X-Men vol 2 – serierecension

X-Men vol 2 01

Författare: Brian Wood

Tecknare: Terry Dodson (X-Men #7-9), Kris Anka (X-Men #10-12)

Innehåll: X-Men #7-12

Publicerat: 2014

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

I X-Men vol 2 fortsätter berättelsen om det helkvinnliga X-teamet. I den första volymen avslutades storyn om kampen mot den kvinnliga rymdbakterien Arkea rätt abrupt, och det är glädjande att se här att det bara var ett falskt slut, och den uppbyggnad som gjordes då fortsätter här. Apropå uppbyggnad är det också vad som sker i volym två. De första fem numren är inte så mycket direkta konflikter som uppbyggnad inför en maffig konfrontation som komma skall.

X-Men vol 2 04

I X-Men vol 2 är Lady Deathstrike tillbaka, och hon samlar ett helkvinnligt skurkgäng omkring sig. I X-Men vol 2 är alltså inte bara alla hjältarna kvinnor, utan alla skurkarna är det också!

Rouge och Kitty Pryde har tyvärr lämnat X-gänget sedan förra volymen, och Karima Shapandar och M har anslutit istället. Inget höjdarbyte direkt om jag får säga det själv, även om Monet får rätt mycket utrymme att röja loss.

X-Men vol 2 02

Teckningarna är inte särskilt märkvärdiga, men de fungerar som de ska. Båda tecknarna gör helt okej i från sig.

Det grundläggande problemet med X-Men vol 2 är att slutet även här är väldigt abrupt, till och med ännu mer än i vol 1. I de första fem numren byggs det upp och byggs det upp inför den kommande konfrontationen, och så avslutas allt i en snabb, ynklig slutstrid, som känns väldigt hastigt påkommen. Jag vet inte om det var Wood som kom på det här slutet, eller om det var redaktörens beslut att få ett hastigt slut på storyn, men det känns väldigt abrupt och konstigt. Fem nummer av uppbyggnad, och så mynnar allt ut i ett ”och så var det inget mer med det…”

X-Men vol 2 03

Ett annat problem är att serien innehåller det som jag tycker minst om med superhjälteserier: det vill säga skurkar och hjältar som kommer tillbaka från döden. Att komma tillbaka från de döda sker på ren rutin nuförtiden i superhjälteserier, och i X-Men vol 2 är det knappt någon som reagerar alls. Det är väldigt trist tycker jag. Låt de döda vara döda. Finns det inte hjältar och skurkar så det räcker utan att alla måste återvända från andra sidan hela tiden?

Det ska också sägas att X-Men inte är någon nybörjarserie, utan verkar vara skapad för de som även läser de andra X-serierna. Man får ingen längre presentation till vilka karaktärerna är, och det kan nog vara lite svårt att hänga med om man inte läst en god dos X-serier redan.

X-Men vol 2 05

Jag är kluven till X-Men vol 2. De fem första numren är underhållande och innehåller inga större irritationsmoment eller underligheter, men så kommer det sjätte och sista numret där man äntligen förväntar sig en maffig konfrontation mellan skurkar och hjältar, och istället blir allt ett stort ”jaså” eller ”jaha”. Var det inte mer än så?

Jag är osäker om jag ska fortsätta läsa X-Men. Ett helkvinnligt X-team tycker jag är ett underbart koncept, men om inte Brian Wood tänker ta vara på sina storytrådar på ett bättre sätt vill jag nog inte vara med.

Betyg: 4/10

Annonser

X-Men: Battle of the Atom – serierecension

X-Men-Battle-of-the-Atom-001

Författare: Brian Michael Bendis, Jason Aaron

Tecknare: Frank Cho, Stuart Immonen, David López, Chris Bachalo, Guiseppe Camuncoli, Esad Ribic

Innehåll: X-Men: Battle of The Atom #1-2, All-New X-Men #16-17, X-Men #5-6, Uncanny X-Men #12-13, Wolverine & The X-Men #36-37

Publicerat: 2013

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Cross over-serier eller event-serier, eller på ren svenska spektakel-serier; fristående superhjälteserier om vanligtvis sex till tolv avsnitt där superhjältar och skurkar från olika serier samlas och tillsammans brakar loss i episka uppgörelser.

Jag har alltid varit svag för X-Mens spektakel-serier. De brukar kunna vara storslagna, dramatiska och med påtagliga konsekvenser för de inblandade karaktärerna. Sällan med det stora djupet, men god underhållning för stunden.

X-Men-Battle-of-the-Atom-002

X-Men: Battle of the Atom handlar om de ursprungliga X-Men som dykt upp från det förflutna till nutid i serien All-New X-Men. I X-Men: Battle of the Atom dyker i sin tur framtidens X-Men upp i nutid och förklarar att dåtidens X-Men måste resa tillbaka från nutid till det förflutna eller något fruktansvärt kommer att hända i framtiden. (Hänger ni med?)

Ingen mening att hymla: X-Men: Battle of the Atom är ingen bra serie. I själva verket är det en katastrof. Trots att den bara består av tio avsnitt tog det mig en månad att lyckats läsa igenom hela, och i mitten var det två veckor då jag inte läste några serier alls, så bränd var jag av att kämpa mig igenom det här skräpet.

X-Men-Battle-of-the-Atom-004

Vad är det då för fel på X-Men: Battle of the Atom? För det första är alla personer out-of-caracter hela tiden. Det är omöjligt att gissa vad som kommer att hända för ingen beter sig som man förväntar sig. Dessutom är hela tidsresandet väldigt avslaget. Det mesta av fokuset kretsar kring att personer utbrister ”Kommer jag att se ut så där i framtiden?!” eller ”Som jag betedde mig när jag var ung!” Det blir väldigt snabbt väldigt tröttsamt.

Marvel har en god historia av härliga tidsresehistorier bakom sig, med Days of Future Past och Hulk: Future Imperfect som två exempel. Men här fungerar det inte alls.

Det är bara två saker som är positiva med X-Men: Battle of the Atom. Det första är att det blir rätt spännande i slutet, på grund av att det är helt omöjligt att förutse vad som ska hända. Sedan är teckningarna också helt okej. Inget märkvärdigt, men de ställer i alla fall inte till med några problem.

X-Men-Battle-of-the-Atom-003

Det finns berättelser som är underhållande fast de är dåliga, för att de är tokiga eller naiva, men X-Men: Battle of the Atom är bara ointressant. Serien vandrar på stigar vi vandrat på alldeles för många gånger förut, och det är inte säkert att det var så intressant ens första gången.

Jag brukar alltid läsa en serie två gånger innan jag recenserar den, men den här gången har jag frångått den regeln. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den här serien igen.

Undvik!

Betyg: 2/10

X-Men: Pixie Strikes Back! – serierecension

X-Men_Pixie_Strikes_Back01

Författare: Kathryn Immonen

Teckningar: Sara Pichelli

Innehåller: X-Men: Pixie Strikes Back #1-4

Publicerat: 2010

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Av framsidan och baksidestexten – ”Pixie, X-23, Armor, Mercury and Blindfold face a new kind of hell: High School!” – att döma är det lätt att tro att…

1) Dessa fem X-flickor är våra huvudpersoner.

2) Serien handlar om att de ska överleva skolan.

Så är det emellertid inte. Pixie har väldigt lite att göra för att vara seriens titelkaraktär, och de andra fyra flickorna gör inte heller så mycket väsen av sig.

Om du, som jag, köper den här serien för att få se X-23 spraka stjärt kommer du att bli besviken. (Hon ger sig på en vägg vid ett tillfälle, men det är också allt.)

X-Men_Pixie_Strikes_Back02

Vad handlar då Pixie Strikes Back om?

Jo, de fem ovan nämnda X-flickorna blir tillfångatagna av demoner och bland annat lurade att de går i skolan. Samtidigt som resten av X-männen verkar lagom engagerade för att rädda dem.

Pixies mor dyker upp hos X-männen på deras ö Utopia, och verkar i alla fall vara någorlunda intresserad av att återfinna sin dotter.

X-Men: Pixie Strikes Back är ingen bra serie. Den är nog den sämsta Marvel-serie jag läst, och de är skyldiga till en del skräp under sina dagar.

Serien innehåller ingen action, ingen spänning, och det är bara ett skämt – att alla är extremt oengagerade – som upprepas om och om igen.

X-MenPixieStrikesBack05

Teckningarna är amatörmässiga och jobbiga i längden.

Hade det här varit en fan-serie hade jag varit bedrövad över den låga kvalitén. Det är smärtsamt att läsa Pixie Strikes Back. Det gör ont i kroppen.

Jag kan inte rekommendera den här serien till någon, inte ens om man gillar Pixie (vilket jag gör).

X-Men_Pixie_Strikes_Back03

Finns det då inget bra med Pixie Strikes Back?

Det finns två saker: färgerna är underbara och omslagen är fina. Så kudos till färgläggaren Christina Strain och omslagstecknaren Stuart Immonen.

I övrigt är X-Men: Pixie Strikes Back rent mörker.

Undvik!

Betyg: 2/10

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 – serierecension

 astonishing07

Författare: Joss Whedon

Tecknare: John Cassaday

Innehåll: Astonishing X-Men #13-24, Giant-Size Astonishing X-Men #1

Publicerat: 2005-2008

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Det är två saker du behöver veta om Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2:

1) Det är en väldigt underhållande, spännande och intensiv serie.

2) Den är en direkt fortsättning på de två historierna i Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1, så läs de tolv första numren först innan du ger dig i kast med #13-24 och Giant-Size Astonishing X-Men #1.

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 består av två berättelser, där den första är på sex nummer, och de andra på sju nummer. I den första berättelsen attackeras X-Mens skola/högkvarter av en gammal och synnerligen farlig fiende. Den andra berättelsen är ett rymdäventyr där vi får besöka en brutal rymdvärld.

 astonishing08

Vad är de då som gör Whedon och Cassadays Astonishing X-Men så bra?

Först och främst är det tempot. Serien är intensiv, och det händer mycket saker, men tempot är inte för snabbt, utan prefekt avvägt.

Det är inte för många eller för få personer, utan antalet karaktärer är precis så många att det är lätt att hålla reda på alla. Deras krafter och utseende är klart differentierade, så det är ingen risk att man blandar ihop dem med varandra.

Serien är oavbrutet fantasifull, med många spännande inslag, samtidigt som det hela tiden känns X-Men.

 astonishing09

Och Cassadays teckningar är fantastiska. Ikoniska, känslosamma, och medryckande.

Kort sagt finns det inte mycket att klaga på. Det här är väldigt nära högsta betyg. Whedon och Cassadays Astonishing X-Men är bland de bästa superhjälteserier som har gjorts.

Betyg: 9/10

Fotnot: Astonishing X-Men (Hardcover) vol 2 släpptes för ett par år sedan, och kan vara svår att få tag på. Serien har dock släpps i andra utgåvor och finns att få tag på digitalt från till exempel Comixology.

Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1 – serierecension

Astonishing03

Författare: Joss Whedon

Tecknare: John Cassaday

Innehåll: Astonishing X-Men #1-12

Publicerat: 2004-2005

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Joss Whedon är mest känd för att ha skapat TV-serien Buffy: The Vampire Slayer och som regissör för Avengers-filmen, men han har arbetat som serieförfattare också. Framför allt som författare till tjugofem nummer av Astonishing X-Men med början 2004.

Astonishing X-Men börjar med att Cyclops tycker att X-Mens rykte behöver bättras på, och de behöver komma ut mer och göra mer klassiskt superhjältearbete. Så han och flickvännen Emma Frost samlar ihop ett team bestående av dem själva, Wolverine, Beast och Kitty Pryde. Förutom att arbeta som lärare på mutantskolan så ska de ut i världen för att visa att mutanter inte är så farliga som det sägs i media.

När en framstående forskare presenterar ett ”botemedel” som kan ta bort mutant-genen och göra mutanter till vanliga människor, får de dock annat att tänka på…

 Astonishing05

Lite klassiskt superhjältearbete tillsammans med Fantastic Four.

Den första inbundna Astonishing X-Men boken består av två berättelser om sex nummer vardera. De båda berättelserna är tätt knutna till varandra, och till de båda berättelserna i den inbundna vol 2, så det rekommenderas att man läser de båda inbundna volymerna tillsammans.

Astonishing X-Men vol 1 är kvalitet från början till slut. Joss Whedon har en bra hand med karaktärerna och han vet hur man får en story att flyga. Det händer hela tiden något, och det är få rutor som kastas bort på överflödigheter.

 astonishing02

Precis som storyn är teckningarna av yppersta kvalitet. Astonishing X-Men är tecknad av min favorittecknare alla kategorier John Cassaday. Han vann en Eisner Award tre år i rad för Planetary och Astonishing X-Men, och det var synnerligen välförtjänt.

Ingen tecknar superhjältar som John Cassaday. Karaktärerna är ikoniska och slående, och samtidigt personliga och känslofulla. Sidorna är levande och medryckande. Det är aldrig för mycket eller för lite som händer, utan sidorna är avvägda för maximal påverkan.

Jag är ingen serieläsare som vanligtvis läser en serie bara på grund av en viss tecknare, men John Cassaday är ett undantag.

 astonishing06

Det är inte lätt att hitta något dåligt med Astonishing X-Men vol 1, mer än att idén med ett botemedel mot mutanter inte känns som det allra mest fräscha. Men det är dock inget som direkt påverkar läsningen, så det är lätt att acceptera.

Sammanfattningvis är Astonishing X-Men vol 1 ett givet köp för alla som gillar superhjältar. Den är tämligen nybörjarvänlig, och bör vara ett bra ställe att börja läsa X-Men på. Är du ett X-Men fan bör du redan ha den i samlingen.

Joss Whedon och John Cassaday är ett dream team som inte gör någon besviken. Varje nummer, varje sida bjuder på serieunderhållning på högsta nivå.

Astonishing X-Men vol 1 är X-Men när de är som bäst.

Betyg: 9/10

Fotnot: Astonishing X-Men (Hardcover) vol 1 släpptes för ett par år sedan, och kan vara svår att få tag på. Serien har dock släpps i andra utgåvor och finns att få tag på digitalt från till exempel Comixology.

X-Men vol 1 – serierecension

xmen1

Författare: Brian Wood (X-Men #1-4), Chris Claremont (Uncanny X-Men #244)

Tecknare: Olivier Coipel (X-Men #1-3), David Lopez (X-Men #4), Marc Silvestri (Uncanny X-Men #244)

Innehåll: X-Men #1-4, Uncanny X-Men #244

Publicerat: 2013, 1989

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

För första gången kommer en X-Men månadsserie med ett helkvinnligt team. Serien heter kort och gått X-Men och av denna första volym att döma handlar det om ett solitt X-gäng som upplever klassiska X-Men äventyr.

Gänget består av de rutinerade X-kvinnorna Storm, Rogue, Rachel Grey, Psylocke, Kitty Pryde och Jubilee. De är baserade på Wolverines skola The Jean Grey School for Higher Learning.

Första avsnittet inleds med att Jubilee återvänder till USA med ett litet barn, som hon tagit på sig att beskydda. Men hon är förföljd av en mystisk man, som inte tappar bort hennes spår…

xmen2

Det första avsnittet är inte så märkvärdigt, utan fungerar som en ren introduktion av de inblandade. Redan i andra numret blir det dock action och spänning så det räcker och blir över. Härligt!

I tredje avsnittet får dock den första storylinen ett rätt snopet slut. Tre nummer är inte mycket att bygga upp en maffig story på, och här blir det rätt avhugget.

Det fjärde numret är en fristående, lugnare affär där vi återigen får lära känna personerna i serien lite närmare, och fungerar säkert utmärkt för nykomlingar till X-men serierna.

På det hela taget är X-Men vol 1 tämligen nybörjarvänlig, även om man definitivt får ut mer av serien om man är bekant med de inblandade, framför allt de elever på skolan som skymtar förbi.

Personernas krafter förklaras inte heller så bra, och det kan säkert skapa förvirring hos en nykomling till X-Men serierna. En introduktion i början av albumet där personernas krafter och bakgrunder presenterades hade inte skadat.

Olivier Coipels teckningar är fyllda av känslor och liv. Färgerna är fantastiska och det är ett nöje att låta ögonen glida över sidorna. Jag gillar verkligen den lätt manga-aktiga stilen. Den passar prefekt till den äventyrliga känsla som berättelserna vill förmedla.

David Lopez, som står för teckningarna i nummer fyra, är jag inte lika förtjust i. Teckningarna är fina, men lite platta. Han gör dock inte bort sig på något sätt.

XMen3

Förutom de fyra nya X-Men numren innehåller boken även Uncanny X-Men #244 från 1989. Det är det klassiska äventyr när X-kvinnorna går och shoppar på en galleria i Los Angeles och stöter på Jubilee, som är med i serierna för första gången.

Jag har redan det numret i samlingen Women of Marvel, så för mig gav det inte så mycket, men för den som inte läst det numret tidigare är detta rätt humoristiska äventyr en trevlig bonus.

Sammanfattningsvis så är det första helkvinnliga X-Men teamet en succé. Alla sex karaktärerna är intressanta och färgstarka, och det görs inget väsen av att det bara är tjejer i gruppen vilket är coolt.

På den negativa sidan så är fyra nummer i en samlingsvolym lite, och den första storyn hinner knappt komma igång innan den är över.

Den här serien har dock en stor potential framöver, och jag kommer att fortsätta köpa den.

Betyg: 6/10

X-Men: The End – serierecension

X-Men_The_End_06

Författare: Chris Claremont

Tecknare: Sean Chen

Innehåll: X-Men: The End – Dreamers and Demons #1-6, Heroes and Martyrs #1-6, Men and X-Men #1-6

Publicerat: 2004-2006

Förlag: Marvel

Språk: Engelska

Förutom en origin-story – en berättelse om en superhjältes första äventyr – finns det också en mer ovanlig kategori berättelser, låt oss kalla dem ending-storys, om en hjältes sista äventyr. Då denna typ av berättelse inte går att förena med superhjälteseriernas grundfunktion, det vill säga att det hela tiden kommer fler berättelser och ännu fler berättelser, så brukar dessa inte tillhöra kanon, utan hamnar i en sidokategori med andra ”alternativa berättelser”, det vill säga whaf-if-berättelser och elseworlds-berättelser.

Trots att det är rätt ovanligt med ending-storys, återfinner vi två av de främsta superhjälteserierna genom tiderna – The Dark Knight Returns (om Batman) och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (om Superman) i denna genre. Båda dessa kom 1986, och håller så hög kvalitet, att det nog kan vara avskräckande att arbeta inom denna genre sedan dess.

X-Men_The_End_05

X-Men: The End inleds med att Aliyah Bishop tar sig en joggingtur.

Men 2004-2006 slog Marvel till med X-Men: The End, berättelsen om X-Mens sista strid. Här har vi alltså en hel superhjältegrupp som möter sitt slutgiltiga öde.

X-Men: The End är skiven av Chris Claremont, känd för sin sin rekordlånga och synnerligen uppskattade run på Uncanny X-Men mellan åren 1975–1991.

Det var inte Chris Claremont som skapade X-Men men det var han som gjorde serien till vad den är idag. Framför satte han fokus på de kvinnliga karaktärerna, och skapade sådan framstående X-kvinnor som Kitty Pryde och Jubliee.

X-Men: The End utspelar sig ett par år in i framtiden. Exakt hur lång tid som har gått är svårt att säga. Några X-men har vuxna barn vilket torde tyda på att i alla fall 15-20 år har gått, men å andra sidan är det inte ovanligt att vuxna barn dyker upp i superhjälteserier, från framtiden eller någon annan dimension. En av hjältarna sägs ha varit sjuk i ett decennium, och andra hjältar har barn i fem-sexårsåldern, så åtminstone så lång tid torde ha gått.

X-Men_The_End_03

Det är mer småbarn i X-Men: The End än vad det brukar vara i X-Men serier. Lite shopping hinns med också.

Ingen av hjältarna ser äldre ut än vad de brukar. Utom Rouge, som ser påtagligt äldre ut, av någon anledning. Wolverine ser till och med yngre ut än vad han brukar, vilket det möjligtvis finns någon förklaring till.

Storyn följer flera parallella linjer. Aliyah Bishop är dotter till X-mannen Bishop och rymdprinseessan Deathbird, och reser genom universum med det gigantiska rymdskeppet Starjammer. X-Men blir attackerade på sin skola/högkvarter av fiender som troddes vara döda. Kitty Pryde försöker bli vald till borgmästare i Chicago när attacken mot X-Men kommer emellan. Och den onde Mr Sinister har onda planer, som inkluderar att sälja fångade X-Men till interdimensionella slavhandlare.

Jag ska inte avslöja mer av storyn, utan bara konstatera att det händer massor under de här arton numren.

Vilket tar mig till det första av mina klagomål på den här serien: det händer alldeles för mycket, och det är alldeles för många personer inblandade.

The Dark Knight Returns och Whatever Happened to the Man of Tomorrow? kunde jämförelsevis koncentrera sig på Batman respektive Superman, men här är det ett fyrtiotal X-men som ska vara med om gängets sista strid, vilket gör att storyn är all over the place.

Vi hoppar snabbt fram och tillbaka mellan olika platser på jorden och ute i universum, vilket förmodligen är anledningen till att den här serien aldrig blir spännande.

Det händer saker och det händer saker, men det suger aldrig till i maggropen.

X-Men_The_End_01

X-23 får fightas en hel del i X-Men: The End.

I och med att det är det sista äventyret så dör det naturligtvis hjältar som flugor, men man får aldrig tid att sörja någon. Dessutom så dör X-männen av sådant som aldrig skulle dödat dem i de vanliga serierna. Där ser man sällan en hjälte dö av att bli strypt eller kastad in i en vägg.

Visserligen är motståndet riktigt tufft, men inte värre än i någon av X-Mens vanliga spektakelserier där en eller två hjältar brukar gå åt per spektakelserie, och då på mera storslagna, spektakulära sätt.

En annan sak som får mig att klia mig i huvudet är att Wolverine knappt är med i boken. När X-Mens sista strid ska berättas förväntar man sig att Wolverine ska ha en framträdande plats, men han håller sig mest i bakgrunden eller åker på stryk.

Dessutom misslyckas Wolverine med att lyckas lukta sig till en av de mest osannolika förklädnader jag sett i en serie, vilket måste vara ett bevis att han är ur form.

X-Men_The_End_09

X-Men: The End är inte något av Wolverines främsta äventyr.

Teckningarna är de fina och flådiga, men rätt livlösa. Det är som om bilderna helt saknar nyanser.

Det största problemet är att den här boken inte så mycket är X-Men: The End som Chris Claremont: The End. Det är uppenbart att Claremont har tappat greppet och inte längre vet vad som gör en bra serie.

De olika storytrådarna kontrasterar inte speciellt bra mot varandra, och vävs i slutet ihop på inte speciellt lyckosamma sätt. Speciellt Kitty Prydes valrörelse känns aldrig som en organisk del av berättelsen, och Kitty Pryde är aldrig särskilt trovärdig som stentuff politiker.

X-Men_The_End_07

Kitty Pryde som stentuff politiker? Nja.

Ett grundläggande fel med X-Men: The End är att det faktum att serien utspelar sig i framtiden inte används på ett speciellt bra sätt. Det är inga medelålderskriser med sviktande krafter som personerna råkar ut för direkt. Serien skulle, med små förändringar, lika gärna kunnat utspela sig i nutid, och då faller gimmicken att serien utspelar sig i framtiden ganska platt, och man undrar vad är grejen egentligen.

Finns det då inget positivt att säga om X-Men: The End?

Det finns det. Berättelsen är aldrig tråkig, utan väldigt lättläst; det händer trots allt hela tiden saker. Cyklops är en intressant karaktär som får mycket att göra som X-Mens ledare, och en hel del intressant dramatik centreras kring honom.

Bäst i boken är en av skurkarnas bakgrundshistorier, som är rent fascinerande. De sidorna är den enda gången jag verkligen sugs in i berättelsen och slipper den obekväma distans till storyn som jag annars tvingas läsa med.

Och slutstriden är ganska spektakulär.

X-Men_The_End_08

Phoenix spelar en avgörande roll i X-Men: The End.

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera någon att köpa X-Men: The End. Visserligen har serien en begränsad målgrupp från början – inbitna X-Men nördar – men inte ens dessa lär bli nöjda av den här sorgliga soppan.

Storyn är fladdrig och ofokuserad och det bränner nästan aldrig till. Bitvis är skaparnas försök att skapa spänning patetiska.

X-Men: The End blev inte slutet för X-Men, och inte blev det slutet för Chris Claremonts X-Men-karriär heller, även fast det känns så.

Betyg: 3/10

Fotnot: 2001 fick The Dark Knight Returns en uppföljare i form av The Dark Knight Strikes Again, vilket visar att också slutgiltiga serie-äventyr har svårt för att vara riktigt slutgiltiga. 2008 kom en uppföljare till X-Men: The End också, kallad GeNext. Älska superhjälteserier! 🙂