X-Men vol 1 – serierecension

xmen1

Författare: Brian Wood (X-Men #1-4), Chris Claremont (Uncanny X-Men #244)

Tecknare: Olivier Coipel (X-Men #1-3), David Lopez (X-Men #4), Marc Silvestri (Uncanny X-Men #244)

Innehåll: X-Men #1-4, Uncanny X-Men #244

Publicerat: 2013, 1989

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

För första gången kommer en X-Men månadsserie med ett helkvinnligt team. Serien heter kort och gått X-Men och av denna första volym att döma handlar det om ett solitt X-gäng som upplever klassiska X-Men äventyr.

Gänget består av de rutinerade X-kvinnorna Storm, Rogue, Rachel Grey, Psylocke, Kitty Pryde och Jubilee. De är baserade på Wolverines skola The Jean Grey School for Higher Learning.

Första avsnittet inleds med att Jubilee återvänder till USA med ett litet barn, som hon tagit på sig att beskydda. Men hon är förföljd av en mystisk man, som inte tappar bort hennes spår…

xmen2

Det första avsnittet är inte så märkvärdigt, utan fungerar som en ren introduktion av de inblandade. Redan i andra numret blir det dock action och spänning så det räcker och blir över. Härligt!

I tredje avsnittet får dock den första storylinen ett rätt snopet slut. Tre nummer är inte mycket att bygga upp en maffig story på, och här blir det rätt avhugget.

Det fjärde numret är en fristående, lugnare affär där vi återigen får lära känna personerna i serien lite närmare, och fungerar säkert utmärkt för nykomlingar till X-men serierna.

På det hela taget är X-Men vol 1 tämligen nybörjarvänlig, även om man definitivt får ut mer av serien om man är bekant med de inblandade, framför allt de elever på skolan som skymtar förbi.

Personernas krafter förklaras inte heller så bra, och det kan säkert skapa förvirring hos en nykomling till X-Men serierna. En introduktion i början av albumet där personernas krafter och bakgrunder presenterades hade inte skadat.

Olivier Coipels teckningar är fyllda av känslor och liv. Färgerna är fantastiska och det är ett nöje att låta ögonen glida över sidorna. Jag gillar verkligen den lätt manga-aktiga stilen. Den passar prefekt till den äventyrliga känsla som berättelserna vill förmedla.

David Lopez, som står för teckningarna i nummer fyra, är jag inte lika förtjust i. Teckningarna är fina, men lite platta. Han gör dock inte bort sig på något sätt.

XMen3

Förutom de fyra nya X-Men numren innehåller boken även Uncanny X-Men #244 från 1989. Det är det klassiska äventyr när X-kvinnorna går och shoppar på en galleria i Los Angeles och stöter på Jubilee, som är med i serierna för första gången.

Jag har redan det numret i samlingen Women of Marvel, så för mig gav det inte så mycket, men för den som inte läst det numret tidigare är detta rätt humoristiska äventyr en trevlig bonus.

Sammanfattningsvis så är det första helkvinnliga X-Men teamet en succé. Alla sex karaktärerna är intressanta och färgstarka, och det görs inget väsen av att det bara är tjejer i gruppen vilket är coolt.

På den negativa sidan så är fyra nummer i en samlingsvolym lite, och den första storyn hinner knappt komma igång innan den är över.

Den här serien har dock en stor potential framöver, och jag kommer att fortsätta köpa den.

Betyg: 6/10

Annonser

X-Men: The End – serierecension

X-Men_The_End_06

Författare: Chris Claremont

Tecknare: Sean Chen

Innehåll: X-Men: The End – Dreamers and Demons #1-6, Heroes and Martyrs #1-6, Men and X-Men #1-6

Publicerat: 2004-2006

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Förutom en origin-story – en berättelse om en superhjältes första äventyr – finns det också en mer ovanlig kategori berättelser, låt oss kalla dem ending-storys, om en hjältes sista äventyr. Då denna typ av berättelse inte går att förena med superhjälteseriernas grundfunktion, det vill säga att det hela tiden kommer fler berättelser och ännu fler berättelser, så brukar dessa inte tillhöra kanon, utan hamnar i en sidokategori med andra ”alternativa berättelser”, det vill säga whaf-if-berättelser och elseworlds-berättelser.

Trots att det är rätt ovanligt med ending-storys, återfinner vi två av de främsta superhjälteserierna genom tiderna – The Dark Knight Returns (om Batman) och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (om Superman) i denna genre. Båda dessa kom 1986, och håller så hög kvalitet, att det nog kan vara avskräckande att arbeta inom denna genre sedan dess.

X-Men_The_End_05

X-Men: The End inleds med att Aliyah Bishop tar sig en joggingtur.

Men 2004-2006 slog Marvel till med X-Men: The End, berättelsen om X-Mens sista strid. Här har vi alltså en hel superhjältegrupp som möter sitt slutgiltiga öde.

X-Men: The End är skiven av Chris Claremont, känd för sin sin rekordlånga och synnerligen uppskattade run på Uncanny X-Men mellan åren 1975–1991.

Det var inte Chris Claremont som skapade X-Men men det var han som gjorde serien till vad den är idag. Framför satte han fokus på de kvinnliga karaktärerna, och skapade sådan framstående X-kvinnor som Kitty Pryde och Jubliee.

X-Men: The End utspelar sig ett par år in i framtiden. Exakt hur lång tid som har gått är svårt att säga. Några X-men har vuxna barn vilket torde tyda på att i alla fall 15-20 år har gått, men å andra sidan är det inte ovanligt att vuxna barn dyker upp i superhjälteserier, från framtiden eller någon annan dimension. En av hjältarna sägs ha varit sjuk i ett decennium, och andra hjältar har barn i fem-sexårsåldern, så åtminstone så lång tid torde ha gått.

X-Men_The_End_03

Det är mer småbarn i X-Men: The End än vad det brukar vara i X-Men serier. Lite shopping hinns med också.

Ingen av hjältarna ser äldre ut än vad de brukar. Utom Rouge, som ser påtagligt äldre ut, av någon anledning. Wolverine ser till och med yngre ut än vad han brukar, vilket det möjligtvis finns någon förklaring till.

Storyn följer flera parallella linjer. Aliyah Bishop är dotter till X-mannen Bishop och rymdprinseessan Deathbird, och reser genom universum med det gigantiska rymdskeppet Starjammer. X-Men blir attackerade på sin skola/högkvarter av fiender som troddes vara döda. Kitty Pryde försöker bli vald till borgmästare i Chicago när attacken mot X-Men kommer emellan. Och den onde Mr Sinister har onda planer, som inkluderar att sälja fångade X-Men till interdimensionella slavhandlare.

Jag ska inte avslöja mer av storyn, utan bara konstatera att det händer massor under de här arton numren.

Vilket tar mig till det första av mina klagomål på den här serien: det händer alldeles för mycket, och det är alldeles för många personer inblandade.

The Dark Knight Returns och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? kunde jämförelsevis koncentrera sig på Batman respektive Superman, men här är det ett fyrtiotal X-men som ska vara med om gängets sista strid, vilket gör att storyn är all over the place.

Vi hoppar snabbt fram och tillbaka mellan olika platser på jorden och ute i universum, vilket förmodligen är anledningen till att den här serien aldrig blir spännande.

Det händer saker och det händer saker, men det suger aldrig till i maggropen.

X-Men_The_End_01

X-23 får fightas en hel del i X-Men: The End.

I och med att det är det sista äventyret så dör det naturligtvis hjältar som flugor, men man får aldrig tid att sörja någon. Dessutom så dör X-männen av sådant som aldrig skulle dödat dem i de vanliga serierna. Där ser man sällan en hjälte dö av att bli strypt eller kastad in i en vägg.

Visserligen är motståndet riktigt tufft, men inte värre än i någon av X-Mens vanliga spektakelserier där en eller två hjältar brukar gå åt per spektakelserie, och då på mera storslagna, spektakulära sätt.

En annan sak som får mig att klia mig i huvudet är att Wolverine knappt är med i boken. När X-Mens sista strid ska berättas förväntar man sig att Wolverine ska ha en framträdande plats, men han håller sig mest i bakgrunden eller åker på stryk.

Dessutom misslyckas Wolverine med att lyckas lukta sig till en av de mest osannolika förklädnader jag sett i en serie, vilket måste vara ett bevis att han är ur form.

X-Men_The_End_09

X-Men: The End är inte något av Wolverines främsta äventyr.

Teckningarna är de fina och flådiga, men rätt livlösa. Det är som om bilderna helt saknar nyanser.

Det största problemet är att den här boken inte så mycket är X-Men: The End som Chris Claremont: The End. Det är uppenbart att Claremont har tappat greppet och inte längre vet vad som gör en bra serie.

De olika storytrådarna kontrasterar inte speciellt bra mot varandra, och vävs i slutet ihop på inte speciellt lyckosamma sätt. Speciellt Kitty Prydes valrörelse känns aldrig som en organisk del av berättelsen, och Kitty Pryde är aldrig särskilt trovärdig som stentuff politiker.

X-Men_The_End_07

Kitty Pryde som stentuff politiker? Nja.

Ett grundläggande fel med X-Men: The End är att det faktum att serien utspelar sig i framtiden inte används på ett speciellt bra sätt. Det är inga medelålderskriser med sviktande krafter som personerna råkar ut för direkt. Serien skulle, med små förändringar, lika gärna kunnat utspela sig i nutid, och då faller gimmicken att serien utspelar sig i framtiden ganska platt, och man undrar vad är grejen egentligen.

Finns det då inget positivt att säga om X-Men: The End?

Det finns det. Berättelsen är aldrig tråkig, utan väldigt lättläst; det händer trots allt hela tiden saker. Cyklops är en intressant karaktär som får mycket att göra som X-Mens ledare, och en hel del intressant dramatik centreras kring honom.

Bäst i boken är en av skurkarnas bakgrundshistorier, som är rent fascinerande. De sidorna är den enda gången jag verkligen sugs in i berättelsen och slipper den obekväma distans till storyn som jag annars tvingas läsa med.

Och slutstriden är ganska spektakulär.

X-Men_The_End_08

Phoenix spelar en avgörande roll i X-Men: The End.

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera någon att köpa X-Men: The End. Visserligen har serien en begränsad målgrupp från början – inbitna X-Men nördar – men inte ens dessa lär bli nöjda av den här sorgliga soppan.

Storyn är fladdrig och ofokuserad och det bränner nästan aldrig till. Bitvis är skaparnas försök att skapa spänning patetiska.

X-Men: The End blev inte slutet för X-Men, och inte blev det slutet för Chris Claremonts X-Men-karriär heller, även fast det känns så.

Betyg: 3/10

Fotnot: 2001 fick The Dark Knight Returns en uppföljare i form av The Dark Knight Strikes Again, vilket visar att också slutgiltiga serie-äventyr har svårt för att vara riktigt slutgiltiga. 2008 kom en uppföljare till X-Men: The End också, kallad GeNext. Älska superhjälteserier! 🙂