Marvel-recension: All-New Wolverine vol 1-5

I musikhistorien finns det många sångare som var bra på att sjunga, men aldrig fick de rätta låtarna för att kunna bli kända. Och inom wrestlingen har vi brottare som var begåvade och lovande men som aldrig fick den chans som de förtjänade. Och inom superhjälteserier har vi de karaktärer som var coola och intressanta, men som aldrig fick de författare och berättelser som kunde göra dem rättvisa.

X-23 är en sådan karaktär. En klon av Wolverine kanske ses som en självklarhet, men X-23, alias Laura Kinney, var en ovanligt lyckad karaktär. Trasig och dödlig var hon fylld av potential och möjligheter. Sedan hon skapades för femton år sedan har hon varit med i ett par riktigt lyckade serier, som New X-Men och X-23: Target X, och ett par riktigt usla berättelser som Pixie Strikes Back och X-Men: The End, men mestadels har hon varit med i medelmåttiga berättelser som varit halvkul för stunden men inte gjort något större intryck.

X-Force och hennes första solo-tidning är exempel på serier som varken var riktigt bra eller riktigt dåliga, utan befann sig ett lättglömt land av mellanmjölk. Bottennappet måste vara serien Avengers Arena, där författaren Dennis Hopeless inte verkade vilja ha med henne överhuvudtaget, vilket gjorde att hon under seriens arton nummer befann sig som ett besynnerligt bihang till intrigerna och de andra karaktärerna.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_1_The_Four_Sisters

 

Men äntligen är det dags för Laura Kinney att skina! Hennes ”far” Wolverine är död, och det är dags för X-23 att ta över hans mantel, eller eh, dräkt utan mantel, och bli All-New Wolverine!

Entré Tom Taylor, och vi har äntligen en författare som vet hur Laura ska hanteras. Med tanke på hennes svårigheter att sällskapa med andra människor har hon alltid varit bättre som lagspelare än som solokaraktär och All-New Wolverine är ingen soloserie utan Tom Taylor sätter genast in henne i ett brännhett socialt sammanhang på liv och död.

All-New_Wolverine_Vol_1_7_Textless

 

Visserligen handlar All-New Wolverine om att plocka sönder allt vi trodde vi visste om X-23 och göra om henne från grunden, men det är faktiskt på tiden. Det handlar inte om att Laura Kinney ska bli någon annan, att hon ska bli precis som Wolverine, utan det handlar om att hon som människa ska få en chans att utvecklas till den som hon har potential att bli. Så från ensamhet till att var en del av en familj, från att ständigt vara på rymmen till att finna en plats som hon kan kalla hem, från att vara en mördare till att inte döda någon, från att inte bry sig om romantik till att ha en pojkvän, och så vidare.

All-New_Wolverine_TPB_Vol_1_3_Enemy_of_the_State_II

 

Av en Wolverine-serie förväntar man sig en hel del blodigt våld, och det får man här, men serien bjuder också på en hel del varma och humoristiska ögonblick. Just blandningen av episka äventyr och stillsamma vardagsögonblick är perfekt balanserad i All-New Wolverine, och handlingen står inte stilla i ett enda avsnitt, utan vi är hela tiden på vägen mot nya äventyr, nya överraskningar och nya känslosamma ögonblick.

All-New Wolverine är ingen serie som ritar om kartan för hur en superhjälteserie ska berättas, men vem bryr sig om det när serien är underhållande precis hela tiden? Dessa fem första volymer bjuder på allt det där som man förväntar sig av en riktigt härlig superhjälteserie: hjältedåd, vänskap, humor, bisarra interdimensionella relationer och hel del smaskig action.

Annonser

X-Men: Pixie Strikes Back! – serierecension

X-Men_Pixie_Strikes_Back01

Författare: Kathryn Immonen

Teckningar: Sara Pichelli

Innehåller: X-Men: Pixie Strikes Back #1-4

Publicerat: 2010

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Av framsidan och baksidestexten – ”Pixie, X-23, Armor, Mercury and Blindfold face a new kind of hell: High School!” – att döma är det lätt att tro att…

1) Dessa fem X-flickor är våra huvudpersoner.

2) Serien handlar om att de ska överleva skolan.

Så är det emellertid inte. Pixie har väldigt lite att göra för att vara seriens titelkaraktär, och de andra fyra flickorna gör inte heller så mycket väsen av sig.

Om du, som jag, köper den här serien för att få se X-23 spraka stjärt kommer du att bli besviken. (Hon ger sig på en vägg vid ett tillfälle, men det är också allt.)

X-Men_Pixie_Strikes_Back02

Vad handlar då Pixie Strikes Back om?

Jo, de fem ovan nämnda X-flickorna blir tillfångatagna av demoner och bland annat lurade att de går i skolan. Samtidigt som resten av X-männen verkar lagom engagerade för att rädda dem.

Pixies mor dyker upp hos X-männen på deras ö Utopia, och verkar i alla fall vara någorlunda intresserad av att återfinna sin dotter.

X-Men: Pixie Strikes Back är ingen bra serie. Den är nog den sämsta Marvel-serie jag läst, och de är skyldiga till en del skräp under sina dagar.

Serien innehåller ingen action, ingen spänning, och det är bara ett skämt – att alla är extremt oengagerade – som upprepas om och om igen.

X-MenPixieStrikesBack05

Teckningarna är amatörmässiga och jobbiga i längden.

Hade det här varit en fan-serie hade jag varit bedrövad över den låga kvalitén. Det är smärtsamt att läsa Pixie Strikes Back. Det gör ont i kroppen.

Jag kan inte rekommendera den här serien till någon, inte ens om man gillar Pixie (vilket jag gör).

X-Men_Pixie_Strikes_Back03

Finns det då inget bra med Pixie Strikes Back?

Det finns två saker: färgerna är underbara och omslagen är fina. Så kudos till färgläggaren Christina Strain och omslagstecknaren Stuart Immonen.

I övrigt är X-Men: Pixie Strikes Back rent mörker.

Undvik!

Betyg: 2/10

X-Men: The End – serierecension

X-Men_The_End_06

Författare: Chris Claremont

Tecknare: Sean Chen

Innehåll: X-Men: The End – Dreamers and Demons #1-6, Heroes and Martyrs #1-6, Men and X-Men #1-6

Publicerat: 2004-2006

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Förutom en origin-story – en berättelse om en superhjältes första äventyr – finns det också en mer ovanlig kategori berättelser, låt oss kalla dem ending-storys, om en hjältes sista äventyr. Då denna typ av berättelse inte går att förena med superhjälteseriernas grundfunktion, det vill säga att det hela tiden kommer fler berättelser och ännu fler berättelser, så brukar dessa inte tillhöra kanon, utan hamnar i en sidokategori med andra ”alternativa berättelser”, det vill säga whaf-if-berättelser och elseworlds-berättelser.

Trots att det är rätt ovanligt med ending-storys, återfinner vi två av de främsta superhjälteserierna genom tiderna – The Dark Knight Returns (om Batman) och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (om Superman) i denna genre. Båda dessa kom 1986, och håller så hög kvalitet, att det nog kan vara avskräckande att arbeta inom denna genre sedan dess.

X-Men_The_End_05

X-Men: The End inleds med att Aliyah Bishop tar sig en joggingtur.

Men 2004-2006 slog Marvel till med X-Men: The End, berättelsen om X-Mens sista strid. Här har vi alltså en hel superhjältegrupp som möter sitt slutgiltiga öde.

X-Men: The End är skiven av Chris Claremont, känd för sin sin rekordlånga och synnerligen uppskattade run på Uncanny X-Men mellan åren 1975–1991.

Det var inte Chris Claremont som skapade X-Men men det var han som gjorde serien till vad den är idag. Framför satte han fokus på de kvinnliga karaktärerna, och skapade sådan framstående X-kvinnor som Kitty Pryde och Jubliee.

X-Men: The End utspelar sig ett par år in i framtiden. Exakt hur lång tid som har gått är svårt att säga. Några X-men har vuxna barn vilket torde tyda på att i alla fall 15-20 år har gått, men å andra sidan är det inte ovanligt att vuxna barn dyker upp i superhjälteserier, från framtiden eller någon annan dimension. En av hjältarna sägs ha varit sjuk i ett decennium, och andra hjältar har barn i fem-sexårsåldern, så åtminstone så lång tid torde ha gått.

X-Men_The_End_03

Det är mer småbarn i X-Men: The End än vad det brukar vara i X-Men serier. Lite shopping hinns med också.

Ingen av hjältarna ser äldre ut än vad de brukar. Utom Rouge, som ser påtagligt äldre ut, av någon anledning. Wolverine ser till och med yngre ut än vad han brukar, vilket det möjligtvis finns någon förklaring till.

Storyn följer flera parallella linjer. Aliyah Bishop är dotter till X-mannen Bishop och rymdprinseessan Deathbird, och reser genom universum med det gigantiska rymdskeppet Starjammer. X-Men blir attackerade på sin skola/högkvarter av fiender som troddes vara döda. Kitty Pryde försöker bli vald till borgmästare i Chicago när attacken mot X-Men kommer emellan. Och den onde Mr Sinister har onda planer, som inkluderar att sälja fångade X-Men till interdimensionella slavhandlare.

Jag ska inte avslöja mer av storyn, utan bara konstatera att det händer massor under de här arton numren.

Vilket tar mig till det första av mina klagomål på den här serien: det händer alldeles för mycket, och det är alldeles för många personer inblandade.

The Dark Knight Returns och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? kunde jämförelsevis koncentrera sig på Batman respektive Superman, men här är det ett fyrtiotal X-men som ska vara med om gängets sista strid, vilket gör att storyn är all over the place.

Vi hoppar snabbt fram och tillbaka mellan olika platser på jorden och ute i universum, vilket förmodligen är anledningen till att den här serien aldrig blir spännande.

Det händer saker och det händer saker, men det suger aldrig till i maggropen.

X-Men_The_End_01

X-23 får fightas en hel del i X-Men: The End.

I och med att det är det sista äventyret så dör det naturligtvis hjältar som flugor, men man får aldrig tid att sörja någon. Dessutom så dör X-männen av sådant som aldrig skulle dödat dem i de vanliga serierna. Där ser man sällan en hjälte dö av att bli strypt eller kastad in i en vägg.

Visserligen är motståndet riktigt tufft, men inte värre än i någon av X-Mens vanliga spektakelserier där en eller två hjältar brukar gå åt per spektakelserie, och då på mera storslagna, spektakulära sätt.

En annan sak som får mig att klia mig i huvudet är att Wolverine knappt är med i boken. När X-Mens sista strid ska berättas förväntar man sig att Wolverine ska ha en framträdande plats, men han håller sig mest i bakgrunden eller åker på stryk.

Dessutom misslyckas Wolverine med att lyckas lukta sig till en av de mest osannolika förklädnader jag sett i en serie, vilket måste vara ett bevis att han är ur form.

X-Men_The_End_09

X-Men: The End är inte något av Wolverines främsta äventyr.

Teckningarna är de fina och flådiga, men rätt livlösa. Det är som om bilderna helt saknar nyanser.

Det största problemet är att den här boken inte så mycket är X-Men: The End som Chris Claremont: The End. Det är uppenbart att Claremont har tappat greppet och inte längre vet vad som gör en bra serie.

De olika storytrådarna kontrasterar inte speciellt bra mot varandra, och vävs i slutet ihop på inte speciellt lyckosamma sätt. Speciellt Kitty Prydes valrörelse känns aldrig som en organisk del av berättelsen, och Kitty Pryde är aldrig särskilt trovärdig som stentuff politiker.

X-Men_The_End_07

Kitty Pryde som stentuff politiker? Nja.

Ett grundläggande fel med X-Men: The End är att det faktum att serien utspelar sig i framtiden inte används på ett speciellt bra sätt. Det är inga medelålderskriser med sviktande krafter som personerna råkar ut för direkt. Serien skulle, med små förändringar, lika gärna kunnat utspela sig i nutid, och då faller gimmicken att serien utspelar sig i framtiden ganska platt, och man undrar vad är grejen egentligen.

Finns det då inget positivt att säga om X-Men: The End?

Det finns det. Berättelsen är aldrig tråkig, utan väldigt lättläst; det händer trots allt hela tiden saker. Cyklops är en intressant karaktär som får mycket att göra som X-Mens ledare, och en hel del intressant dramatik centreras kring honom.

Bäst i boken är en av skurkarnas bakgrundshistorier, som är rent fascinerande. De sidorna är den enda gången jag verkligen sugs in i berättelsen och slipper den obekväma distans till storyn som jag annars tvingas läsa med.

Och slutstriden är ganska spektakulär.

X-Men_The_End_08

Phoenix spelar en avgörande roll i X-Men: The End.

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera någon att köpa X-Men: The End. Visserligen har serien en begränsad målgrupp från början – inbitna X-Men nördar – men inte ens dessa lär bli nöjda av den här sorgliga soppan.

Storyn är fladdrig och ofokuserad och det bränner nästan aldrig till. Bitvis är skaparnas försök att skapa spänning patetiska.

X-Men: The End blev inte slutet för X-Men, och inte blev det slutet för Chris Claremonts X-Men-karriär heller, även fast det känns så.

Betyg: 3/10

Fotnot: 2001 fick The Dark Knight Returns en uppföljare i form av The Dark Knight Strikes Again, vilket visar att också slutgiltiga serie-äventyr har svårt för att vara riktigt slutgiltiga. 2008 kom en uppföljare till X-Men: The End också, kallad GeNext. Älska superhjälteserier! 🙂