskivor. Jag har ingen aning, och bara det gör att The Miraculous förtjänar en plats på den här listan.

24. Torche – Restarter

24

I vanliga fall har jag svårt för oljud. Jag vill ha ett visst motstånd i musiken, men det får hellre vara texten och stämningen som skaver, än att själva ljudbilden låter vasst och illa. Nu kan man inte kategorisera Torche som noice, men det är så nära noice jag vill komma.

Enligt de som har bättre koll på hårdrock-genrer än jag, så hamnar Torche inom facket stoner rock. Wikipedia beskriver stoner rock som ”typically slow-to-mid tempo and features a heavily distorted, groove laden bass-heavy sound, melodic vocals, and ”retro” production”, och ja, det summerar ganska precis hur Restarter låter.

Jag gissar därmed att Restarter inte hamnar bland årets mest originella album, men däremot är detta montona oväsen tveklöst ett av de bästa.

23. Iron Maiden – The Book of Souls

23

Visst är det något speciellt med album som är nyskapande och annorlunda, men ibland vill man bara ha mer av det man fick en gång i tiden. Nostalgi? Nej, snarare en längtan efter att återvända till den topp av ren och skär musikalisk kvalité man en gång fick uppleva.

Kan man verkligen begära att ett band som bildades för fyrtio år sedan och släppte sitt första album för trettiofem år sedan ska vara nyskapande? Nej, och med tanke på att det gått fem år sedan deras senaste album, det högst mediokra The Final Frontier, så var allt jag ville ha den här gången ett riktigt, riktigt bra hårdrocksalbum.

Och det var vad jag fick! The Book of Souls är ett härligt levande album, som sprakar av energi. När ett band drar iväg i låtar mellan åtta och arton minuter krävs det en hel del för att jag inte ska tröttna, men The Book of Souls har inga sådana problem. Jag får vad jag vill ha och jag vill bara ha mer.

Gitarrerna gnisslar och flyger över varandra som de ska. Steve Harris bas galopperar hejdlöst som det är första gången den ger sig upp på ritt. Nicko McBrains trummor smattrar och har sig och gör sig till. Och Bruce Dickinson låter som han föddes för att bli hårdrockssångare, och det gjorde han ju också.

Något att klaga på? Nej.

22. Knivderby – Helvetesön

22

Om jag själv hade ett rockband skulle det låta ganska exakt som Knivderbys senaste album. Om det är ett positivt eller negativ omdöme kan förstås diskuteras. Problemet med att beskriva min upplevelse av Helevetsön är inte så mycket att jag inte kan förhålla mig objektiv till den, som att jag inte kan förhålla mig subjektiv till den. Ibland tänker jag ”Är det jag som har skrivit den här låten?” ”Det måste vara jag som har skrivit den här låten!”

Helvetsön bjuder på punk och postpunk, lite hardcore och en gnutta indiepop i en enda härlig blandning. Det är musik som lever och som älskar att leva, och som drömmer vilt även när det är mörkt och svårt.

Det enda negativa jag kan hitta är bandnamnet Knivderby. När jag hörde det kändes det som jag visste precis vad som väntade: rak och ren punk. Det är precis vad jag fick också – av bandets debutalbum från 2007! På sitt sjunde album har bandets sound utvecklas så långt från detta att bandets namn är direkt missvisande. För att inte riskeras att dömas för missledande reklam hade förmodligen ett namnbyte varit på sin plats. Som det är nu är risken stor att en stor del av deras potentiella publik helt enkelt missar detta underbara albums existens!

21. Rae Morris – Unguarded

21

Lättsam elektronisk pop med ljuvlig sångerska är en av mina favoritgenrer. Tidigare Årets Album-kandidater som La Roux – La Roux (2009) och I Blame Coco – The Constant (2010) har märkt ut sig inom denna genre. I år har vi bland annat fått Unguarded med Rae Morris.

Ungarded må vara hennes första album, men det har faktiskt en hel del gemensamt med Iron Maidens sextonde album The Book of Souls på plats 23. Inte heller här handlar det om att vara nyskapande och hitta svåra nya vägar, utan att behärska en genres möjligheter till fullo. Visst, texterna och melodierna kan vässas till kommande album, men stilen och soundet sitter redan där det ska. Det är aldrig fel att ge fansen vad de vill ha, så länge fansen har bra smak.

Om du vill ha musik som klöser och river har du kommit helt fel, för det här är något av årets mest mjuka och lena musik.

Redan på sitt första försök kammar Rea Morris hem platsen som årets näst bästa album inom klassen Lättsam elektronisk pop med ljuvlig sångerska. Det bästa väntar på topp tio…