Infinite Crisis – serierecension

Infinite Crisis 01

Författare: Geoff Johns

Tecknare: Phil Jimenez, George Pérez, Jerry Ordway, Ivan Reis

Innehåll: Infinite Crisis #1-7

Publicerat: 2005-2006

Förlag: DC Comics

Språk: Engelska

Infinite Crisis är en uppföljare till Crisis On Infinite Earths som kom två årtionden tidigare. Crisis On Infinite Earths var den ursprungliga spektakel-serien, där hjältar dog, planeter gick under och hela universum var i fara. Infinite Crisis gör också sitt bästa för att vända upp och ner på världen och slå på den stora trumman.

I början av Infinite Crisis har Wonder Woman mördat en man, Batman har blivit paranoid, och Superman har tappat greppet. Om Crisis On Infinite Earths handlade om att DCs universum hade blivit för stort och för snårigt och måste bantas ner så handlar Infinite Crisis om att DCs universum blivit för mörkt och dystert och behöver bli hjärtligare igen. Men att göra det goda är inte alltid det lättaste, och goda intentioner slår gärna fel…

Infinite Crisis 02

Till skillnad från Crisis On Infinite Earths, där huvudhandlingen var lätt att förstå även för en nybörjare (även om det var lätt att bli förvirrad av alla bipersoner som vimlade förbi) så känns Infinite Crisis mer som en serie för de som hängt med i DCs serier åren innan spektaklet. Handlingen börjar mitt i flera storytrådar och det känns mer som att serien börjar med nummer fyra än med nummer ett.

Infinite Crisis 03

Första gången jag läste Infinite Crisis tyckte jag inledningen bara var förvirrande, men när jag läste om den igen gillade jag början. Att det inte finns någon startsträcka, utan vi kastas direkt in i handlingen.

Numera gillar jag den första halvan av serien väldigt mycket. Den andra halvan, efter att vem som är storskurken avslöjats, ogillade jag dock starkt både gångerna jag läst Infinite Crisis. Luften går ur serien, och den blir överdrivet våldsam och onödigt respektlös mot den första Crisis.

Infinite Crisis 05

Det största problemet med Infinite Crisis är att vissa av personerna som kommer tillbaka från Crisis On Infinite Earths beter sig helt annorlunda här. Visst, en tid har gått, och de kan ha förändras. Men skillnaden är så stor att det är svårt att köpa.

Dessutom är en av storskurkarna en sådan otroligt irriterande karaktär att jag har svårt att köpa honom som storskurk eller som en bärande karaktär i en sådan här dramatisk berättelse. Visst ska man bli arg på en skurk i en äventyrsberättelse, men när karaktären känns som en insekt som krupit in i örat och inte går att få ut är det något som har gått fel.

Infinite Crisis 06

En väldigt bra första halva och en sorglig andra halva alltså. Gillade du Crisis On Infinite Earths kan det vara värt att kolla in Infinite Crisis också, även om serierna skiljer sig rätt mycket från varandra. Jag gissar att man måste vara en stor DC-fan för att verkligen uppskatta det här.

Betyg: 4/10

Annonser

Crisis On Infinite Earths – serierecension

Crisis 01

Författare: Marv Wolfman

Tecknare: George Pérez

Innehåll: Crisis On Infinite Earths #1-12

Publicerat: 1985-1986

Förlag: DC Comics

Språk: Engelska

Spektakel-serier, eller event-serier eller cross over-serier som de också kallas; serier där massor av superhjältar och superskurkar brakar samman i episka strider med extra mycket på spel. Marvels Secret Wars kom visserligen året innan, men Crisis On Infinite Earths kan på många sätt sägas vara den ursprungliga spektakel-serien, där hela universum stod på spel i den kosmiska kampen.

1985 var DCs universum något svåröverskådligt. Eller universumen borde man säga, då DC-serierna bestod av flera alternativa verkligheter, från vilka hjältar och skurkar ibland hoppade mellan dimensionerna och träffade på varandra. Förutom den huvudsakliga Earth-1 har vi även Earth-2 där alla hjältarna, inklusive Superman, är äldre (och Batman är död), Earth-3 där alla Earth-1 hjältarna är skurkar och Luthor är världens ende superhjälte, och så vidare i olika variationer med Earth-S och Earth-X och så vidare.

DC beslöt att rensa upp bland alla dessa världar med Crisis On Infinite Earths, en historia där de alternativa universumen ett efter ett hotas med total förintelse av en tidigare okänd och fullständigt fruktansvärd kraft.

Crisis 03

Crisis On Infinite Earths är närmast osannolikt storslagen och episk, och innehåller förmodligen mer karaktärer än någon annan serie jag har läst. Jag är ingen expert på DC Comics, men det verkar som de försökt få med precis varenda karaktär som någon någonsin hört talas om, och ge dem ett framträdande på i alla fall på några rutor.

Crisis 04

Crisis On Infinite Earths innehåller inte heller bara superhjältar utan även Vilda Västern-personligheter, andra världskriget-serier, grottmänniskor och flera framtids-serier får vara med, när inte bara värld eller värld hotas, utan tidsålder efter tidsålder hotas också.

Bredden på Crisis On Infinite Earths är naturligtvis häftig, men det är också seriens största svaghet. De har helt klart passerat någon gräns när det bli för många karaktärer att hålla reda på för att det ska vara njutbart att läsa. Dessutom måste det sägs att många av DCs mindre karaktärer är rätt svaga och känns rätt överflödiga. Författaren Marv Wolfman fick kritik för att han tog ihjäl för många av karaktärerna, men han skulle helt klart ha kunnat rensat upp bland leden mer än han gör.

Crisis 06

Crisis On Infinite Earths lider av att inte ha någon riktig huvudperson, och alldeles för många personer att hålla reda på, som inte spelar någon egentlig roll för huvudhandlingen, utan bara dyker upp för att de också ska få vara med.

Serien har i alla fall en tydlig skurk, vilket reder upp en del av förvirringen. Själva huvudhandlingen är också tämligen enkel att hänga med i, trots alla störande element som drar uppmärksamheten än hit än dit, till alla dessa världar och tidsåldrar.

Crisis 07

Teckningarna är väldigt fina. George Pérez har en klassisk, traditionell stil som fungerar väldigt bra för historien. Ett plus till tecknaren och till författaren Marv Wolfman för att de lyckas hålla reda på alla dessa hundratals karaktärer från olika världar, universum och tidsåldrar.

Crisis On Infinite Earths är läsvärd, men den har ett större historiskt värde än ett underhållningsvärde. Är du intresserad av seriehistoria i allmänhet och DCs historia i synnerhet är serien är ett givet val. Men är du mer intresserad av att bli underhållen finns det många bättre serier.

Betyg: 5/10

X-Men: Battle of the Atom – serierecension

X-Men-Battle-of-the-Atom-001

Författare: Brian Michael Bendis, Jason Aaron

Tecknare: Frank Cho, Stuart Immonen, David López, Chris Bachalo, Guiseppe Camuncoli, Esad Ribic

Innehåll: X-Men: Battle of The Atom #1-2, All-New X-Men #16-17, X-Men #5-6, Uncanny X-Men #12-13, Wolverine & The X-Men #36-37

Publicerat: 2013

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Cross over-serier eller event-serier, eller på ren svenska spektakel-serier; fristående superhjälteserier om vanligtvis sex till tolv avsnitt där superhjältar och skurkar från olika serier samlas och tillsammans brakar loss i episka uppgörelser.

Jag har alltid varit svag för X-Mens spektakel-serier. De brukar kunna vara storslagna, dramatiska och med påtagliga konsekvenser för de inblandade karaktärerna. Sällan med det stora djupet, men god underhållning för stunden.

X-Men-Battle-of-the-Atom-002

X-Men: Battle of the Atom handlar om de ursprungliga X-Men som dykt upp från det förflutna till nutid i serien All-New X-Men. I X-Men: Battle of the Atom dyker i sin tur framtidens X-Men upp i nutid och förklarar att dåtidens X-Men måste resa tillbaka från nutid till det förflutna eller något fruktansvärt kommer att hända i framtiden. (Hänger ni med?)

Ingen mening att hymla: X-Men: Battle of the Atom är ingen bra serie. I själva verket är det en katastrof. Trots att den bara består av tio avsnitt tog det mig en månad att lyckats läsa igenom hela, och i mitten var det två veckor då jag inte läste några serier alls, så bränd var jag av att kämpa mig igenom det här skräpet.

X-Men-Battle-of-the-Atom-004

Vad är det då för fel på X-Men: Battle of the Atom? För det första är alla personer out-of-caracter hela tiden. Det är omöjligt att gissa vad som kommer att hända för ingen beter sig som man förväntar sig. Dessutom är hela tidsresandet väldigt avslaget. Det mesta av fokuset kretsar kring att personer utbrister ”Kommer jag att se ut så där i framtiden?!” eller ”Som jag betedde mig när jag var ung!” Det blir väldigt snabbt väldigt tröttsamt.

Marvel har en god historia av härliga tidsresehistorier bakom sig, med Days of Future Past och Hulk: Future Imperfect som två exempel. Men här fungerar det inte alls.

Det är bara två saker som är positiva med X-Men: Battle of the Atom. Det första är att det blir rätt spännande i slutet, på grund av att det är helt omöjligt att förutse vad som ska hända. Sedan är teckningarna också helt okej. Inget märkvärdigt, men de ställer i alla fall inte till med några problem.

X-Men-Battle-of-the-Atom-003

Det finns berättelser som är underhållande fast de är dåliga, för att de är tokiga eller naiva, men X-Men: Battle of the Atom är bara ointressant. Serien vandrar på stigar vi vandrat på alldeles för många gånger förut, och det är inte säkert att det var så intressant ens första gången.

Jag brukar alltid läsa en serie två gånger innan jag recenserar den, men den här gången har jag frångått den regeln. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den här serien igen.

Undvik!

Betyg: 2/10