Marvel-recension: All-New Wolverine vol 1-5

I musikhistorien finns det många sångare som var bra på att sjunga, men aldrig fick de rätta låtarna för att kunna bli kända. Och inom wrestlingen har vi brottare som var begåvade och lovande men som aldrig fick den chans som de förtjänade. Och inom superhjälteserier har vi de karaktärer som var coola och intressanta, men som aldrig fick de författare och berättelser som kunde göra dem rättvisa.

X-23 är en sådan karaktär. En klon av Wolverine kanske ses som en självklarhet, men X-23, alias Laura Kinney, var en ovanligt lyckad karaktär. Trasig och dödlig var hon fylld av potential och möjligheter. Sedan hon skapades för femton år sedan har hon varit med i ett par riktigt lyckade serier, som New X-Men och X-23: Target X, och ett par riktigt usla berättelser som Pixie Strikes Back och X-Men: The End, men mestadels har hon varit med i medelmåttiga berättelser som varit halvkul för stunden men inte gjort något större intryck.

X-Force och hennes första solo-tidning är exempel på serier som varken var riktigt bra eller riktigt dåliga, utan befann sig ett lättglömt land av mellanmjölk. Bottennappet måste vara serien Avengers Arena, där författaren Dennis Hopeless inte verkade vilja ha med henne överhuvudtaget, vilket gjorde att hon under seriens arton nummer befann sig som ett besynnerligt bihang till intrigerna och de andra karaktärerna.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_1_The_Four_Sisters

 

Men äntligen är det dags för Laura Kinney att skina! Hennes ”far” Wolverine är död, och det är dags för X-23 att ta över hans mantel, eller eh, dräkt utan mantel, och bli All-New Wolverine!

Entré Tom Taylor, och vi har äntligen en författare som vet hur Laura ska hanteras. Med tanke på hennes svårigheter att sällskapa med andra människor har hon alltid varit bättre som lagspelare än som solokaraktär och All-New Wolverine är ingen soloserie utan Tom Taylor sätter genast in henne i ett brännhett socialt sammanhang på liv och död.

All-New_Wolverine_Vol_1_7_Textless

 

Visserligen handlar All-New Wolverine om att plocka sönder allt vi trodde vi visste om X-23 och göra om henne från grunden, men det är faktiskt på tiden. Det handlar inte om att Laura Kinney ska bli någon annan, att hon ska bli precis som Wolverine, utan det handlar om att hon som människa ska få en chans att utvecklas till den som hon har potential att bli. Så från ensamhet till att var en del av en familj, från att ständigt vara på rymmen till att finna en plats som hon kan kalla hem, från att vara en mördare till att inte döda någon, från att inte bry sig om romantik till att ha en pojkvän, och så vidare.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_3_Enemy_of_the_State_II

 

Av en Wolverine-serie förväntar man sig en hel del blodigt våld, och det får man här, men serien bjuder också på en hel del varma och humoristiska ögonblick. Just blandningen av episka äventyr och stillsamma vardagsögonblick är perfekt balanserad i All-New Wolverine, och handlingen står inte stilla i ett enda avsnitt, utan vi är hela tiden på vägen mot nya äventyr, nya överraskningar och nya känslosamma ögonblick.

All-New Wolverine är ingen serie som ritar om kartan för hur en superhjälteserie ska berättas, men vem bryr sig om det när serien är underhållande precis hela tiden? Dessa fem första volymer bjuder på allt det där som man förväntar sig av en riktigt härlig superhjälteserie: hjältedåd, vänskap, humor, bisarra interdimensionella relationer och hel del smaskig action.

Annonser

X-Men vol 2 – serierecension

X-Men vol 2 01

Författare: Brian Wood

Tecknare: Terry Dodson (X-Men #7-9), Kris Anka (X-Men #10-12)

Innehåll: X-Men #7-12

Publicerat: 2014

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

I X-Men vol 2 fortsätter berättelsen om det helkvinnliga X-teamet. I den första volymen avslutades storyn om kampen mot den kvinnliga rymdbakterien Arkea rätt abrupt, och det är glädjande att se här att det bara var ett falskt slut, och den uppbyggnad som gjordes då fortsätter här. Apropå uppbyggnad är det också vad som sker i volym två. De första fem numren är inte så mycket direkta konflikter som uppbyggnad inför en maffig konfrontation som komma skall.

X-Men vol 2 04

I X-Men vol 2 är Lady Deathstrike tillbaka, och hon samlar ett helkvinnligt skurkgäng omkring sig. I X-Men vol 2 är alltså inte bara alla hjältarna kvinnor, utan alla skurkarna är det också!

Rouge och Kitty Pryde har tyvärr lämnat X-gänget sedan förra volymen, och Karima Shapandar och M har anslutit istället. Inget höjdarbyte direkt om jag får säga det själv, även om Monet får rätt mycket utrymme att röja loss.

X-Men vol 2 02

Teckningarna är inte särskilt märkvärdiga, men de fungerar som de ska. Båda tecknarna gör helt okej i från sig.

Det grundläggande problemet med X-Men vol 2 är att slutet även här är väldigt abrupt, till och med ännu mer än i vol 1. I de första fem numren byggs det upp och byggs det upp inför den kommande konfrontationen, och så avslutas allt i en snabb, ynklig slutstrid, som känns väldigt hastigt påkommen. Jag vet inte om det var Wood som kom på det här slutet, eller om det var redaktörens beslut att få ett hastigt slut på storyn, men det känns väldigt abrupt och konstigt. Fem nummer av uppbyggnad, och så mynnar allt ut i ett ”och så var det inget mer med det…”

X-Men vol 2 03

Ett annat problem är att serien innehåller det som jag tycker minst om med superhjälteserier: det vill säga skurkar och hjältar som kommer tillbaka från döden. Att komma tillbaka från de döda sker på ren rutin nuförtiden i superhjälteserier, och i X-Men vol 2 är det knappt någon som reagerar alls. Det är väldigt trist tycker jag. Låt de döda vara döda. Finns det inte hjältar och skurkar så det räcker utan att alla måste återvända från andra sidan hela tiden?

Det ska också sägas att X-Men inte är någon nybörjarserie, utan verkar vara skapad för de som även läser de andra X-serierna. Man får ingen längre presentation till vilka karaktärerna är, och det kan nog vara lite svårt att hänga med om man inte läst en god dos X-serier redan.

X-Men vol 2 05

Jag är kluven till X-Men vol 2. De fem första numren är underhållande och innehåller inga större irritationsmoment eller underligheter, men så kommer det sjätte och sista numret där man äntligen förväntar sig en maffig konfrontation mellan skurkar och hjältar, och istället blir allt ett stort ”jaså” eller ”jaha”. Var det inte mer än så?

Jag är osäker om jag ska fortsätta läsa X-Men. Ett helkvinnligt X-team tycker jag är ett underbart koncept, men om inte Brian Wood tänker ta vara på sina storytrådar på ett bättre sätt vill jag nog inte vara med.

Betyg: 4/10

X-Men: Battle of the Atom – serierecension

X-Men-Battle-of-the-Atom-001

Författare: Brian Michael Bendis, Jason Aaron

Tecknare: Frank Cho, Stuart Immonen, David López, Chris Bachalo, Guiseppe Camuncoli, Esad Ribic

Innehåll: X-Men: Battle of The Atom #1-2, All-New X-Men #16-17, X-Men #5-6, Uncanny X-Men #12-13, Wolverine & The X-Men #36-37

Publicerat: 2013

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Cross over-serier eller event-serier, eller på ren svenska spektakel-serier; fristående superhjälteserier om vanligtvis sex till tolv avsnitt där superhjältar och skurkar från olika serier samlas och tillsammans brakar loss i episka uppgörelser.

Jag har alltid varit svag för X-Mens spektakel-serier. De brukar kunna vara storslagna, dramatiska och med påtagliga konsekvenser för de inblandade karaktärerna. Sällan med det stora djupet, men god underhållning för stunden.

X-Men-Battle-of-the-Atom-002

X-Men: Battle of the Atom handlar om de ursprungliga X-Men som dykt upp från det förflutna till nutid i serien All-New X-Men. I X-Men: Battle of the Atom dyker i sin tur framtidens X-Men upp i nutid och förklarar att dåtidens X-Men måste resa tillbaka från nutid till det förflutna eller något fruktansvärt kommer att hända i framtiden. (Hänger ni med?)

Ingen mening att hymla: X-Men: Battle of the Atom är ingen bra serie. I själva verket är det en katastrof. Trots att den bara består av tio avsnitt tog det mig en månad att lyckats läsa igenom hela, och i mitten var det två veckor då jag inte läste några serier alls, så bränd var jag av att kämpa mig igenom det här skräpet.

X-Men-Battle-of-the-Atom-004

Vad är det då för fel på X-Men: Battle of the Atom? För det första är alla personer out-of-caracter hela tiden. Det är omöjligt att gissa vad som kommer att hända för ingen beter sig som man förväntar sig. Dessutom är hela tidsresandet väldigt avslaget. Det mesta av fokuset kretsar kring att personer utbrister ”Kommer jag att se ut så där i framtiden?!” eller ”Som jag betedde mig när jag var ung!” Det blir väldigt snabbt väldigt tröttsamt.

Marvel har en god historia av härliga tidsresehistorier bakom sig, med Days of Future Past och Hulk: Future Imperfect som två exempel. Men här fungerar det inte alls.

Det är bara två saker som är positiva med X-Men: Battle of the Atom. Det första är att det blir rätt spännande i slutet, på grund av att det är helt omöjligt att förutse vad som ska hända. Sedan är teckningarna också helt okej. Inget märkvärdigt, men de ställer i alla fall inte till med några problem.

X-Men-Battle-of-the-Atom-003

Det finns berättelser som är underhållande fast de är dåliga, för att de är tokiga eller naiva, men X-Men: Battle of the Atom är bara ointressant. Serien vandrar på stigar vi vandrat på alldeles för många gånger förut, och det är inte säkert att det var så intressant ens första gången.

Jag brukar alltid läsa en serie två gånger innan jag recenserar den, men den här gången har jag frångått den regeln. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den här serien igen.

Undvik!

Betyg: 2/10

X-Men: Pixie Strikes Back! – serierecension

X-Men_Pixie_Strikes_Back01

Författare: Kathryn Immonen

Teckningar: Sara Pichelli

Innehåller: X-Men: Pixie Strikes Back #1-4

Publicerat: 2010

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Av framsidan och baksidestexten – ”Pixie, X-23, Armor, Mercury and Blindfold face a new kind of hell: High School!” – att döma är det lätt att tro att…

1) Dessa fem X-flickor är våra huvudpersoner.

2) Serien handlar om att de ska överleva skolan.

Så är det emellertid inte. Pixie har väldigt lite att göra för att vara seriens titelkaraktär, och de andra fyra flickorna gör inte heller så mycket väsen av sig.

Om du, som jag, köper den här serien för att få se X-23 spraka stjärt kommer du att bli besviken. (Hon ger sig på en vägg vid ett tillfälle, men det är också allt.)

X-Men_Pixie_Strikes_Back02

Vad handlar då Pixie Strikes Back om?

Jo, de fem ovan nämnda X-flickorna blir tillfångatagna av demoner och bland annat lurade att de går i skolan. Samtidigt som resten av X-männen verkar lagom engagerade för att rädda dem.

Pixies mor dyker upp hos X-männen på deras ö Utopia, och verkar i alla fall vara någorlunda intresserad av att återfinna sin dotter.

X-Men: Pixie Strikes Back är ingen bra serie. Den är nog den sämsta Marvel-serie jag läst, och de är skyldiga till en del skräp under sina dagar.

Serien innehåller ingen action, ingen spänning, och det är bara ett skämt – att alla är extremt oengagerade – som upprepas om och om igen.

X-MenPixieStrikesBack05

Teckningarna är amatörmässiga och jobbiga i längden.

Hade det här varit en fan-serie hade jag varit bedrövad över den låga kvalitén. Det är smärtsamt att läsa Pixie Strikes Back. Det gör ont i kroppen.

Jag kan inte rekommendera den här serien till någon, inte ens om man gillar Pixie (vilket jag gör).

X-Men_Pixie_Strikes_Back03

Finns det då inget bra med Pixie Strikes Back?

Det finns två saker: färgerna är underbara och omslagen är fina. Så kudos till färgläggaren Christina Strain och omslagstecknaren Stuart Immonen.

I övrigt är X-Men: Pixie Strikes Back rent mörker.

Undvik!

Betyg: 2/10

Hawkeye (Hardcover) vol 1 – serierecension

hawkeye04

Författare: Matt Fraction

Tecknare: David Aya, Javier Pulido, Francesco Francavilla, Steve Lieber & Jesse Hamm, Alan Davis

Innehåll: Hawkeye #1-11, Young Avengers Presents #6

Publicerat: 2012-2013, 2008

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Marvels töntigaste hjälte gör succé i sin egen serie. Hur blev det så här bra?

Hawkeye-serien handlar om vad Hawkeye, alias Clint Barton, sysslar med när han inte hänger med Avengers. Mestadels handlar det om att hamna i trubbel verkar det som.

Framför allt ryska maffian i New York lyckas han reta upp, med mycket strul och bågskyttande som följd.

hawkeye05

Det görs en tydlig poäng i Hawkeye att Clint Barton inte har några superkrafter, utan bara kan sikta med båge och andra vapen väldigt bra. Vilket inte hjälper så mycket om man är omringad av fiender på nära håll från alla håll. (Han är som tur var rätt bra på att slåss också.)

Men jag har nog aldrig stött på en hjälte som varit medvetslös så ofta som Hawkeye är i den här serien. I var och vartannat nummer är det någon som släcker lyset för honom.

Clint Bartons sköna personlighet är mycket vad som gör den här serien. Han är lätt odräglig, rätt omtänksam och rätt strulig av sig.

Seriens andra huvudperson är Clint Bartons vän och brottsbekämparpartner Kate Bishop, som också kallas för Hawkeye. Hon är också synnerligen bra på att skjuta med båge, och bra på att hjälpa Clint Barton ut ur trubbel.

Seriens främsta biperson är hunden Pizza Dog (alias Lucky) som Hawkeye räddar livet på i första numret, efter att hunden räddat livet på honom. Pizza Dog är huvudperson i det redan klassiska nummer 11, där vi får se världen ur hundperspektiv när Pizza Dog tålmodigt lyssnar på när Hawkeye och Hawkeye grälar och går i närkamp med en mördare.

hawkeye06

Även om Matt Fractions manus är bra är det David Aja som är stjärnan. Hans teckningar är verkligen uttrycksfulla, ikoniskt realistiska och medryckande. De andra tecknarna gör inte heller bort sig, utan håller sig inom seriens stil.

Värt att nämna är också färgläggaren Matt Hollingsworth. Hawkeye-serien har härligt dova färger som kommer och går igen över sidorna på härliga sätt.

Hawkeye är ett bra exempel på en superhjälteserie där skaparna har låtit sig inspireras av seriösare serier, och blandat deras berättande och design med mer traditionella superhjälteelement. Framför allt Chris Wares myllrande seriesidor verkar herrarna Fraction och Aja tittat närmare på.

Vad finns det då för något negativt att säga om Hawkeye-serien?

Seriens stora problem är att den är rätt tunn. Det finns inte mycket till djup. Serien är platt som en pannkaka.

Ett annan, inte ovanligt för superhjälteserier, problem är att vissa av birollerna som skymtar förbi, inte förklaras så bra vilka de är, vilket får mig, som knappt läst något om Hawkeye och Avengers förut, att undra över Clint Burtons förflutna på ett rätt irriterande sätt.

Kanske måste man läsa Avengers-serien parallellt med den här för att få en helhetsbild av Hawkeyes liv?

hawkeye02

Bonus-serien Young Avengers Presents #6 där Hawkeye och Hawkeye, Clint Barton och Kate Bishop, träffas för första gången är inte mer än halvbra. Framför allt sticker den traditionella superhjältetecknarstilen i ögonen efter att man vant sig med Hawkeye-stilen efter elva nummer.

Men huvudserien bjuder på flera intressanta äventyr, mot så väl maffian som naturkatastrofer, och det är inte helt oförtjänt som serien nominerades till fem Eisner Awards, inklusive bästa serie.

Om du gillar vältecknade superhjälteserier där huvudpersonen käkar pizza och åker på stryk kan Hawkeye vara något för dig.

Betyg: 7/10

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 – serierecension

 astonishing07

Författare: Joss Whedon

Tecknare: John Cassaday

Innehåll: Astonishing X-Men #13-24, Giant-Size Astonishing X-Men #1

Publicerat: 2005-2008

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Det är två saker du behöver veta om Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2:

1) Det är en väldigt underhållande, spännande och intensiv serie.

2) Den är en direkt fortsättning på de två historierna i Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1, så läs de tolv första numren först innan du ger dig i kast med #13-24 och Giant-Size Astonishing X-Men #1.

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 består av två berättelser, där den första är på sex nummer, och de andra på sju nummer. I den första berättelsen attackeras X-Mens skola/högkvarter av en gammal och synnerligen farlig fiende. Den andra berättelsen är ett rymdäventyr där vi får besöka en brutal rymdvärld.

 astonishing08

Vad är de då som gör Whedon och Cassadays Astonishing X-Men så bra?

Först och främst är det tempot. Serien är intensiv, och det händer mycket saker, men tempot är inte för snabbt, utan prefekt avvägt.

Det är inte för många eller för få personer, utan antalet karaktärer är precis så många att det är lätt att hålla reda på alla. Deras krafter och utseende är klart differentierade, så det är ingen risk att man blandar ihop dem med varandra.

Serien är oavbrutet fantasifull, med många spännande inslag, samtidigt som det hela tiden känns X-Men.

 astonishing09

Och Cassadays teckningar är fantastiska. Ikoniska, känslosamma, och medryckande.

Kort sagt finns det inte mycket att klaga på. Det här är väldigt nära högsta betyg. Whedon och Cassadays Astonishing X-Men är bland de bästa superhjälteserier som har gjorts.

Betyg: 9/10

Fotnot: Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 släpptes för ett par år sedan, och kan vara svår att få tag på. Serien har dock släpps i andra utgåvor och finns att få tag på digitalt från till exempel Comixology.

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1 – serierecension

Astonishing03

Författare: Joss Whedon

Tecknare: John Cassaday

Innehåll: Astonishing X-Men #1-12

Publicerat: 2004-2005

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Joss Whedon är mest känd för att ha skapat TV-serien Buffy: The Vampire Slayer och som regissör för Avengers-filmen, men han har arbetat som serieförfattare också. Framför allt som författare till tjugofem nummer av Astonishing X-Men med början 2004.

Astonishing X-Men börjar med att Cyclops tycker att X-Mens rykte behöver bättras på, och de behöver komma ut mer och göra mer klassiskt superhjältearbete. Så han och flickvännen Emma Frost samlar ihop ett team bestående av dem själva, Wolverine, Beast och Kitty Pryde. Förutom att arbeta som lärare på mutantskolan så ska de ut i världen för att visa att mutanter inte är så farliga som det sägs i media.

När en framstående forskare presenterar ett ”botemedel” som kan ta bort mutant-genen och göra mutanter till vanliga människor, får de dock annat att tänka på…

 Astonishing05

Lite klassiskt superhjältearbete tillsammans med Fantastic Four.

Den första inbundna Astonishing X-Men boken består av två berättelser om sex nummer vardera. De båda berättelserna är tätt knutna till varandra, och till de båda berättelserna i den inbundna vol 2, så det rekommenderas att man läser de båda inbundna volymerna tillsammans.

Astonishing X-Men vol 1 är kvalitet från början till slut. Joss Whedon har en bra hand med karaktärerna och han vet hur man får en story att flyga. Det händer hela tiden något, och det är få rutor som kastas bort på överflödigheter.

 astonishing02

Precis som storyn är teckningarna av yppersta kvalitet. Astonishing X-Men är tecknad av min favorittecknare alla kategorier John Cassaday. Han vann en Eisner Award tre år i rad för Planetary och Astonishing X-Men, och det var synnerligen välförtjänt.

Ingen tecknar superhjältar som John Cassaday. Karaktärerna är ikoniska och slående, och samtidigt personliga och känslofulla. Sidorna är levande och medryckande. Det är aldrig för mycket eller för lite som händer, utan sidorna är avvägda för maximal påverkan.

Jag är ingen serieläsare som vanligtvis läser en serie bara på grund av en viss tecknare, men John Cassaday är ett undantag.

 astonishing06

Det är inte lätt att hitta något dåligt med Astonishing X-Men vol 1, mer än att idén med ett botemedel mot mutanter inte känns som det allra mest fräscha. Men det är dock inget som direkt påverkar läsningen, så det är lätt att acceptera.

Sammanfattningvis är Astonishing X-Men vol 1 ett givet köp för alla som gillar superhjältar. Den är tämligen nybörjarvänlig, och bör vara ett bra ställe att börja läsa X-Men på. Är du ett X-Men fan bör du redan ha den i samlingen.

Joss Whedon och John Cassaday är ett dream team som inte gör någon besviken. Varje nummer, varje sida bjuder på serieunderhållning på högsta nivå.

Astonishing X-Men vol 1 är X-Men när de är som bäst.

Betyg: 9/10

Fotnot: Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1 släpptes för ett par år sedan, och kan vara svår att få tag på. Serien har dock släpps i andra utgåvor och finns att få tag på digitalt från till exempel Comixology.

Tidigare äldre inlägg