En guide till… Iron Maiden del 1 – 80-talet

Iron Maiden är ett av världens största heavy metal band. Sedan gruppen grundades julen 1975 av bandets ledarfigur och basist Steve Harris har bandet haft en lång och (mestadels) framgångsrik karriär, och de drar fortfarande väldiga åskådarmassor till sina konserter.

Iron Maiden (1980)

iron01

Iron Maidens första album är en underbar blandning av hårdrock och punk. Musiken är rå, hård, vacker och medryckande. Paul Di’Anno råa, taggiga röst passar perfekt till musiken och låtmaterialet är kanon från början till slut, med idel topplåtar.

Vi får hårdrockshits som Prowler, Sanctuary, Iron Maiden och Running Free, vi får en episk låt i form av Phantom of the Opera, och vi får den ljuvligt drömlika Strange World. Och då har jag inte ens nämnt favoriter som den instrumentala Transylvania och den sköna och maffiga Remember Tomorrow.

Det enda spåret på albumet som inte är rakt igenom underbart är Charlotte the Harlot, men denna svängiga prostitutionslåt drar inte ner helhetsintrycket något nämnbart, utan försvarar sin plats på skivan.

Iron Maidens första album är ett mästerverk som jag ofta återvänder till. Mumma!

Betyg: 10/10

Killers (1981)

iron02

Killers var Paul Di’Annos andra och sista album som sångare för Iron Maiden. Albumets sound är mer polerat och inte lika rått som debuten, men i det stora hela är albumet mer av det som gjorde det första albumet så fantastiskt bra.

Vi får mer hårdrockshits i form av Wrathchild, Purgatory och Twilight Zone. Vi får den originella Edgar Allan Poe-låten Murders in the Rue Morgue, två sköna instrumentala låtar i form av introt The Ides of March och Genghis Khan, och så förstås den härligt kusliga titellåten.

Paul Di’Anno lämnade bandet med flaggan i topp, så mycket kan man säga!

Betyg: 10/10

The Number of the Beast (1982)

iron03

Att ett och samma album innehåller tre av de absolut största hårdrockslåtarna genom tiderna – The Number of the Beast, Hallowed Be Thy Name, Run to the Hills – är imponerande. Tyvärr innehåller albumet även rejält svaga spår som Gangland och Invaders, vilket gör det till ett rätt splittrat album.

Med The Number of the Beast ersatte Bruce Dickinson Paul Di’Anno som sångare för Iron Maiden. Även om jag föredrar Paul Di’Anno, så var det på lång sikt helt rätt beslut. Bruce Dickinson har en röst man aldrig tröttnar på, och han är en fullfjädrad showman på ett helt annat sätt än Paul Di’Anno. Bruce Dickinson är en larger-than-life seriefigur, en klassisk karaktär, medan Paul Di’Anno är en skön punkare.

Musiken på The Number of the Beast är mer klassisk hårdrock, och den råa punkkänslan har försvunnit. Förutom redan nämnda låtar innehåller den även klassiker som Children of the Damned, The Prisoner och 22 Acacia Avenue.

The Number of the Beast är ett trevligt album som direkt tar vara på Bruce Dickinsons fördelar som sångare, men då jag föredrar de klassiska låtarna i live-versioner är det ett album jag sällan lyssnar på.

Betyg: 8/10

Piece of Mind (1983)

iron04

På Piece of Mind fortsätter bandet med den väg man slog in på med The Number of the Beast med medryckande, storslagen hårdrock av numera klassiskt snitt.

Precis som debuten och Killer kan ses som två syskonalbum kan The Number of the Beast och Piece of Mind ses som två syskonalbum som påminner om och kompletterar varandra.

På albumet gör Bruce Dickinson debut som låtskrivare för bandet, framför allt med den härliga Revelations. Att Bruce Dickinson visade sig vara en nästan lika skarp låtskrivare som bandets huvudsaklige låtskrivare Steve Harris bådade gott för bandets framtid.

Albumet innehåller hits som Flight of Icarus och The Trooper, och den kusliga Still Life. Kanonlåtar som Where Eagles Dare och Die with Your Boots On skulle ha varit givna på vilket annat bands som helst best-of album, men får i Iron Maidens fall finna sig i att ha hamnat i skuggan av bandets största låtar.

Precis som i fallet med The Number of the Beast innehåller Piece of Mind även ett par svaga låtar, den här gången i form av Quest for Fire och Sun and Steel, men dessa är så pass oförargliga att det inte drar ner upplevelsen av albumet nämnvärt.

Albumet avslutas med den episka Dune-låten To Tame a Land. Här lägger man punkåren slutligen helt bakom sig, och drar iväg mot progressiva marker. En ljuvlig avslutning på ett underbart album.

Betyg: 9/10

Powerslave (1984)

iron05

Efter fyra raka klassiker, varför inte en femte? Powerslave bygger vidare på de båda föregångarna, men har ett mörkare, hårdare sound. Albumet har en olycksbådande känsla som märker ut det i Iron Maidens diskografi.

Albumet går på knock direkt med inledande hitsen Aces High och 2 Minutes to Midnight.

Avslutningen på albumet är lika starkt med den tretton minuter långa Rime of the Ancient Mariner, som bygger på Samuel Taylor Coleridges klassiska dikt. En väldigt skön låt som inte alls känns så lång, utan engagerar med sin fascinerande berättelse från början till slut.

Här visar Steve Harris verkligen vilken lysande och bred låtskrivare han är. Även Bruce Dickinson och gitarristen Adrian Smith briljerar som låtskrivare på albumet. Dickinson och Smith bjuder bland annat på Back in the Village, som kanske är albumets kusligaste låt, med sitt giftiga, minnesvärda riff.

Med Powerslave verkade det som om Iron Maiden helt inte kunde göra annat än märkliga, underbara album, men det skulle snart visa sig att så inte var fallet…

Betyg: 9/10

Somewhere In Time (1986)

iron06

Efter fem härliga klassiker på raken kom så den första plumpen i protokollet. Somewhere In Time är ett sorgligt album utan riktigt starka låtar. Albumet inleds med den sega sju och en halv minut långa Caught Somewhere In Time, som redan efter två minuter känns oändligt lång.

Albumet är en slags kamp om vilken låt som är mest ointressant. Sömngångaraktiga Sea of Madness ligger bra till, men avslutande Alexander the Great, en helt misslyckat försök att göra en lång episk låt, tar också många meningslöshetpoäng. Låten Deja-Vu har jag inga som helst minnen av, så kanske är det den som vinner.

Albumet innehåller i alla fall två låtar som blivit live-klassiker – Wasted Years och Heaven Can Wait – men dessa är betydligt roligare live än vad de är på det här albumet.

Somewhere In Time är ett album jag aldrig lyssnar på i vanliga fall, då det är en färglös och lättförglömlig musikupplevelse, och det absoluta bottennappet i Iron Maidens diskografi.

Betyg: 3/10

Seventh Son of a Seventh Son (1988)

iron07

Efter misslyckade Somewhere In Time kunde det bli bara bli bättre, och bättre blev det så det stod härliga till. 1988 var konceptalbumets gyllene år, med Queensrÿches Operation: Mindcrime och Blue Öyster Cults Imagions, sant förstås Iron Maidens Seventh Son of a Seventh Son.

Jag har i ärlighetens namn aldrig fattat exakt vad albumet handlar om; det är någon kille som är den utvalde, det är profetior och visioner, och gott och ont som kämpar, och det händer en massa saker. Strunt samma, jag har aldrig grävt ner mig i vad Operation: Mindcrime eller Imagions handlar om heller.

Till skillnad från Somewhere In Time som nästan bara innehåller svaga låtar, så innehåller Seventh Son of a Seventh Son enbart kanonlåtar. Jag behöver bara läsa låtlistan – The Clairvoyant, The Evil That Men Do, Moonchild… – för att det ska vattnas i munnen på mig. Den väl klämkäcka Can I Play with Madness har aldrig varit någon av mina favoriter, men jag ska skulle aldrig kalla den för en dålig låt.

Musiken på Seventh Son of a Seventh Son är både tung och lättsam på samma gång. Det är ett väldigt lättlyssnat och medryckande album, renons på svaga ögonblick. Seventh Son of a Seventh Son är ett sådant album där allt bara stämmer, och de redan härliga delarna skapar en ännu underbarare helhet.

Betyg: 10/10

80-talet var tveklöst Iron Maidens främsta årtionde, men trots att de gyllene åren var över skulle bandet fortsätta och släppa intressanta album i många år framöver.

Häng med till del 2 av En guide till… Iron Maiden, där jag kollar in bandets omdiskuterade 90-tal!

Annonser

En guide till… Ratata

Ratata var en svenska popgrupp som fanns mellan åren 1980 och 1989. På det första albumet bestod gruppen av Mauro Scocco, Johan Kling och Anders Skog, men från och med fjärde albumet var gruppen en duo bestående av Mauro Scocco och Johan Ekelund. Det är denna sättning som räknas som den klassiska.

I början var soundet ren syntpop, men på de sista skivorna fick bandet ett bredare, mer traditionellt sound.

Ratata är känt för sina många låtar om olycklig kärlek, framför allt om efter att ett förhållande tagit slut.

Ratata (1981)

Ratata01

Ratatas debutalbum är soundet av en ung grupp som går in i studion och inte riktigt vet vad de håller på med, men som vrider och vänder på alla knappar och spakar, tills man skapat ett sound lika egensinnigt som underbart.

Ratatas första album låter inte som något annat. Det är olycklig kärlek och märkliga synttoner i synnerligen lyckad kombination.

Ratata är både lekfull och allvarlig. Här finns också udda låtar som Doktor Kärlek och Una Vita Con Te, som onekligen sticker ut. Även den instrumentala Tex Willer är ett av sitt slag, vilket gäller för de flesta låtarna på skivan.

Albumet är både kallt och kargt och fylld av värme.

En av de största svenska debuterna någonsin. Ja, ett av de bäst svenska albumen någonsin.

Betyg: 10/10

Jackie (1982)

Ratata02

Jackie inleds med två låtar, En Timmes Panik och Värld Av Dårar, som inte låter som något annat på skivan, eller i Ratatas övriga produktion. Det är ett intensivt nästan mardrömslikt sound av panik och förvirring.

Sedan kommer den stora hiten Jackie, och resten av albumet är mer rak, ljuvlig syntpop.

Ratatas andra album har ett stort, skönt, vänligt sound, och här finns favoriter som TV-Apparat och Ett Tåg Någonstans, och den fina avslutningen Natt Efter Natt.

Betyg: 9/10

Äventyr (1983)

Ratata03

Äventyr har inte på lika många underbara poplåtar som de två första skivorna, men är trots ett mycket lyckat album.

Äventyr har ett något mörkare sound än de tidigare albumen och här finns en starkare känsla av ensamhet. Första låten Soldater sätter den nerviga, olycksbådande stämningen direkt.

Och ett album med låtar som Soulboy, Vild och Din Öde Ö är absolut nödvändigt i musiksamlingen.

Betyg: 8/10

Paradis (1984)

Ratata04

Paradis är en skimrande samling låtar. Tio låtar som alla låter olika, men som ändå skapar en jämn helhet.

Ratatas fjärde album är gladare och popigare än de tidigare albumen, utan att förlora något av kraften och inlevelsen i sångerna.

Titellåten står i en klass för sig, men alla låtarna på det här mästerverket märker ut sig.

Betyg: 10/10

Sent I September (1985)

Ratata05

Sent I September är ett av de svagaste Ratata-albumen, vilket inte säger så mycket, då konkurrensen är stenhård.

Albumet har ett speciellt sound, som jag har svårt att kategorisera, men det låter annorlunda än de andra albumen.

Albumet innehåller en av Ratatas absolut bästa låtar: den underbart medryckande I Dina Ögon. Resten av låtarna är inte lika iögonfallande, utan albumet står mer som en jämn helhet.

Betyg: 8/10

Mellan Dröm Och Verklighet (1987)

Ratata06

Mellan Dröm Och Verklighet är Ratatas svagaste album, vilket man inte kan tro när man hör inledningen med Se På Mig Nu, Drömmar, Så Länge Vi Har Varann och Om Du Var Här, men sedan faller kvalitén på låtarna.

Mellan Dröm Och Verklighet har ett tråkigare, plattare sound än de andra Ratata-albumen. Inledningen och avslutande låten Förlåt räddar dock albumet, och gör det till en härlig lyssning.

Betyg: 7/10

Människor Under Molnen (1989)

Ratata07

På Människor Under Molnen har Ratata lämnat syntpopen bakom sig och låter mer som ett traditionellt band. Det betyder dock inte att kvalitén sjunker, för här finns härliga låtar som Människor Som Hör Ihop, Demonerna och Den Som Söker.

Märker ut sig gör också den närmast anakronistiska låten Glad Att Det Är Över, som vänder upp och ner på det traditionella Ratata-låten dels genom det ostentativa gitarriffet, dels att vi till sist får en klart mer positiv syn på ett sprucket förhållande.

Människor Under Molnen är en värdig avslutning på Ratatas karriär och på 80-talet som svenskt musikaliskt decennium.

Betyg: 8/10

Sammanfattning

Ratatas katalog står i en klass för sig när det gäller svensk 80-talsmusik. Jag skulle vilja säga att bara Cornelis 60-tal och Kents 00-tal slår Ratatas 80-tal när det gäller musik på svenska.

Att dessa album till sist har kommit till Spotify och iTunes är en kulturgärning av stora mått!