Fick svår ångest av The Force Awakens

Huvudproblemet med prequel-trilogin var aldrig Jar Jar Binks, den hemska kärlekshistorien eller att Jedi-rådet var ett gäng töntar, utan att filmerna aldrig kändes som Star Wars. The Force Awakens har rakt motsatt problem: den är alldeles för mycket Star Wars.

Trettio år har gått sedan sist, och ingenting har hänt. Vi har en ny kejsare, en ny Darth Vader, en ny dödsstjärna, skurkarna utplånar fortfarande planeter, rebellerna gömmer fortfarande hemliga dokument i robotar som får fly för sina stackars robotliv, all sköns rymdvarelser är fortfarande ointresserade av att kriga utan vill bara hänga i skumma barer, och hjältarna irrar fortfarande omkring i fiendernas bas, tjafsar och försöker rädda unga kvinnor. Är det The Force Awakens eller A New Hope jag tittar på? Trots Darth Vaders uppoffring i slutet av Return of the Jedi, som tycktes lösa alla problemen i världsrymden, är vi tillbaka på ruta ett igen.

The End of Evangelion är min favoritanime. I mitten av filmen skymtar ett par brev förbi. Det är en bunt riktiga brev från fansen där de klagar på slutet av TV-serien och kommer med önskningar om vad de istället vill ha. The End of Evangelion är uppbyggd av fansens önskemål, den ger dem precis allt de någonsin önskat sig. Fast förvridet till sin logiska, avgrundsdjupa slutsats. Filmen är en av de mörkaste animes som gjorts, och visar med all tydlighet att uttrycket ”vad försiktig med vad du önskar dig, för du kan få det” stämmer väl.

The Force Awakens är inget försvar för prequel-trilogin, i själva verket ignorerar den de filmerna fullständigt. Men filmen visar vad som händer när vi får precis vad vi önskat oss, när vi får original-trilogin en gång ting: de gamla karaktärerna är deprimerande och fyllda av hopplöshet och jag, som tittare, blir underhållen och får djup ångest.

Förändring är alltid skrämmande, men ännu mer skrämmande är det när livet står helt still. Priset för att The Force Awakens bjuder på en av sällan skådad kavalkad av ljuvlig Star Wars-nostalgi är att vi har hamnat i en ond cirkel. Darth Vaders offer blev inte den avgörande händelsen som bröt den onda spiralen, utan allt började bara om igen, det onda är inte borta, utan skräcken är tillbaka, och i stort sätt samma skepnad som förut.

Är allt Game of Thrones fel? Det har funnits mörka äventyrsfilmer förut, men jag har inte upplevt en äventyrsfilm som har ett sådant hjärta av hopplöshet och uppgivenhet som The Force Awakens. Blev Kylo Ren galen för att han inte klarade stressen över att vara med i tidernas största uppföljare? När till och med en robot som R2-D2 är djupt deprimerad vet man att man att kraven är högt ställda.

Det finns ett inbyggt fel i all form av populärkultur, det att en succé ofrånkomligt leder till uppföljare, oavsett om det finns något berättarmässigt utrymme för det eller inte. Värst i klassen är Robocop, där precis allt som går, och bör, sägas om Robocop sades redan i första filmen. Men ändå kom uppföljarna, som en rad fyllon som pratar på och pratar på och får ingenting sagt, för de har inget att säga.

Disney har naturligtvis inget ont syfte, de vill bara tjäna tillbaka alla de miljarder som de betalade för Star Wars-licensen, och det bästa sättet att tjäna pengar är att starta krig. Vi kan således inte tro på fred i rymden, lika lite som vi kan tro på världsfred i vår egen verklighet. Det finns allt för många giriga människor, allt för många hämndlystna människor, alltför många småaktiga människor, allt för många människor besatta av de negativa aspekterna av religion. Människor som hellre river ner än bygger upp, hellre hatar än älskar, hellre kämpar till sista bloddroppen för en dålig värld än för en bra.

Lever man med psykisk sjukdom eller beroende är varje dag en kamp. Även om jag besegrar mina demoner idag, måste jag också besegra dem också i morgon. Och om jag besegrar dem också imorgon måste jag besegra dem i övermorgon likaså. Man kan vinna strid efter strid, men kriget rullar på.

Hur ska den onda cirkeln brytas? Vi kan inte lura oss och tro att den ny uppoffring a la Darth Vader i slutet av episod IX kommer att räcka, för vi vet redan att det inte är nog. Då börjar allt om från början i episod X igen, och vi står på ruta 1 och darrar av ångest åter en gång, i färd med att kämpa mot samma gamla demoner vi till väldiga uppoffringar trodde oss ha besegrat om och om igen förut, men som bara fortsätter att komma tillbaka.

Så länge det finns pengar att tjäna kommer den onda cirkeln att bestå.

kylo-ren_fa163069

Annonser

Walt Disney Uncle Scrooge and Donald Duck: The Don Rosa Library Vol 1 & 2 – serierecension

Don Rosa Library vol 1 och 2 01

Författare och tecknare: Don Rosa

Utgivet: 1987-1988, 1988-1990, 2014

Förlag: Fantagraphics Books

Språk: Engelska

Don Rosas Kalle Anka-serier var mina stora favoriter när jag var liten. Visst gillade jag även Carl Barks och många av de italienska skaparna som huserade i Kalle Ankas Pocket, men det var ingen tvekan om att Don Rosa var den främste. Om de andra numren av Kalle Anka & Co. som dök upp i brevlådan varje vecka var silver så var numren där Don Rosa medverkade med ett nytt äventyr rent guld. Fantasin som flödade i så väl de galet detaljerade teckningarna som i berättelserna golvade mig varje gång.

Då visste jag inte mycket om att Carl Barks var den store mästaren och att Don Rosa var den flera decennium senare kommande efterföljanden, utan jag läste många av Don Rosas uppföljare innan jag läste Carl Barks original. Dessa äventyr skapade alltså ingen nostalgi hos mig när jag läste den första gången, men däremot väcker de många goda minnen av mitt unga till liv när jag åter läser dem nu i vuxen ålder.

Don Rosa Library vol 1 och 2 02

Att Fantagraphics amerikanska utgåva av Don Rosas samlade serier är den första inbundna utgåva av Don Rosas serier som jag börjar samla på kräver sin förklaring. Jag är en person som väldigt sällan lägger något konstnärligt jag gillar bakom mig, vare sig det handlar om en artist eller en författare. Har jag en gång gillat något fortsätter jag att gilla det. Jag lägger ständigt nya artister och författare till mina favoriter, men ratar aldrig de jag en gång älskat. Jag kan ta flera månaders pauser från en artist, men det beror enbart på att en mättnadskänsla lätt infinner sig. Men sedan kommer hungern alltid tillbaka.

Don Rosa är dock ett undantag. Från att ha varit en av mina största favoriter alla kategorier tappade jag helt intresset för honom 2004. Mer eller mindre över en natt blev jag helt likgiltig för honom. Det höll i sig ändå tills 2012, när intresset plötsligt exploderade i mig igen, och jag blev åter besatt av Don Rosas ankor. Denna period av ointresse var dock dåligt tajmad. 2004 hade nämligen Don Rosas samlade ankserier börjat ges för första gången i Sverige med bokserien Hall of Fame. Jag hade precis köpt den första volymen när intresset dog. 2012 gick det inte att få tag i de följande delarna längre, annat än till överpris begagnat. 2011 hade en dock lyxigare variant dessutom börjat ges ut – Don Rosa Samlade Verk – men även här var jag för sent ute. Det gick inte längre att börja prenumererade på utgåvorna när jag försökte.

Efter ett par månaders letade på loppisar och begagnat-butiker lyckades jag dock samla ihop alla de av Don Rosas ank-äventyr som jag saknade i form av gamla Kalla Anka & Co-tidningar. (Tack internet för en tydlig lista över precis de nummer jag behövde.) Det var inte så många äventyr jag inte hade, då Don Rosa hade gått i pension inte långt efter att mitt intresse för hans serier försvann. (Bland annat försämrad syn och dålig ersättning fick honom att hoppa av.) Men nu har jag äntligen fått chansen att även samla alla hans ankserier i inbunden form till ett rimligt pris i form av den första kompletta utgivningen av Don Rosas ankserier på engelska, i Fantagraphics Books regi. (De är mest kända för att de också ger ut alla Carl Barks serier.)

Don Rosa Library vol 1 och 2 03

Till innehåll och extramaterial är de två första volymerna av The Don Rosa Library i stort sätt identiska med Hall of Fame serien. De amerikanska böckerna är några centimeter större, och bakgrundstexterna till serierna är omarbetade och uppdaterade, men har du redan läst Hall of Fame-böckerna kommer du att känna igen dig.

(Ibland blir det lite underligt som när Don Rosa berättar om insikter som slår honom för första gången när han åter läser igenom en av sina gamla serier, och texten är rakt av från den svenska utgåvan från tio år tidigare. Men detta – att insikten inte kommer från 2014 utan 2004 – går naturligtvis de amerikanska läsarna helt förbi.)

Det här är första gången jag läser Kalla Anka-serier på engelska, och innan jag började var jag osäker på hur jag skulle reagera på de amerikanska namnen. Det tog ungefär en sida och sedan glömde jag att jag läste på engelska, och det var aldrig något jag egentligen tänkte på. Jag upptäckte inga större skillnader från den svenska översättningen, förutom att ordvitsarna i många fall var annorlunda förstås. Don Rosas första ankserier innehöll en hel del ordvitsar innan han fattade att hans serier även skulle översättas till andra språk, varpå han blev mer restriktiv till sådana.

En stor förbättring i vol två av The Don Rosa Library jämte mot Hall of Fam-utgåvan är att de båda udda serierna Back In Time For A Dime (den enda serie som Don Rosa skrivit som någon annan har tecknat) och The Star-Struck Duck (den enda ankserie som Don Rosa skrivits som refuserats och han aldrig tecknat klart) här presenteras i fullformat. I Hall of Fame gavs dessa serier ut med fyra sidor serier på en sida i boken vilket gjorde dem i princip omöjliga att läsa. Att jag äntligen får läsa dessa serier på ett vettigt sätt känns härligt.

Don Rosa Library vol 1 och 2 04

Att läsa Don Rosa utan att tänka på Carl Barks är naturligtvis omöjligt. Är det inte uppföljare till Carl Barks-serier är det Carl Barks figurer som återvänder, och i bakgrundstexterna nämns Carl Barks hela tiden av Don Rosa. Förhållande mellan dessa båda herrar skulle man skriva avhandlingar om. De flesta författare har någon föregångare som hen inspireras av och försöker överträffa, men Don Rosa är inte så mycket inspirerad som besatt av Carl Barks. Don Rosa älskar serier, och de främsta serierna för honom är Carl Barks.

Anledningarna till att Don Rosas serier är så mästerliga och inte är några kopior av Carl Barks verk (även om det är vad han försöker skapa) tror jag är två: För det första är Don Rosas sätt att teckna och sätt att berätta helt annorlunda från Carl Barks, vilket gör att alla karbon-försök är dömda på förhand. Don Rosa försöker, men resultatet blir något helt annat. För det andra flödar Don Rosas serier över av kreativitet och infall, så trots att han försöker hålla sig inom Carl Barks ramar, så drar serierna ändå iväg mot andra horisonter.

En intressant fråga är till vilken grad Don Rosas fixering vid Carl Barks är till nytta och till skada för hans berättande? Alla moderna Kalle Anka-författare står naturligtvis i tacksamhetsskuld till Carl Barks, men Don Rosa är ju helt fixerad vid Barks. Skulle Don Rosas serier kunna vara ännu bättre och ännu mer originella om han blandade in mer inspiration från andra serieskapare och skapade flera egna figurer istället för att bara återanvända Barks, eller är i själva verket Don Rosas totala fixering vid sin store föregångare huvudvägen till hans egen framstående ställning? Den här recensionen är inte rätt plats för att dissekera denna komplexa fråga, men det är den typen av funderingar man får när man njuter av dessa båda underbara böcker.

Don Rosa Library vol 1 och 2 05

I vuxen ålder har jag fått en ny respekt för Carl Barks historier, jag kan uppleva alla nyanser av dem på ett helt annat sätt än jag kunde som barn, men Don Rosa fortsätter att vara den stora favoriten.

Har du redan Hall of Fame och/eller Don Rosa Samlade Verk-böckerna ger inte denna utgåva så mycket, om du inte absolut vill läsa serierna på originalspråket förstås. Om du inte har några Don Rosa böcker tidigare är det här en ljuvlig utgåva med underbara serier, med precis så mycket extramaterial att man blir nöjd och ett mycket fördelaktigt pris.

Jag kommer naturligtvis att köpa även de kommande volymerna, för det här är böcker jag ofta kommer att återkomma till och plocka fram i framtiden. Om nu inte intresset plötsligt dör igen, men det är inte särskilt troligt.

The Don Rosa Library Vol 1 betyg: 9/10

The Don Rosa Library Vol 2 betyg: 9/10