Författare och tecknare: Ellen Ekman
Del i serien: Volym ett
Publicerat: 2014
Förlag: Kolik Förlag
Språk: Svenska
Behövs det verkligen ytterligare en svensk feministisk humorserie? Efter att ha läst igenom fem Liv Strömquist-album och tre Zelda-album kommer den frågan till mig när jag ger mig i kast med den första volymen av strippserien Lilla Berlin. Ellen Ekmans serie överlappar dock varken Liv Strömquists eller Lina Neidestams verk utan mutar in en helt egen mark i den svenska humorfloran.
Jag skulle beskriva första volymen av Lilla Berlin som en femtio procent väldigt vanlig serie och femtio procent väldigt underlig serie.
Vanlig för att den handlar om vanliga människor och för att humorn är traditionell och gedigen. Zelda åskådliggjorde det vanliga problemet med att strippserier kan vara svåra att läsa i album då samma skämt återkommer om och om igen, men Lilla Berlin har inte alls det problemet. Här finns nördhumor, inskänkta-människor-håller-långa-tal humor, teknikhetshumor, djurhumor, åldershumor och så vidare i en stor och skön blandning.
Det underliga med Lilla Berlin är att persongalleriet är väldigt luddigt. Trots att personerna har olika frisyrer och hudfärger är det väldigt lätt att blanda ihop dem med varandra då alla personerna har samma oformliga huvuden och samma oformliga kroppar. Dessutom saknar de tydliga personligheter. Man får inte veta vad personerna jobbar med eller hur de känner varandra. Efter att ha läst igenom hela albumet tror jag att personerna är vänner med varandra och att de är i tjugofem-trettioårsåldern, men säker är jag inte. Några kanske är ihop och andra kanske är syskon. Jag vet inte.
Kvinnliga och manliga karaktärer är väldigt likartat tecknade, och i två fall var det först när namnet nämndes eller när det badades på stranden som jag lyckades lista ut vilket kön personen tillhörde.
Om en karaktär får man veta att hon är vegetarian och om en annan att hon spelar TV-spel på onsdagskvällar. Mycket mer information för att skilja karaktärerna åt får man inte. Och det är inte så att någon karaktär upprepade gånger spelar TV-spel. Upprepningshumor, som är så vanligt förekommande i strippserier, att farbror Sid hela tiden försöker blåsa Ernie på pengar, eller att Spencer hela tiden utsätter Ernie för olika upptåg saknas helt. Och vem äger egentligen hunden som är med i serien? Det är ju hela tiden olika personer som har hand om den.
Jag vet inte om jag ska kritisera denna luddighet eller om man får ta det som ett självklart drag i serien. Rimligtvis måste det vara ett medvetet val av författaren.
En sak som skiljer Lilla Berlin volym ett från serier som Rocky och Zelda är den totala frånvaron av sex. Antingen är personerna helt ointresserade av sex eller så knullar de mellan stripparna. Om sex någon gång nämns i dialogen är det i form av ”för tidig utlösning” och ”könssjukdomar”. Detta i kombination med de oformliga kropparna gör att jag tveklöst kan utkora Lilla Berlin till den osexigaste serien jag har recenserat. Tycker du att det är för mycket sexualisering i serier har du tveklöst hittat din nya favoritserie här!
Även om den första volymen av Lilla Berlin lämnade mig till stor del förbryllad, så bjöd den även på en hel del skratt och ännu fler leenden, vilket ändå får anses vara det viktigaste i en humorserie.
Gillar du svenska strippserier finns det ingen anledning till att inte testa Lilla Berlin.
Betyg: 6/10
Bonus I: Roligaste strippen från albumet
Bonus II: Hunden Ove som Sailor Moon
Albumpojken 
Senaste kommentarer